Förföra

september 29th, 2011

Du spelar på mig, lockar fram de rätta toner, som på en fiol.
Låter dina händer glida tills du hittar rätt ackord.
Varje sträng du rör vid vibrerar i sin egen klara ton, en efter en,
för att tillsammans skapa en symfoni av smekande samklang.

Du tänder mig, ett litet ljus i taget, som när stjärnorna tänds.
Låter dina fingrars rörelse lämna ett spår av glöd.
Varje sträng du stryker över tänder brännande små eldar, en efter en,
för att tillsammans skapa ett fyrverkeri av bländande styrka.

Du andas på mig, små viskande andetag, som en lätt vårvind.
Låter din andedräkt förföriskt röra vid naken hud.
Varje sträng du viskar över svarar i smeksamhet, en efter en,
för att tillsammans skapa en storm av explosiv våldsam kraft.

Du smakar på mig, nuddar vid varje punkt, som en njutbar dessert.
Låter dina läppar lämna erotiska rysningar efter sig.
Varje sträng du smakar på blir fuktiga av dina kyssar, en efter en,
för att tillsammans skapa en flod som svämmar över sina breddar.

Du tar mig, tar mig med dig på en svindlande färd, som en svävande fågel.
Låter hela dig lyfta mig till oanade hissnande höjder.
Varje sträng du frigör stiger högre och högre upp i sfären, en efter en,
för att tillsammans bekräfta vår kärleks helhet i kropp och själ.

Njutning…

september 28th, 2011

I hörnet står ljuset som brinner med flämtande sken,
kastar ljus över skuggor som glittrande stjärnstoft.
Natten har sänkt sina mörka slöjor, timmen är sen,
rummet andas avslappnad njutning och ljuvlig väldoft.

I bakgrunden flödar stillsamt tonerna av en mjuk melodi.
Brasans glöd värmer omslingrade armar och ben.
De ligger tätt intill varandra bland kuddar, i harmoni.
Mjuka händer, ömsint smekande varandras hud så len.

Njutningars suckar, kyssömma läppar möts åter igen.
En halvöppen mun smeker bort champagne med en kyss.
En blick full av ömhet, mjuka viskande ord, för att sen
slumra in, drömma svävande drömmar om kärlek från nyss.

Min kärlek till dig

september 14th, 2011

Jag lägger min hand i din och ger dig min tillit.
Som ett barn vänder jag mig mot dig i trygghet.
Min kärlek till dig är som ett barns okonstlade.

Jag lägger min mun mot ditt öra och talar till dig.
Fri från gränser viskar jag om mina drömmar.
Min kärlek till dig är som ungdomens framtidstro.

Jag lägger mina armar om dig i en omfamning.
Med respekt för ditt jag tar jag dig till mig.
Min kärlek till dig är i djupaste vänskap.

Jag lägger min kropp mot din och vaknar.
I jubel låter jag mig drunkna när du tar och ger.
Min kärlek till dig är brinnande och sensuell.

Jag lägger min själ sammanflätat med din.
Mitt hjärta som slår i samma ändlösa takt som ditt.
Min kärlek till dig är evig och tidlös.

Smörblomman och Humlan

augusti 18th, 2011

Den lilla smörblomman stod i blomsterlandet med slokande huvud och suckade djupt och bedrövad. De andra blommorna njöt av solen som flödade ner över dem och viskade till varandra i den svaga vinden. Viskade om sommar, om ljuva drömmar och glädje i sin blommande tillvaro. Smörblomman tittade lite avundsjuk på dem och önskade att hon var lika bekymmerslös som de. Hon tittade ner på sina blad och suckade igen. Ibland var livet verkligen inte så enkelt som hon ville att det skulle vara.

