Kärt barn har många namn :-)

januari 3rd, 2011

Så är det då ett nytt år igen och nya tillfällen för tankar och funderingar :-) . Året innan försvann ju så fort så man knappt hann med! Inte har jag varit särskilt aktiv här den senaste månader med mina funderingar och inte har jag saknat det heller, men nu faller lusten att skriva ett litet inlägg på igen!

Jag kom att tänka på det här med smeknamn. Små namn som man blir kallad av andra människor i sitt liv. De namn jag tänker på är de som man får av kärlek och som är något speciellt just från den person man får dem av. En del namn glömmer man fort och en del stannar kvar hela livet tillsammans med minnen av just den eller de personer som har kallat mig för det! En del namn låter säkert jättelöjliga i andras öron men betyder väldigt mycket i mina egen. De är som en egen liten skatt som man kan le åt efteråt och gotta sig åt minnen som är förknippade med dem.

Det första jag kommer ihåg är ”Mäuschen” som min morfar sa. Min morfar som tog med mig till marknaden när jag var ca 4 år, höll mig i handen och köpte varm korv till mig. Vi gick där, han och jag, och det var ett jättestort äventyr!
Ett annat som jag kom ihåg är ”Pussi”. I mellanstadiet av killen jag var lite kär i och jag tror nog att han var det i mig också, men alldeles för blyga, det var vi båda två :-) .
”Gullunge” min första killes namn på mig. ”Smulan” finns förevigad på ett kort från ett av mina arbetsplatser, där jag fick heta så. ”Partydrottning” på nästa arbetsplats :-D . ”Dancingqueen” på nästa (måste varit bra på att ha kul!!!) :-D . Snuttan, Sussilull och Penntroll som jag tycker är jättegulligt :-) !
Men det allra finaste som någon har kallat mig är ”solkysst smörblomma”!!!! Det är så otroligt fint sagt och det får mig att känna mig lika lysande som en smörblomma som vänder sig mot solen!

Jag tycker om mina namn jag har fått heta genom mitt liv. De är en del av mig. De finns med en tid och sen försvinner de. Men vissa stannar kvar som en liten påminnelse av de som kallat mig så :-) .

Tupperware

november 14th, 2010

Idag har jag varit på något som jag inte varit på i flera år.  En Tupperwaredemonstration!! Konstigt att något sådant inte har förändrats genom tiden :-) . Det var precis som det alltid har varit!

Det tog mig ett tag att hitta ut till stället där den skulle vara. Det var mörkt, jag hade aldrig varit där tidigare och naturligtvis så körde jag vilse och fick ringa för att komma rätt igen. När jag äntligen kom fram fick jag en jättedust av barndomsminnen. Det var doften som slog emot mig. För det här var ute på landet och jag parkerade framför en stor ladugård full med kor. Det såg så mysigt ut! Kossorna som gick därinne i den upplysta ladugården, den varma doften från dom och doften av mjölk. Jag var tvungen att stå och blunda en liten stund och fick fram bilden av den lilla ladugården där jag tillbringade så många kvällar i min barndom.

Till slut så gick jag in i huset. Där var varmt och mysigt. Bordet med många Tupperwareprodukter stod framme och sen trillade den ena kvinnan efter den andra in. Ja….det var precis som vanligt…bara kvinnor :-) ! Stolar var uppsatta runt ett bord och alla slog sig ner. Så satt vi då där…i olika åldrar och log mot varandra. Den unga tjejen som hade hand om själva demonstrationen steg fram och presenterade sig. Sen började hon att berätta om det olika boxarna, bunkarna, slevarna och vispar och en massa annat. DÅ slog det mig…..DET HÄR ÄR PRECIS LIKADANT SOM PÅ 50-TALET!!!! Här satt vi kvinnor och lyssnade på en demonstration hur man använder allt för att sköta bakning, matlagning, förvaring och hur allt detta underlättar hushållsarbetet!!! Vi satt där och nickade medhållande och många hade små kommentarer om vad de redan hade hemma och hur bra dessa saker är!!

När jag satt där och tittade mig omkring fick jag bilderna från 50-talet framför mig. Hemmafruarna med nylagt hår, fina klänningar som träffades en eftermiddag eller kväll för att se de nya produkterna som underlättar hushållarbetet. Diskussioner om hur lätt det är att ta hand om allt när det finns så fantastiska produkter. Dessa kvinnor som nästan alla var hemma, tog hand om familjen och sin man. Alla dessa bilder från den tiden dök upp. Leende kvinnor som stod vid diskbänken, vid spisen, vid bakbordet, vid middagsbordet och vid just sådana här sammankomster. Bilder som visade hur alla trivdes och hur lycklig man kunde bli över en burk som går att stapla lätt och smidigt i ett skafferi….och hur välklädda, sminkade, fräscha kvinnorna var när de tog hand om hushållet!

Jag såg mig omkring på kvinnorna som satt där jag var och tänkte att det nästan inte förändrats mycket alls. Om man bortser från kläderna och att vi var lite mer frispråkiga så var skillnaden inte så stor. Fortfarande var pratet om hur mycket lättare det är att att använda vissa saker för att förenkla vissa saker och alla små tips hur man kan göra det. Fortfarande finns det bilder om, nu på reklamen på TV:n, hur mycket lättare det är att sköta hushållet med vissa produkter…och fortfarande så är det leende kvinnor som oftast dyker upp i dessa sammanhang. Men…..nu, precis som på det ljuva 50-talet, är det en bild som inte stämmer riktigt överens med verkligheten. Bakom leendena finns det mycket annat som inte kommer fram!

Men…det går inte att låta bli att le…just för att förändringar egentligen inte är så stora…och även det har sin charm!!! Någon gång i framtiden kommer våra bilder att väcka nostalgiminnen också :-) ….och jämföras med den tiden som är då!!!

Akrobatiska övningar

november 14th, 2010

Innan idag så satt jag och lät tankarna vandra genom huvudet. När man inte alls försöker kontrollera tankarna så kan man bli glatt överraskad över alla som trillar in och som man trodde att man inte alls har kvar i hjärnan. Det blir lite av en minnesattack och jag kom på saker som ligger långt tillbaka i tiden. Saker som inte var särskilt djupa men som i det läget ändå lämnade kvar spår.
En liten tanke som dök var en händelse som just då inte var såååå särskilt kul men som nu får mig att skratta.

Efter att jag hade fått mina 2 pojkar visade det sig att jag inte tålde P-piller och med samråd av min gynekolog kom vi fram till att det bästa var att använda spiral. Det hade kommit en ny sort som jag skulle få prova. Naturligtvis så läste jag om det jag kunde få tag på i läsväg (detta var innan internets upplysande tillvaro). Iväg till gyn och in med spiralen. Detta gick relativt smärtfritt och efteråt så fick jag instruktioner hur jag skulle bära mig åt för att kolla så den satt rätt. Efter ett par dagar skulle jag känna efter så att jag kände de små tunna trådarna vid livmoderhalsen.

Så gick det några dagar och en eftermiddag låste jag in mig på toa och stack upp fingrarna för att känna om de små trådarna fanns där! Javisst fanns det där……och jag kände även ca 1 cm av spiralskaftet som stack ut!!!!!! Min första tanke var ju att…..ajajajaj…vilken himla tur att det inte blivit något efter jag satt in spiralen!!!!! Annars hade det nog varit nån som fått väldigt ont!!!  Ut från toan och rusa fram till telefonen för att ringa till gyn! Det blev ett litet hysteriskt samtal när jag försökte förklara situationen. Sköterskan i andra änden lyssnade vänligt och frågade om jag kunde komma in om ca 10 min….då hade hon en läkare som hade en lucka. Nu var det så att jag hade 3 mil till lasarettet och det var liksom lite omöjligt att komma dit så snabbt. ”Du tror inte att du kan försöka dra ute den själv???” frågade hon med lika vänlig röst ”…och så får du en ny tid för att sätta in en ny spiral istället??” Vad skulle jag göra???? Jag sa att jag skulle göra ett försök och tog en ny tid till några dagar senare.

Jag satte mig i köket en stund, lugnade mig och gick sen in på toan igen, låste dörren och tog ett djupt andetag….det var bara att sätta igång. Snacka om att man var vig!!!!!! Jag tror aldrig att jag lyckats med såna akrobatiska övningar varken innan eller efter!!! Att få tag på ca 1 cm inuti sig själv, på ett ställe som liksom sitter i fel i en sån situation och där det är halt, är inget man gör sådär enkelt!!!! Genomsvett, svärande och dubbelvikt lyckades jag till slut få ett tvåfingersgrepp om den lilla pinnen och dra till!!! En liten stunds motstånd och till slut så knirrade det till (obehagligt ljud) och så ryckte jag ut den. Det kändes som en seger :-D !!!!…och träningsvärk dagen efter!!!

Några dagar senare var jag och fick en ny spiral insatt! Läkaren tittade på mig och sa ”Nu ska det mycket till för att den ska åka ut” och så blinkade han åt mig!! Jag kunde ju inte låta bli att skratta….såhär efteråt :-D

I skuggan…

november 10th, 2010

I skuggan av ett träd
ligger jag och låter mig svepas bort
upp till molnen som sakta glider förbi.
Ser ner på mig själv där jag ligger
drömmande, svävande, längtande
i skuggan av ett träd.

I skuggan av en dröm
låter jag mig omfamnas av visshet
att drömmen är en annan slags verklighet.
En verklighet som jag upplever
just nu kristallklar, levande, hissnade
i skuggan av en dröm.

I skuggan av en längtan
sjunger min kropp och mitt sinne
en melodi som lockar till tårar och skratt.
Fyller mitt sinne till brädden
med begär, kärlek och passion
i skuggan av en längtan.

I skuggan av universum
låter jag mig lyftas upp till natthimlen
svävandes bland glimrande stjärnor.
Sträcker ut armarna i trygghet
tar emot oändlig villkorslös kärlek
i skuggan av universum.

I skuggan av kärlek
läker min själ från alla sorgsna djupa sår
som har stängt skyddande dörrar.
Jag öppnar dessa med tillit
släpper in glädje, värme och hopp
i skuggan av kärlek.

Den som väntar…..

oktober 14th, 2010

Jag avskyr att vänta!!!!!!!!!!!

Inte väntan i sig…inte när jag vet att väntan har ett slut, när det liksom är en begränsad väntan. Det är den där väntan där jag inte vet HUR länge jag ska vänta som gör att jag blir frustrerad och irriterad. Jag har inga större problem när jag tex har en tidpunkt att vänta på, en dag eller en bestämd händelse som är spikad. Det är just den där väntan när man inte VET, när man måste hålla koll så man inte missar det man väntar på…där tiden både går sakta och ändå snabbt. Då blir man liksom låst en rätt lång tid som man kunde använda till något annat.

Händer det sen att det man väntar på inte inträffar överhuvudtaget, ja då blir jag oftast väldigt, väldigt besviken och på något vis vill jag gärna låta det gå ut över någon eller något. Vilket är himla dumt….för det är ju mitt eget fel att jag suttit där och….just…väntat. Jag har faktiskt ansvar för min egen tid. Är det nån gång som jag kan bli tjurig….så är det just i en sån situation. FAST jag vet att det är slöseri med energi!!!
Men innerst inne är det ett litet hämndbegär som dyker upp! Varför ska jag sitta och vänta och må skit??? JUST i det läget…DÅ kan jag nog bli rätt spydig!!!…och må ännu sämre!!!! Så det ÄR dumt att slösa energi på det! Jag SKA lära mig att inte vänta på saker som jag inte har någon tidsgräns på, SKA inte ställa in mig på saker jag kanske blir besviken på!!! …och jag ska inte bli sur och tjurig och få mig själv att må dåligt…när jag själv har valt att vänta!!!

Jag avskyr ovisshet!!! Kan vara mitt kontrollbehov och det har ändå blivit mycket bättre!!!

Jag väntar gärna…när jag vet att det tar slut…och jag väntar nu!!!!…på något gott som är ett slut och en ny början :-) !!!! DET kan jag vänta på…med lite vånda…men ändå med tillförsikt!!

Men en väntan utan slutpunkt…DEN måste jag lära mig att bemästra!!! Inte låta någon annan lida för det JAG gör!!! Det är helt galet!!! Inte ta allt så personligt…det finns situationer där väntan sker utan att nån kan hjälpa det!!!!

Acceptera saker som de är…..och göra annat istället för att bara vänta….det ska jag göra…från och med NU!!! :-)

Insikt, konflikt och separationsångest….

oktober 7th, 2010

PANG!!!! Helt plötsligt så slår insikten till! En liten skitsak gör att man inser vad man håller på med. Omedvetet har man varit medveten om det, man har pratat om det, ventilerat det och vävt drömmar kring det, men att verkligen INSE det, är ibland som att få en stor smäll. Det är så lätt att säga att man vill göra si och så, fantisera om vad som ska hända, samtidigt som man går kvar i det gamla vanliga, beklagar sig, gnäller och ändå så händer det inget. Inget mer än att man pratar om HUR det skulle kunna vara. Under tiden så gläds man åt småsaker, vilket inte alls är fel, men i detta läget så blir småsakerna så otroligt stora, de får en alldeles för stor betydelse i ens liv!! Allting kretsar kring dessa, förväntan, spänning, betydelsen av välmående, lyckokänsla, förhoppningar, drömmar, varenda liten sak, sekund får en otrolig betydelse. Man suger åt sig som en svamp och vårdar dessa små händelser. Det betyder att även besvikelsen, när något stör dessa småsaker, blir alldeles för uppförstorad! Besvikelsen får så otroligt stora proportioner, inte alls rimligt med vad som egentligen har hänt. Det hjälper inte att man intalar sig själv att man är löjlig, känslan finns där i alla fall och borrar in sig i sinnet!

Vad betyder det hela då? Insikten om att det är såhär gör att man får en tankeställare. Vill jag verkligen må såhär?? När man går i sina gamla hjulspår, där man vet vad som finns och där man gått länge, länge. Sen kommer det gupp och man upptäcker att man egentligen bara går där av gammal vana och guppet visar att det finns saker att lägga märke till, avtagsvägar som man kan ta. Man går in en liten bit på en avtagsväg, känner av lite, stillar nyfikenheten och backar tillbaka till de gamla vanliga hjulspåren. Så fortsätter man en liten bit till, till nästa avtagsväg dyker upp, samma sak där, en snabb koll och så tillbaka igen. Rätt som det är kommer man till en avtagsväg där man känner att man mår jättebra och stannar på, en liten bit längre in. Men…man backar tillbaka…och så går man in några steg igen…på avtagsvägen. Man håller på så, fram och tillbaka, och för varje gång ser man mer, vad som finns på denna väg framför en. Man ser kanske inte helheten men delar och dessa delar bygger man upp all förväntan, drömmar, fantasi och önskningar på. För varje gång man drar sig tillbaka till de gamla hjulspåren har de mist ännu en bit av sin trogna, gamla, invanda trygghet. Otåligt väntar man på att få gå in på avtagsvägen igen för att få tillfredställelse och glädjen av att vara där och varje gång det blir förhinder blir besvikelsen större. Så går man där dag ut och dag in, i de gamla spåren, som blir allt tråkigare, mer och mer meningslösa. Till sist så känner man sig både psykiskt och fysiskt medtagen av att inte komma vidare, att man inte tar det där steget fullt ut in i avtagsvägen och stannar där. Illamåendet, misströstan blir en trogen följeslagare de gånger man inte kan vika av och man acceptera att det är så. Man flyr bort i drömmarna om det som finns där, framför en, men tar inte tag i det fullt ut, skjuter det framför sig i tron att det ordnar sig….någon gång i framtiden.

Vad är det som hindrar att ta tag i det NU??? Hela tiden så dyker det upp saker man ska göra först. Tanken ”när jag har klarat av detta” finns hela tiden med. Men när man väl har klarat av ”detta” så dyker något nytt upp och så blir det framskjutet igen och igen och igen och igen……. Egentligen så finns det ingen anledning att skjuta det framför sig. Det kommer ALDRIG att bli det perfekta tillfället att ta steget. Det kommer ALLTID att finnas något som ”måste” klaras av först om man har den inställningen. Vill man verkligen byta spår så är det bästa att göra det…snabbt! Ju längre man väntar desto svårare är det och skapar bara mer och mer oro, frustration, osäkerhet. Risken att detta färgar av sig på glädjen, lyckokänslan och framtidstron finns också där…mycket på grund av ens egen känsla av feghet. Man kan aldrig få några garantier att avtagsvägen är vägen till himmelriket, men om man inte vågar vara kvar där så får man aldrig chansen att ta reda på det heller. Är det inte så att om man inte följer sitt hjärta så krymper det till slut?? Går man kvar i det gamla när man helt säkert känner att det inte kan ge något mer, är det inte så då, att man väljer bort livets mening???
Konflikträdslan är ett annat hinder för att man ska ta sig ur en situation. Rädslan att såra någon annan sitter djupt och det ÄR svårt att stå upp för sig själv. Men om man inte mår bra…mår andra i mitt sällskap bra då???? Är det inte bättre att ta konflikten, stå upp för sig själv och ge andra en chans att bearbeta det hela och förhoppningsvis må bättre till slut de också?? Hur många sårar man genom att tyst gå och lida? Till slut lägger man skulden för sitt lidande på de närmaste bara för att man själv inte vågar gå vidare. Det är bara jag själv som kan förändra min situation i grund och botten…ingen annan gör det åt mig!! Att göra sig till offer gynnar ingen…och framför allt inte mig själv!
Separationsångest…den finns också med i leken. Man vet vad man har, det är en vana man skaffat sig under lång tid och vanor är såååå svåra att bryta! Hjärnan tycker inte om förändringar…den vill att det ska vara enkelt och inte en massa krångel. Där gäller verkligen att stå emot! Annars står man där med lång näsa och är tillbaka på spåret med en ändlös, tråkig, jobbig framtid. Man kan komma på 100 skäl till att vara kvar där…men egentligen är de bara bortförklaringar för att slippa den där ångesten att bryta en vana. All ångest är till för att brytas och lättnaden när man har klarat av det är fantastiskt!!!

När man har kommit så långt att man insett att de gamla spåren har gjort sitt, att man väljer den nya vägen. När man inser att alla ”måsten” bara är svepskäl, konflikten är något man är tvungen att ta och separationsångesten bara är tillfälligt, DÅ är man på rätt väg! Då är det den rätta vägen man börjar gå på, mot sina drömmar, förväntningar och en framtid som kanske inte är helt uppenbar men med viljan att göra det bästa möjliga av den och att må bra…i kroppen, i själen och i sinnet!!

Gud hjälpe att detta sker!!!!!

The show must go on….

september 22nd, 2010

YouTube Preview Image
Varför är det så vanligt att när någon frågar ”Hur är det?” eller ”Hur mår du”, så svarar man oftast ”Jo tack, bara bra”, fast man kanske håller på att gå sönder inuti?? Varför är man inte lite ärligare och säger att man inte mår så jättebra för tillfället??
Ett av skälen är säker det att man vill skydda sig själv, inte visa hur sårbar man är. Detta gäller väl mest när det är känslor som är drabbade. Vanlig fysiska saker är lättare att prata om.

Jag gör så. Jag kan må hur dåligt som helst inne i mig, men försöker ändå hålla masken utåt. Ibland hjälper det faktiskt att inte låta sig sjunka ner i eländet utan spela spelet av att man mår bra. På något vis får man en kraft att kämpa sig igenom det. Men ibland kan det bästa vara att släppa fram det hela.
När det gäller de där lite vanligare, enklare saker man inte mår bra av, då är det lätt att ösa ur sig hos en vän så det lättar. Men de där riktigt djupa…som verkligen är som ett slag för hela kropp och själ…där är det svårare. Det är ytterst sällan man hittar någon som förstår ens reaktion, situationen, känslorna man har. Ytterst sällan som man litar tillräckligt på någon för att lämna ut sig med de allra djupaste känslorna.

Jag har vid ett några tillfällen i mitt liv gått igenom sådana händelser. Som förlamade mig totalt, där tankeverksamheten upphörde, där man trillar ner i ett bottenlöst hål och allt stannar för några sekunder. Händelser som fortfarande ger ett visst eko och som jag aldrig fullt ut nämnt till någon annan. Jag kanske har sagt något litet för att lätta på trycket men aldrig hela händelsen. Just när jag var mitt i dessa händelser så har jag utåt ändå skrattat och varit som vanligt…nästan…men inte helt! Den gången, när jag fick ett uppvaknande serverad som nästan knäckte mig, var jag på firmafest med dans. Jag tyckte att jag betedde mig som vanligt men en man som dansade med mig sa ”Du har en stor sorg djupt ner i dina ögon”. Så helt går det nog inte att dölja. Men man försöker att leva som vanligt, se några ljusglimtar och till slut sjunker allt undan, lägger sig i botten och kommer upp ibland, när man minst anar det.

Man sväljer tårarna, låter känslor gömmas, låter det som gör ont ligga under ytan. Man visar upp ett leende mot världen…fast man blöder inuti.

Har du någonsin?

augusti 18th, 2010

Har du någonsin drömt i en fullmånes natt
och låtit dig föras bort i en stjärnfalls sekund?

Har du någonsin simmat i drömmarnas hav
och flutit iväg på glittrande smaragdgröna vågor?

Har du någonsin blivit kysst av en viskande vind
och låtit dig omfamnas av dess smekande armar?

Har du någonsin blivit smekt av ett varmt sommarregn
och låtit det likt tårar skölja bort din sorg?

Har du någonsin sträck dina armar mot himlen
och låtit dimman svepas bort av nyfödd insikt?

Har du någonsin badat i solens gyllene sken
och låtit dig fyllas av lyckans guldstrimmade färg?

Har du någonsin älskat bland doftande blommor och gräs
och känt änglars beröring som en mjuk smekning?

Har du någonsin låtit kärleken svepa iväg ditt förnuft
och tagit emot sinnenas oförglömliga passion?

Har du någonsin fått en hissnade smekning av livet,
så ta emot den gudomliga glimten av paradiset!

Jag vill

augusti 17th, 2010

Jag läser din blick, fångar upp dina vibrationer.
De berör mig djupt, hittar ställen som ingen nått
tidigare med sina ljudlösa, smekande toner.
De letar sig in, fyller mitt sinne, gör att jag ser
att det växer sig kraftig och starkt, fröet du sått
i mitt inre med din kärlek och allt det du ger.

 Jag blundar, låter dina känslor över mig svepa.
Mitt sinne tar till sig dessa och visar vad jag får
för trådar att väva in i kärlekens och livets vepa.
De gläntar på dörren, ger mig en glimt av din själ,
låter mig ana din kärna, visar mig hur du mår,
låter min kärlek försöka ge dig kraft att må väl.

 Jag vill se dig lycklig, vill uppfylla dina drömmar,
allt du önskar, allt du drömmer om vill jag ge dig,
vill jag väva in i vårt liv med fasta sömmar.
Jag vill smeka dig, föra dig in i en lycksalig framtid
som finns framför oss, som tillhör dig och mig,
som är vår, tillsammans, fylld av kärlek, lycka och frid.

Förlös mig

augusti 3rd, 2010

Tårdränkta tankar i oändlig tomhet
Tunga droppar i tystnadens djupa hav
Värkande hjärta i kramande vilsenhet
Skärande sårbarhet i själsligt djup

Virvlande tankar i svartaste mörker
Plågsam osäkerhet i vilset sinne
Fallande självtillit i svepande vågor
Skadad självkänsla i ångestfyllt träsk

Svarta tankar i flammande heta lågor
Frätande tvivel i giftigt mörka vatten
Vältrande självömkan i förtärande glöd 
Brinnande böner om förlösande kärlek!!!


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu