Livet i all dess prakt

Min egen dörr, den jag ska öppna, vars nyckel jag har i min hand.
Jag har satt nyckeln i låset, gläntat en aning och stängt till sen,
Försent det var att stänga till helt, ty mina gamla slitna band
har brustit och dörren är på glänt, redo för att öppnas igen.

Vad är det som hindrar mig att ta steget? Det är ju så rätt!
Mina innersta tankar, själens viskning som jag inom mig har,
säger mig ”Gör det, ta steget, flyg! Det känns och är ej lätt,
men du är redo, ditt liv förändras, i det gamla stanna ej kvar”!

Jag står framför dörren med bultande hjärta och knutna händer
med en brinnande önskan att den ska öppna sig för mig.
Att den som står bakom ska sätta nyckeln i låset, vrida om.
Ge dörren en knuff så den svänger upp och bjuder in mig.

De har älskat för en liten stund sen. Älskat på den vita stranden dit man bara kommer med båt. På den mjuka filten som de har lagt ut på sanden, överfulla av kärlek, har de släckt varandras törst för stunden. Alldeles ensamma i sommarvärmen med bara fåglarnas drill och vågornas stilla kluckande som sällskap.

Hon ser på honom där han ligger, utsträckt i solen med händerna bakom nacken, naken som gud har skapat honom. Helt avslappnad har han somnat och små lätta snarkningar hörs i den svaga varma vinden. Hon ser på honom med öm blick och njuter av att girig se sig mätt på honom…fast hon vet att det är omöjligt, omöjligt att mätta nöjet att insupa hans anblick. Hon låter ögonen svepa över honom och ler ett frånvarande ömt lyckligt leende. De långa solbrända välformade benen och fötterna som han har lagt i kors, höfternas böjning mot ljumskarna där hans kön vilar mjukt och varmt.  Magens mjuka, knappt märkbara, rundning och bröstkorgen som regelbundet höjer och sänker sig i hans mjuka andning. Just där, vid mitten av bröstkorgen har han en doft som berusar henne. Hon ser på hans ansikte med den kraftiga hakan och den vackra munnen som ger henne de mest underbara kyssar, kyssar av alla sorter..mjuka, sensuella, hårda, heta, hetsiga, långa och kärleksfulla. Hans ögon, som nu är slutna i sömn, ger henne blickar som får henne att sväva. Hans händer, som är gömda bakom nacken, är händer som förtrollar henne, manliga starka händer.  Hon tar in hela hans uppenbarelse med ögonen. Det mjuka håret som täcker bröstet, magen, benen och som glittrar lätt i solljuset. Han är vacker, manlig, sexig och så otroligt kärleksfull. Hon tänker på hur omtänksam han är, rolig, smart, händig och hon drar en darrande suck av lycka.

Hon har väntat på honom i hela sitt liv! ÅÅÅ…visst har  hon haft män tidigare, varit kär och trott på att allt ska bli som hon önskar. Men varje gång har det funnits något som inte stämt, någon liten känsla av att det inte var rätt. Något som viskat tyst att den rätte inte kommit ännu. Hon har burit med sig en tomhetskänsla, en saknad, en längtan som ingen kunde fylla förrän nu. När hon och han möttes, när kärleken väcktes, då försvann denna eviga längtan…hon hade hittat hem! Kanske behövdes lärdomen som de har gått igenom, kanske är det den som gör att kärleken nu kan blomma fullt ut. Universum skapade de två, för att mötas när tiden var mogen. Två halvor som blir en helhet, som komplettera varandra och växer tillsammans.

Hon ser på honom och känner sin stora kärlek som är som ett varmt klot inom henne. Hennes älskade, hennes livskamrat.
Hon böjer sig fram och ger honom en lätt kyss på munnen. Han lyfter ena armen och drar henne intill sig, solvarm och mjukt. Hon lägger huvudet på hans bröst och blundar. Han kysser henne på hjässan och viskar ”Jag älskar dig”. Hon lyfter på huvudet och säger ”Jag tackar universum för dig, för att vi fick mötas och för att det blev som det skulle till slut! Jag älskar dig…för evigt….mitt livs utvalda, min kärlek…mitt liv”

Jag önskar jag kunde skynda, så otålig i min önskan.
Jag vill skrika, jag vill tigga, tigga på mina bara knä.
Jag vill skaka, jag vill tvinga, jag vill låta mina tårar falla,
falla ner i förtvilan, förtvivlan och misströstan.
Så otålig i min önskan, jag önskar jag kunde skynda.

Jag önskar jag kunde ha förtröstan, så svag i min tro.
Jag vill hålla, jag vill fånga, fånga varje ord som sägs.
Jag vill leva, jag vill glädjas, jag vill fyllas av lycka,
fyllas till brädden, tills jag skälver av kärlek.
Så svag i min tro, jag önskar jag kunde ha förtröstan.

Jag önskar jag kunde få ro, så svårt att sluta grubbla.
jag vill lugnas, jag vill helas, helas i mitt sinne och själ.
Jag vill smakas, jag vill tillhöra, jag vill älskas till fullo,
älskas till vanvett, i en trygg allomfattande kärlek.
Så svårt att sluta grubbla, jag önskar jag kunde få ro.

Sippar på ett glas rödvin, några stearinljus brinner och kastar sina skuggor på väggarna. Smyger ut emellanåt och tar en cigarett för att sen gå in i värmen igen. I bakgrunden slingrar sig musiken genom rummet, just nu Jon & Vangelis ”I’ll find my way home”.  Jag blundar och låter mig svepas med musiken, känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Kommer jag någonsin hitta min väg hem??
Jag öppnar ögonen igen och ser mig omkring. Ser på ljusen som brinner med stadig låga, lika stadig som min tro borde vara. Jag har tagit det första steget i ett av det som är rätt för mig. Det första steget i mitt nya liv, som jag vill ska följas av flera som för mig i rätt ritkting. Några steg så jag hittar hem till det som jag önskar, dit där jag blir hel. Där jag får blomma utan att känna skuggor som förmörkar solen.

Nu spelas ”Have a little faith in me” på stereon. Ett tecken?? Jag önskar jag kunde ha det….tro och tillit…till 100%! Det är svårt…när jag sitter här och tankarna smyger iväg på sina egna vägar. Med mörkret utanför fönstret som smittar av sig och viskar att tiden stadigt försvinner, att dagarna går utan att löften infrias. Tröttheten av väntan gröper ur tron på uppfyllelse som vatten gröper ur stenen. Varje dag som börjar med glädje, varje kväll som tar slut med en klump av tårar i hjärtat. Ögonblick av fullkomlig tilltro, lycka, följs av den bittra vetskapen att ännu en dag har gått där jag inte kunnat ta det steg som jag så länge har trott att jag skulle få ta. I många veckor har mitt hjärta värkt av förhoppning, otrolig lycka, kärlek och tårfyllda besvikelser. Som en berg och dalbana som aldrig tar slut. Nu börjar den närma sig slutet. Vad blir slutet??? Blir det med ett jubel jag stiger av den?? Eller blir det ett tårfylld farväl när den stannar?? Det finns ett löfte som är sagt, ett löfte som brinner i mig med ett klart sken, som jag klamrar mig fast vid, som jag VILL tro på!!! Om det bryts…vem ska jag då kunna lita på??? Hur ska jag då någonsin kunna lita på någon igen?? ÅÅÅÅ..jag har blivit sviken förr och överlevt!! Varje gång har jag tappat lite av min tilltro, min tillit och fått kämpa för att få tillbaka den något! Jag vet inte om jag klarar av det nu…inte när det gäller detta…inte när jag har mitt ”hem” så nära!! Det fullkomliga, det rätta!!! Att nästan nudda vid det och kanske inte nå ända fram….

Jag ser mig omkring och är stolt över mig själv!! Att jag kommit så långt som jag gjort!! Att jag till slut vågade ta tag i mitt liv! Att jag nu inte bara låter livet flyta vid sidan om mig utan har valt att leva, att uppleva livet!! Egentligen vet jag att livet ger mig överraskningar och även det mest sorgliga blir glädjefylld till slut. Denna väntan är på väg in i sitt slutskede. Den enda påverkan jag kan göra är att önska att det rätta blir gjort!! Att jag till slut får ta steget som för mig hem, hem där jag blir hel och får dela med mig av allt som jag bär med mig…med glädje!!! Att jag får dela med till 100% tillit och tilltro.

Universums ljus lyser över mig ….”Somehow I,ll find my way home”

Så är det gjort! Steget är taget! Det var så mycket lättare än jag någonsin föreställt mig!! Där fick jag bekräftat igen att mycket utav tankarna som far runt i huvudet innan man ska göra något jobbigt är hjärnspöken. I och för sig är detta bara början och det är mycket jobbigt kvar…men allt måste ha en början för att få ett avslut eller en annan fortsättning. Det blir vad man gör det till däremellan som betämmer hur jobbigt det blir. Jag har bestämt mig för att det ska gå så smidigt som möjligt och inte skapa onödiga konflikter som inte behövs!!!!

Jag har ju en drömsyn hur mitt liv ska fortsätta ! En drömsyn som jag hoppas på ska bli sann!! Men framförallt så ska jag ta tillvara på att jag vågade lita på min intuition och fortsätta lita på att den leder mig rätt! När allt är klart här och jag kan börja på nytt så ska jag växa på alla vis. Inte för att jag inte kunde det innan utan på andra vis….som ska berika mitt liv.

Just nu känns det lite omtumlande och en aning overkligt! Det är inte enkelt att förändra allt på en gång efter så lång tid och samtidigt så känns det så enkelt!!!! Det svåra är ju redan gjort!!!!! Att ta första steget !! Som att stå vid vattenkanten och titta ner i mörkret…länge länge. Sen helt plötsligt tar man ett djupt andetag och hoppar ner…och det är inte farligt utan man flyter upp igen för att sakta förflytta sig framåt!

Första steget är taget!!!!!

Kärlek – som kommer från det innersta av mitt hjärta,
som sakta smugit sig in, tagit plats, slagit sig till ro.
Osynlig, ohörbar smög den in, byggde sig ett bo.
Fyllde varje vrå med sin flammande, ljuvliga smärta,
rev med sin kraft, sin ömsinthet, ner allt mitt försvar,
lämnar dörren till mitt innersta öppen, hjärtat naken och bar.

 Passion – lika stark som lava i sin heta, uppslukande glöd
faller jag ner i sammetslent mörker, låter den hämta
upp till ytan gnistorna som tänder, låter mig flämta.
I evighets långa sekunder dör jag en ljuvlig, mäktig död
där allt som existerar är eldens kraft som bränner
i det ögonblickets bländande perfektion, jag känner.

Tillit – till ljuset som brinner, som lyser strålande klart.
Ett ljus som i mitt sinne, i min själ, i min kropp, är tänt.
Som får sin styrka, sin stjärnglans av universum sänt.
Det bländar i förväntan, exalterat och tilltro att snart,
i ett ögonblicks blinkning, är kärlekens cirkel sluten
för att knytas med tillit, för att aldrig mer bli bruten.

Kärlek – som får mig att sväva, glittra,som lyfter min själ,
som med sin strålande intensitet varje dag smycka,
som låter mig bada i ett oändligt hav av otrolig lycka.
En gåva jag fått, som jag ger åter med glädje och vårdar väl
Jag älskar och med fullkomlig tillit jag öppnar min famn
låter kärleken flöda, i salighetens stund jag viskar ditt namn.

Mörker, du försöker locka mig med toner av tvivel och oro.
På natten viskar du om misslyckanden och besvikelser,
om svikna löften och grusade förväntningar, om förlorat hopp.
Du droppar ditt gift ur en bägare som är fylld till brädden,
viskar och lurar mig att låta den sippra in i sprickor av min tro.

I skydd av nattens timmar slingrar du dig in i mina drömmar,
strör dina svarta frö med finess så att de ska få fäste i mitt sinne.
Gläder dig åt mina ångestfyllda tvivel av dina mörka budskap.
Men mörker, du varar inte för evigt, din tid är begränsat.
Med en flämtning vaknar jag till och ser ljuset närma sig.

Å ljuset, lyft mig ur mörka skuggor och vagga mig till trygghet
i en bädd av skira drömmar där mörkret skingras till ett flyende stofft.
I din famn vaknar jag till besinning och låter mig fyllas till brädden.
Jag dricker din sötma och känner dina smekningars starka kraft.
Du är min tro, min styrka, min kärna och inget kan besegra dig.

Vad har mörkret att ge mig som du inte kan svepa bort?
Din styrka är oändligt och din strålglans ett bländande klart sken.
Du lyfter bort mörkrets slöjor med den första strålen du tänder.
Giftet som mörkret låtit sippra ut bränner du bort med din eld
och renar själen, sinnet, kroppen för att låta tron växa sig stark.

Idag är ingen bra dag alls!! Egentligen så har jag nog skapat den själv…och samtidigt så är det nog något som funnits i bakgrunden ett tag men trycks ner hela tiden! För jag är ju den där positiva, glada….eller?????? Nääääää…precis som alla andra så har jag mycket att bära på. Jag försöker att inte visa det….för vem i hela världen ska jag vända mig till när jag känner så som jag gör idag??? Även om jag visar en del så blir det just bara….en del! Det andra blir kvar inne i mig. Jag kan inte lasta på andra vad jag känner…inte helt och fullt!! En del kan inte ta det, en del orkar inte med det, en del kan inte hantera det och en del litar inte jag på!! Så jag visar en del…och stoppar tillbaka det andra i små fickor och knäpper igen. Och där ligger det…och bara väntar på att krypa fram igen.

Hur känner jag mig idag då??:  Vaknade med huvudvärk och en lätt deppighet på morgonen. Körde till jobbet…ja…och sen blev liksom allt så som det inte ska bli en morgon!!!!!…och hittills har dagen fortsatt i samma stil.  Under dagen har på något vis deppigheten bytts ut mot en ilska som bränner inne i mig….som en ångkokare som är överfull och ångan börjar sippra ut i små sprickor! Det känns som om jag nu fått nog…att det inte går att stoppa undan allt i fickor…för till slut blir de fulla och brister. Jag är liksom så jäkla arg på allt och alla och på mig själv!!!!!!!!!!!!

Varför är jag så arg då???:  För att jag inte gör som JAG vill!! Jag kommer med så himla många goda råd till andra och själv lever jag inte alls efter det. Jag tar fortfarande hänsyn till de flesta i min närhet och backar undan!! Jag är för feg för att stå upp för mig själv och mina tankar och det jag vill. Jag är för rädd för att andra inte ska acceptera eller tycka om mig om jag inte anpassar mig till det de tycker! Det är nog det värsta av allt, att jag är så himla rädd för att mista människor om jag visar och verkligen gör som jag känner är rätt för mig!! Därför går jag hellre och skjuter saker framför mig….just för att anpassa mig till andras behov först och främst!! Ibland är det bra att kunna göra det….men inte alltid och inte för ofta!!!!
Rätt som det är så kommer ilskan över mig själv fram….och det är ett tecken på att allt inte är som det ska!!!!!

Ändå så har jag blivit mycket bättre på att inte låta andra styra mig…men inte tillräckligt bra. Jag inser ju att det är mitt eget fel och just i dessa situationer blir jag som en jäkla mespotta och reaktionen blir att jag, i ren frustration, blir ett påhäng och så splittrat!!!…och så blir jag ännu jobbigare och min självkänsla och självrespekt sjunker ännu mer.
Om jag inte kan leva upp till någon annans syn på mig, hur ska jag då våga visa vad jag känner??? Även detta som jag känner nu. Om jag känner att jag aldrig kan visa även den sidan av mig utan att det skapar problem för andra, hur ska jag då kunna lita på någon fullt ut??? Det gör ju att jag bara visar en sida av mig just för att andra ska må bra medan jag själv går omkring med en mask över de känslor som också finns!
Jag ÄR egentligen en positiv människa som litar på att allt ordnar sig…men även jag behöver någon gång släppa fram mina innersta känslor när jag inte är på topp. Även jag behöver ha någon som tar sig tid att lyssna…bara lyssna, kanske hålla om och krama och trösta… För då släpper det..om någon lyssnar utan att dömma och som ändå tycker om och älskar mig! Som kan lyfta mig när jag känner mig nere och som orkar ta även den biten av mig och då ge mig stöd..när jag som mest behöver det!! Då går det över snabbt….om jag bara får ur mig det hela och om jag inte behöver oroa mig för att jag inte blir lämnat i sticket när jag känner så.
Jag kan göra det…jag kan lyssna och stötta och älska…och jag gör det med glädje!! För mig är det viktigt att kunna öppna sig för någon och även kunna ta till sig andra…utan att behöva tänka på att man blir ”förvisad” sen. Det är en trygghet att veta att det finns någon som älskar en…även när man inte är på topp!!!!!…och som acceptera det och hjälper till att få bort dessa känslor av ilska och otillräcklighet!!!! För det är ju det det är i grund och botten…en känsla av osäkerhet, otillräcklighet och dålig självkänsla!! Att veta att man man duger även då, det är något som tar bort ilskan och gör så allt kommer i balans till slut!!!

Mina vingar bär mig till landet Någonstans
genom svepande, smekande dimmor
till landet jag aldrig i min drömmar trodde fanns.

Mina vingar bär mig till landet utan några kval
där tunga bördor blir flyktiga, sveper bort
i landet där jag finner lättnaden i mina val.

Mina vingar bär mig till landet med nya perspektiv
för att släppa trasiga tankar, tärande oro
i landet som ger mig styrka att följa meningen i mitt liv.

Mina vingar bär mig till landet där jag gör rätt
där inget tvivel finns i besluten jag tar
i landet där vissheten kommer till mig så lätt.

Mina vingar bär mig till landet utan illusioner
för att upptäcka att allt är vackert, äkta
i landet som uppfyller gyllene längtan och visioner.

Mina vingar bär mig till landet för uppfyllelse av varje dröm
som finns inom mig fylld av silvriga toner
i landet där jag befinner mig i djupaste sömn.

Mina vingar för mig till landet av lycka och frid
där kärleken är villkorslös, allomfattande, oändlig
i landet som är för evigt, utan gräns och tid.

Mina vingar för mig till landet inom min själ
som finns i mitt sinne, i min kropp, alltid och evigt
landet som helar, älskar, tröstar, som bara vill väl.

 Jag famnar dig i salighetens hissnade dröm
bland svävande slöjor av gnistrande stjärnljus.
Universums sammetsmjuka mörka oändlighet
smeker oss i trygghet på kärleksfulla stråk,
låter mig ej ana att jag är i djupaste sömn.

Den smakar som nektar, din kärleksfulla kyss.
Jag låter mig sjunka djupare i din varma famn.
I dina ögon speglas stjärnornas glittrande glans
när de ser in i mig, fyllda av djup kärlek,
ger mig svaret på allt som jag undrat över nyss.

Jag blundar i sällhet och jag vet, jag är ej vaken,
i drömmen jag smeker din kind, smakar din hud.
Som tunnaste spindelnät, vacker som skiraste spets
förs drömslöjorna bort, du finns kvar hos mig,
vår kärlek är vacker, stark och sårbart naken.

Din kärlek, som lyser stark, som ger mig frid,
som gör mig vacker, ger mig styrka och lycka.
Våra andetag är samma såsom våra hjärtas slag,
vi ser varandra och all kärlek jag ska ge till dig,
ta emot av dig, tillsammans, i evigheters tid.