Trädgårdsmästaren gick sin vanliga runda och såg stolt ner på sina blomsterrabatter. Han tyckte om att se dessa vackra blommor som skänkte glädje åt så många. Till och med ogräset som växte upp och blommade hade sin tjusning och sin del i hans omsorg. Han rättade till en liten blomsterknopp här och var, band upp någon som behövde stöd och strök med mjuk hand över mjuka blomblad.
Till slut kom han fram till landet där den lilla smörblomman stod i sin bedrövelse. Han stannade till och tittade ner på henne med lite förvånad och öm blick.
-Vad du ser ledsen ut då min lilla vän.
Han satte sig försiktigt ner bredvid henne och strök lite lätt över hennes huvud. Smörblomman lyfte lite på blombladen och sa med smått darrande röst:
-Jag saknar min humla så otroligt mycket!!!
Trädgårdsmästaren titta på henne och log ett litet mjukt leende.
-Men han var ju hos dig idag. Jag såg hur han svärmade runt dig tidigare och smekte dina blomblad. Inte kan du sakna honom så mycket redan nu igen! Säg mig vad som är så speciellt med honom som gör att de andra humlorna inte har en chans att komma nära dig.
Smörblomman tittade upp och för ett ögonblick lyste hon alldeles klart i solskenet. Hennes gula färg fångade solstrålarna och speglade av sig på omgivningen. Hon sa med andlös röst:
-Han är den vackraste jag vet. Jag hör hans surrande över alla andra och ser honom på långt håll. När han kommer nära mig fylls jag av en känsla som inte går att beskriva. Den får mig att blomma fullt ut och får mig att lysa. Jag öppnar mina blomblad åt honom och när han landar på mig så känner jag hans mjukhet. Han viskar med sitt surrande fina vackra saker till mig och hans vingar smeker mina blad. Han kysser mig med ömhet och bedyrar att jag är den vackraste bland blommorna. Han stryker sin mjuka kropp mot mig och jag öppnar mig för att ge honom min nektar som bara han får ta. När han är i min famn är jag helt trygg och jag vill ge honom allt det han behöver. Jag behöver inga andra humlor när han finns!
Smörblomman lyste så trädgårdsmästaren blev bländad av hennes strålglans och han såg den starka kärlek hon har för humlan i sitt blomhjärta. Så suckade hon igen och strålglansen mattades av. Hennes lilla huvud sänktes och en liten snyftning hördes svagt i vinden.
Trädgårdsmästaren såg fundersam ut och strök sig över hakan. Han ville att alla hans skyddslingar skulle vara lyckliga. Han älskade att se blommorna stråla och lysa i alla sina vackra färger och se samspelet mellan alla varelser som fanns i hans vård. Han lyfte försiktigt hennes huvud med ett finger, tittade på henne och sa med mjuk röst:
-Berätta för mig varför du är så ledsen idag. Jag är här för att lyssna på dig!
Smörblomman var tyst en stund och sa till slut:
-Jag vet inte om jag kan förklara det så att det blir rätt! Det är så lätt att saker missförstås och det vill jag inte! Jag vet inte ens om jag kan förklara det för mig själv!!!
Hon tittade lite hjälplös på trädgårdsmästaren och log ett tveksamt leende. Trädgårdsmästaren log tillbaka och sa uppmuntrande:
-Gör ett försök! Vem vet…det kanske känns lättare när du sätter ord på dina tankar och du får ett annat perspektiv på saker och ting. Jag lyssnar och kommer inte att avbryta dig.
Smörblomman såg på honom och i hans ansikte såg hon kärleken han kände till henne och till alla andra på jorden! Hon såg att hon kunde anförtro honom allt hon hade på hjärtat, att han skulle bry sig om varenda ord hon sa och aldrig sluta att dela med sig av sin kärlek till någon. Hon tog ett djupt andetag och började prata.
-I början, när jag lärde känna humlan, så var det med vänskap. Efter ett tag så växte vänskapen till något mycket större. Jag upptäckte att det inte fanns några andra humlor som kunde ge mig så mycket som just denna speciella humla. Han fick mig att inse vad jag saknat i hela mitt liv! Som alltid i början när man upptäcker kärlekens under blir det helt överväldigande. Det här var ännu mer!! Det här var så rätt som det bara kunde bli! Det här var helt fantastiskt underbart härligt!!! Han fick mig att blomma som jag aldrig blommat förr! Hur mycket det än var omkring oss, hur mycket annat som pockade på vår uppmärksamhet, hur många andra som än var i vår närhet, så drogs vi till varandra och rörde vid varandra hela tiden. Det vi båda saknat och upptäckt nu tog vi igen som uttorkade efter en lång vandring i en öken, lyckan när man hittar ett vattenhål. Det växte, växte och växer fortfarande. Vi var och är ett. Vi tar fram de bästa sidorna hos oss varandra, för vi tar fram kärleken!!
Vi visste ju båda att just den här första berusande känsla inte varar för evigt, utan att det till slut skulle bli en starkare, mer hållbar kärlek. En kärlek som binder oss samman och ger oss styrka att hålla samman, växa ihop och låta kärleken blomma med all sin kraft. Vi visste vad vi saknat och vi skulle inte göra samma misstag igen, inte låta kärleken torka ut, utan vattna den hela tiden så att den växer sig starkare och starkare. Vi skulle kämpa för att få det som vi visste var helt rätt för oss båda.
Sakta så började det förändras, bli mer äkta och varaktigt och det började bli en framtid att se fram emot, att längta till. De praktiska detaljerna började falla på plats!!
Idag så upptäckte jag helt plötsligt hur mycket vi har slutat med redan! Var tog de där smygande kyssarna vägen, de där smygande smekningarna, när alla andra är i närheten? Var tog de där långa samtalen på avstånd vägen som vi hade under arbetstid? Besöken hos varandra och pussarna i smyg? Jodå…det finns kvar till en viss del och det är väl naturligt att det mattas av efter ett tag, blir annat istället. Men jag saknar det så!!!! För jag har ingen vardag att ta till istället!!!
Idag upptäckte jag att jag saknade ett spontant litet meddelande om att jag är älskad!! En litet meddelande som kom fast det är mycket att göra, som tar 10 sekunder att skicka! Ett meddelande som inte var ett svar på något JAG skickat, utan som kommer så där helt apropå!!! Idag upptäckte jag hur lätt det är att glömma bort att det är just de där små detaljerna som är en stor del av vattnet som behövs för kärlekens blomma. Och det är just det som gör att jag känner mig lite ledsen!

Smörblomman slutade och tittade på trädgårdsmästaren som hela tiden har suttit tyst och lyssnat. Han funderade en stund och sa:
-Men visst visar väl humlan att han älskar dig? På många sätt och vis? Du känner dig väl trygg med hans kärlek!
Smörblomman nickade och log:
-Jaaaa…jag känner hans kärlek! Mycket!!! och jag hoppas han känner min!! Jag är bara rädd för att vi trillar in i fällan av slentrian och glömmer bort de där små detaljerna som är så otroligt viktiga!!!!
Trädgårdsmästaren såg på Smörblomman och sa med mild röst_
-Varför inte tala om detta för Humlan?? Jag är säker på att han förstår hur du menar och ni båda kan se till att det inte blir fel där. Ni har alla möjligheter i världen att se till att det blir bra!!! Det gäller att prata med varandra och se till att hålla öppenhet och omsorg vid liv!Det farligaste man kan göra är att tiga och lida!! Ni älskar varandra…och det är det viktigaste i livet!! Det gäller att kämpa för kärleken…att alltid se till att hålla lågan vid liv! Ni två är ju överens om att ni hör ihop!
Trädgårdsmästaren log och blåste en puss mot Smörblomman. Hon log tillbaka och kände sig mycket bättre. Så bra det är att prata med honom, han som sköter om dem med hela sitt hjärta.
Trädgårdsmästaren reste på sig och och sa till den lilla smörblomman:
-Tala om det och gå vidare! Jag ser att allt blir bra! Humlan och du…det perfekta paret! Ha förtröstan!
Han gav henne en sista smekning över blombladen och gick sin väg. Smörblomman lyfte sitt huvud och lyste. Hon fångade upp solstrålarna och log. Hon skulle säga det till humlan och de skulle se till att de inte trillar i den fällan! De skulle hålla sin kärlek vid liv!! Hon vände sig mot de andra blommorna och väntade på att höra det speciella surrande bland humlorna. Hon väntade på SIN humla!

Låt mig få tala om kärlek

juli 3rd, 2011

”Låt mig få tala om kärlek”

Kärlek i alla dess former! Det finns så många olika sorters kärlek och alla är starka, läkande, kraftfulla och jublande vackra!
Kärlek mellan älskande: lysande uppfyllande överväldigande kärlek.
Kärlek mellan barn och föräldrar: beskyddande omhändertagande uppoffrande kärlek.
Kärlek mellan vänner: omtänksam hjälpsam stöttande kärlek.
Egentligen så innehåller all sorts kärlek alla dessa egenskaper som är nämnda ovan och många fler som lyfter oss med sin kraft!!

I varje hjärta finns det kärlek. Hos vissa mer och hos vissa mindre. Egentligen finns det lika mycket hos varje person vid födelsen. Varje människa föds med hjärtat fyllt av kärlek, redo att växa hela livet och fylla varje människa till bredden för att dela med sig till alla andra. Ett barn känner gränslös, villkorlig kärlek till sina föräldrar, sina närmaste och är fulla av kärleksfull tillit och nyfikenhet på världen. Under årens lopp förändras detta genom livets olika upplevelser, händelser och erfarenheter. En del håller sitt hjärta öppet vad som än händer och en del börjar stänga dörren till sitt hjärta. Stänger till och låter lagren av skyddande pansar växa till sig. I sin egen besvikelse på livet, kärlek blir de dömande, bittra och försöker ofta att få de andra, som fortfarande har sina hjärtan öppna, att ändra sin uppfattning om livet och kärleken. Med sin kärlek väl gömda i hjärtat försöker de skapa rädsla istället för att få makt på det viset. Genom att manipulera, skrämma, skapa skuldkänslor, hota och anklaga försöker de skapa det som de själva tror är det bästa för dem. De rättfärdiga sig själva med tanken att de vet bäst, att använda sig av kärlek och medkänsla är en svaghet som inte ger något. Tyvärr så finns det alltför många i världen som fördömer, bedömer och som tror sig veta det som är rätt!

Men kärlek går inte att besegra!!! Den kan vika undan ett tag men den flyter alltid upp till ytan igen. Den förändras, den växer och den uppfyller hjärtan…om och om och om igen! Kärlek är föränderligt men alltid lika stark i grund och botten. Ett barn ser sina föräldrar med en kärlek som förlåter allt tills det börjar växa upp. Den dagen kommer när barnet ser sina föräldrar som människor med alla de goda och sämre sidor en människa kan ha. Då förändras kärleken till en annan kärlek än den som barnet hade som liten. Ibland blir uppvaknandet en chock för barnet och det är då hjärtat kan börja stängas. Men de flesta tar övergången till vuxen kärlek som det är meningen att det ska vara: att älska med sitt hjärta någon annan precis som den är och kanske kunna väcka kärleken i ett stängt hjärta igen och se ljuset tändas när insikten om kärlekens kraft blommar ut. En förälder kan släppa sitt barn, ge det styrka och med kärlek släppa ut det i livet för att leva det och lära sig ta tillvara kärlekens styrka. Med hjälp av den klarar alla av att ta sig igenom sina lärdomar på livets väg.

Kärlek mellan man och kvinna då? Den är också föränderlig! Man träffas och älskar. Uppfyllda av kärlek så bygger man ett liv och kärleken förändras under resan. Ibland så blir den starkare, större och växer i ett förhållande, ibland så förändras den till en annan sorts kärlek. Om hjärtats toner av kärlek stämmer överens med ett annat hjärta, när de två vibrerar helt i samma ton är det som om två pusselbitar faller på plats. Den kärleken växer hela tiden och skapar en harmoni som inget kan bryta. Det händer i alla kulturer, över alla kulturer, i de mest osannolika förhållanden , mellan de mest olika människor. När två möts med samma ton är det som att hitta hem och det går inte att stå emot locktonerna. Att stå emot den kärleken, den locktonen, att ge upp den och inte följa flödet, är att stänga till sitt hjärta. Till slut finns det ingen kärlek som slipper ut därifrån, dörren är stängd och låst, och efter ett tag så blir man dömande, bitter och långt inne i sin själ….ensam!

Kärleken som blir lidandes då? När man inte är fri att följa locktonen på grund av en befintlig kärlek? Den kärlek som finns där har redan förändrats. Den kärleken har gjort sin del i livet. Har givit det som den skulle ge. Den har förändrats till en annan sorts kärlek. Ibland kan man inte se den på grund av alla känslor som följer med vid en förändring. Vid vissa tillfällen kan man i kärlekens namn hota, anklaga, såra, skapa skuldkänslor och göra en förändring svår. Detta är inte i kärlek utan då är det rädslan som styr, den som stänger av kärleken tillfälligt och som skapar ett ägandebehov av kärlekens föremål. Det finns ingen som kan äga kärleken, den finns där alltid på ett eller annat vis, är till för alla att ta till sig och förändringar hör livet till, hur jobbigt de än kan vara. Håller man sitt hjärta öppet så inser man till slut att just detta var meningen att det skulle ske. Det kan ta ett tag innan man hittar tillbaka till kärleken i sitt hjärta, innan man kan se att den nya kärleken också är en stark känsla som skapar vänskap och tacksamhet för det som varit. Att man fått med sig en gåva i livet som kan föda en ny kärlek som man kan dela med sig till någon annan.

Att själv vara anledning till en förändring genom sin kärlek är också en process som kan vara en otrolig jobbig upplevelse. Skuldkänslor, medlidande och den förändrade kärlek som man ändå känner gör det svårt att se klart i det ögonblicket! Men att följa sitt hjärta gynnar alla i slutänden. För kärleken som finns där, som flödar genom ett öppet hjärta, skapar förutsättning att alla berörda känner av den och när förändringen är genomförd, blir det till det bästa för den som är beredd att se detta och känna i sitt hjärta. Kärlekens lärdom är alltid positiv i slutänden även om det för ögonblicket ser ut som motsatsen.

Det finns ett flöde av kärlek i världen, på vår jord. Att följa den är det enda rätta man kan göra. Att följa kärlekens flöde är att dela med sig till alla andra. För att hjärtat ska hållas öppet är det enda rätta att lyssna på dess budskap, kärlekens budskap. Följer man detta så blir alla andra berörda av den och kärlek föder kärlek….i alla dess former!!!!

Låt mig få tala om kärlek….och ge den i överflöd!!!

Den ljuvliga smärtan

juni 16th, 2011

Hisnande känslor, nästan mer än jag kan hantera.
De blir för stora, för mycket och ändå inte nog.
Varje del av mig, varje cell, min själ, mitt sinne reagera
med en längtan efter fullbordan, sen du mitt hjärta tog.

Med varje blick du ger mig, du sänder ut en klingande ton
som mitt hjärta fångar upp, som tränger in, utan något försvar.
Mitt hjärta vänder sig mot ditt, naket, fångar upp din vibration,
förenas med min och skapar vår, enastående, ren och klar.

Den binder oss samman, gör oss till ett, denna jublande not
Den växer, förgrenas, förstärks och blir till en gyllene melodi.
Den famnar oss, fyller oss, höljer oss i ett lysande, strålande klot
Dess strålglans förenar, dig och mig, i total, perfekt harmoni.

En kärlek så stark, så kraftfull, så uppslukande, så den berör
mitt innersta väsen, lämnar mig naket öppet, utlämnad till dig.
Ger dig tillgång till min kärna, min själsliga enda nyckel för
att sätta den i låset, till dörren som tidigare har stängts av mig.

Jag är fylld av lycka, av stjärnljus, av ljuvlig kärleksfull smärta,
en smärta som är liv, för den kommer av lycka, längtan och är god.
Jag vill skrika ut min glädje, för din vilja att öppna mitt hjärta,
jag vill för alltid flyta med dig, tillsammans, på livets flod.

Stå vid sitt ord

maj 28th, 2011

Tro inte att jag ger upp och släpper ens ett litet tag
om kärleken som fyller mig och känns så rätt.
Tro inte att jag sviker även om jag ibland är svag
i min tro, i min otålighet och det inte känns lätt.

Jag har min styrka, djupt i mitt sinne, vet jag att sen
när tunga tider släpper, det blir vackra ljusa stunder.
Där jag får släppa fram glädjen i att vara din vän.
Där varje dag är fyllda av omtänksamhet och under.

Jag står vid mitt ord när du kämpar dina strider,
tills du har tagit dig igenom, tills framtiden är klar.
Förstå bara att även jag ibland känner att det svider,
att även jag har en del i detta jobbiga som du nu har.

Jag håller mitt löfte, min väntan, som jag dig tidigare gav.
Fast jag ibland tvivlar vet jag att du kommer att se
mig på andra sidan, när du tagit dig över ditt stormiga hav.
Då uppfyller du ditt löfte och allt du har lovat att ge.

Svart eld

maj 23rd, 2011

Ilskan är som en het eld som bränner
förvrider ord och känslor man känner.
Lämnar heta sprickor som slukar förnuft
I raseri den skänker givmilt djupa sår
som lämnar ärr, som lämnar blödande spår.

Den flammar upp i ett sylvasst ögonblick.
Av misstro och stolthet den näring fick.
Den gräver och borrar i misstänksamhet
efter sanningen den tror sig veta finna.
Att en seger för sin sårade stolthet vinna.

Den drivs framåt av egots heta låga
vill ge smärtsam hämnd, vill ge het plåga.
Med rasande pilar den siktar för att döda.
Men även den hetaste eld till slut svalnar
och lågorna slocknar och elden falnar.

Då kommer insikten, när detta sker.
När lugnet infinner sig och man ser
att ilskan är den som skadar mig själv mest.
Dess kraft är den som mig själv mest sårar.
Den skapar min smärta och mina tårar.

Jag lät elden vinna en stund, ett bläcksvart tag
för en stund jag gick vilse och min styrka var svag.
Nu är jag redo att förstå vad jag i mitt innersta visste,
det är dags att släppa taget och tillåta sig sörja,
gå vidare och med tillförsikt en ny etapp börja.

Elden som tändes av min sårade stolthet
förtärde mig mest och jag inser och vet
att jag släppte fram mitt ego som en hämndens gud.
Låt mig få sörja klart, läka, gå vidare och att inse sen,
det bästa skedde och då är jag fortfarande din vän.

Gummibandet är töjt…till bristningsgräns..

maj 21st, 2011

Det är fest i grannhuset mitt emot. De sitter i trädgården och det ser så härligt ut! Ett par sitter och håller om varandra och pussas, drinkarna är framme och det är mycket skratt.
Känner jag mig ensam? Egentligen inte. Jag känner mig inte ensam på det viset att jag är ledsen eller verkligen känner mig…ensam. Däremot känner jag mig ensam för att jag saknar. Jag saknar min kärlek, jag saknar sällskapet, jag saknar samvaron, jag saknar vardagen, jag saknar sakerna som vi skulle kunna göra tillsammans…..som att ha en fest för vänner och sitta i trädgården.
Tiden går och går och jag kommer inte närmare början på ett nytt steg i mitt liv. Det skymtar i fjärran, en liten skymt av hur det kan vara, men varje gång det går ett steg framåt så går det ändå inte framåt utan står still eller tom gör saker och ting värre. Värre på grund av att jag hoppas mer och sen får en bitter besvikelse som jag får för att jag har trott på hoppet. Efter någon dag börjar hoppet växa igen, varje gång mer färgad av tvivel.
Det värker i mig! Det värker i mig av längtan, av tvivel, av hopp, av misstro. Jag pendlar så mellan otrolig lycka och bottenlös hopplöshet. Dessa stora hopp mellan sinnestillstånden tar så mycket av min livsglädje, min energi!! När jag nuddar den högsta punkten på himlen, när jag känner glädjen i att älska utan gränser, då känner jag en kraft som inte går att beskriva! Den fyller mig med allt som som finns, all kärlek och alla möjligheter som den ger. Jag vet att detta är det rätta, det som livet har haft i beredskap för mig, det som varit meningen med allt jag har gått igen. All lärdom som jag har fått i livet har fört mig hit! Är inte lärdomen inom detta över nu då??? När jag nuddar vid botten av hopplösheten, när besvikelsen återigen visar sitt ansikte, undrar jag om jag har mer som jag ska lära mig. Jag tycker det är dags för mig nu….dags att få den kärlek jag förtjänar. Med den man som har berört mitt hjärta, överraskande, oväntat och med en enorm stor kraft och kärlek som får mig att känna mig hel. Jag vill ge honom den kärlek som han förtjänar…om han vill ta emot den! Den stora kärleken som jag känner i mitt hjärta, som jag vet att han kan ta emot om han bara öppnar sig helt för den!!!! Men han gör inte det!!!!! Han öppnar sig inte helt!!! Han släpper inte taget helt och hållet….och jag väntar och väntar och försöker hålla kvar tron på löften.
Har jag trillat in i den klassiska fällan som många före mig? Den klassisk fällen som ”den andra kvinnan”??? Jag har aldrig varit i detta läge tidigare! Läget där jag är fri att gå min egen väg men väljer att älska någon som inte är det! För väljer gör jag på ett vis…jag väljer att vara kvar och flyga upp till himlen av de små stunderna jag får. Jag väljer att ta dessa och sen sjunka ner i förtvivlan igen. Men jag väljer inte min kärlek, den finns där vare sig jag är lycklig eller förtvivlat!!! Jag får löften, löften som jag klamrar mig fast vid som en livlina. Hur många har gjort samma sak före mig och kommer att göra samma sak efter mig? Jag har själv tänkt tankarna att dessa kvinnor som råkar ut för detta är ömkansvärda. Hur kan de tro på löften som ges om och om igen…men som aldrig blir uppfyllda? Hur kan de tro på en man som ger dessa löften, drar ut på tiden, har undanflykter varje gång och som lovar för varje gång de försöker få ett avslut på den rådande situationen att nu ska det ske? Nu vet jag….de gör det av kärlek! De gör det för att de innerst inne väljer att tro att det kommer att ske….det som de längtar så hett efter!! De gör det så länge tills besvikelsens förtvivlan får dem att inse att de levt i en drömvärld där realiteten inte har tillträde. Först då kan de börja släppa taget och gå vidare.
När är gränsen nådd?? När är MIN gräns nådd?? Det är som ett gummiband som töjs och töjs och töjs för att till slut brista. Mitt gummiband är spänd till bristningsgränsen nu. Det har töjts länge, bit för bit. Emellanåt släpper det efter men sen töjs det igen, lite hårdare för varje gång jag blir besviken. Jag känner hur det töjs just nu, just i denna stund, efter en tur till himlen och inga förändringar som har skett än. Återigen väntar en dag av bittra tankar, gråt och oförståelse. Varför händer det inget??? Vad väntar han på?? Varför skjuter han det framför sig igen?? Vad hindrar honom?? Vad är hans löften värda?? Varför GÖR han inte det…tar steget som han har lovat??? Lovat i en lång lång tid. Är det jag som är så himla lättlurad?? Som frivilligt låter mig invaggas i falska förväntningar?? Det finns dom som säger det. De som säger till mig att jag är lurad, att jag måste gå vidare med mitt eget liv och inte tro på dessa löften som hela tiden skjuts framåt och framåt. För om han verkligen menade det han säger så skulle han inte tveka, inte vänta utan stå för den kärleken han säger att han känner! Han skulle kunna ta allt det jobbiga och vilja ha det avklarat så fort som möjligt. Han skulle välja mig med glädje och skulle ha styrkan att kämpa sig fram tills han får det som han säger att han vill ha, även om det innebär att tids kamp med känslor, konflikter och anklagelser!
Jag har lovat att stötta, älska och finnas där. Jag gör det gärna…MEN INTE HUR LÄNGE SOM HELST!! Jag klarar inte att stötta när jag mår dåligt själv!!! Jag klarar inte att ha dessa dagar som jag håller på att bryta ihop!! Jag klarar inte att älska så mycket och inte få visa det fullt ut! Det räcker inte med de små stunderna längre…jag vill ha allt!!! Jag vill ha ett liv tillsammans i kärlek, i trygghet och ömsesidig omtanke!!! DET är vad jag vill ha!!! Jag vill inte ha dessa tankar där jag börjar ge dom rätt, de som som säger att jag måste börja tänka till!!! Att jag måste tänka på mig själv, på mitt bästa, på mitt liv!!
Gummibandet är sträckt…nästan så det brister! Brister det så förlorar jag kärleken, respekten, omtanken och livet blir svårt! Jag hoppas fortfarande att det inte blir så….men jag förbereder mig inför möjligheten.

När rädslan styr

maj 12th, 2011

Hur gör man när man känner att rädslan sitter som en klump i kroppen? När man givit ett löfte att bortse från den och vara ett stöd? När man vill vara storsint, förstående, medkännande och accepterande? När man lovat att att ha tilltro, tillit och kraft till att veta att allt blir som den högsta önskan man har? När man vill allt detta och rädslan hela tiden sticker upp sitt huvud och kommer med antydningar om att man kanske inte ska vara så säker??

Jag kämpar emot rädslan så gott jag kan och någon gång emellanåt så kan jag t o m förtränga den en stund. Men de stunder den lyckas ta sig ända upp till ytan får den mig att vika mig i krampaktiga stön. Den viskar med försåtlig röst om hur jag någonsin kan tro att det jag önskar kan slå in. Den visar mig alla bilder om vad som kan komma att bli istället för de bilder jag skapat utan den. Den försöker smyga in små kilar i mitt försvar och min tillit! Den talar om för mig hur och vad jag kan ta till för att för att klara av ett nederlag, för att rädda min stolthet vid ett misslyckande. Den plågar mig med all kraft genom att tala om för mig att jag inte är värd att få min önskan uppfylld. Den skrattar hånfullt åt mig och mina försök att hålla kvar tilltron till kärleken i mitt liv! Just i de stunder, när rädslan sticker fram sitt fula ansikte, styr den mitt liv, mina tankar, mina känslor och tar över mitt sinne! Allt annat liksom försvinner, allt blir svart och mörkt. I de stunder skapar den ilska, hämndkänslor, tårar, sorg, mindervärdskomplex och uppgivenhet…..och jag tillåter den att göra det!!!!!!!!

Varför gör jag det??? Varför ger jag rädslan makten att ta över mig så??? När jag vet hur mycket elände den ställer till med? I grund och botten så ligger tron att jag inte är värt att älskas. Att det inte finns någon som kan älska mig så mycket att någon är beredd att kämpa för MIG, att någon kan ge mig så mycket av sig själv så att han är beredd att dela sitt liv med mig. Att någon anser att det jag har att ge är värt att ta till sig, vara lycklig för! I rädslans grepp tappar jag all förnuft, all överblick, all logik och all tilltro till mig själv, till mitt JAG! Jag ser mig själv som den som många vänder sig till, använder som bollplank, som tröst och sen när det börjar lösa sig, så försvinner jag i ett intet. Visst är det en fin sak att kunna hjälpa någon vidare…men jag då??? Vem låter mig slippa taget och ger mig det jag behöver? Enligt rädslan så finns det ingen…för den talar om för mig att jag duger till hjälp men när det kommer till kritan så är jag inte den som väljs utan är den som kan undvaras. Rädslan som med ett hånskratt talar om för mig att jag är förmäten som kan tro något annat! Den fnissar åt mig att jag är så blåögd och tror på kärleken och att jag låter mig utnyttjas i dess namn. Den strör stora tvivel i mitt sinne och mår gott av den näring jag då ger den!

Men när jag låter kärleken ta makten då??? Åååååå…när jag låter kärleken ta makten då lyser det inom mig!!! Det är då jag känner att jag lever och har den stora tryggheten med mig! Tryggheten till mig SJÄLV!! Då är jag stark, har tilltro och vet att allt jag önskar mig till slut på ett eller annat vis kommer att uppfyllas. Jag vet att jag kan älskas precis som jag är och jag älskar mig själv! Jag kan dela med mig till allt och alla av den stora glädjen och kärleken jag känner inom mig! Jag är generös med den, jag vill att alla ska må bra och jag lyfter mig själv över alla mörka tankar! I de ögonblick vet jag att klarar av allt som kommer i min väg och kan se en positivitet i allt som händer! Då älskar jag utan förbehåll och gläder mig i den känslan som detta föder! Alla möjligheter som dyker upp när kärlek råder, ingenting är omöjligt då! Det är då jag lever, då när jag fylls av tacksamhet för det som livet ger mig!! Det är då jag känner den ljuva föraningen av drömmar som blir sanna! Det är då jag orkar kämpa mig igenom allt för att komma till ljuset, ljuset som skrattande vinkar mig till sig, omfamnar mig och sakta smeker mig till ro i dess skimmrande glans…kärlekens ljus! Det är då jag har tillit till livet!!!

Dessa två känslor som styr hela livet och det är upp till mig att ge dem kraft att ta makt! Vad väljer jag??? Jag väljer kärlek!!!!! Jag väljer och när nu rädslan sticker upp så står jag upp mot den, låter den besegras! För varje gång jag besegrar den så blir jag starkare och kärleken tar mer plats i mitt liv! Kärleken kanske inte visar sig så som jag önskar men den visar sig alltid så det blir rätt för mig!!!! För den kan aldrig göra skada…bara ge mer…hela tiden!!!! Rädslan hämmar och därför måste den besegras! Min rädsla…den ska jag besegra och jag ska gå vidare i kärlek. Jag ska låta kärleken flöda, fylla mig helt och fullt!!!!

 


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu