Livet i all dess prakt

Inuti mig finns ett litet rum. Där finns mitt jag, allt som jag har upplevt, mina tankar, känslor, drömmar, förhoppningar och fantasier. Allt är organiserad som i ett bibliotek med hyllor fyllda med böcker. Där finns även små lådor med minnessaker. Även en hylla med besvikelser, ilska, ledsamheter och en del skam finns längst in i hörnet. Den hyllan vill jag helst ska samla damm men ibland så måste den tyvärr dammas av, mot min vilja!

Rummet i sig är en lugn och fridfull plats, med en skön soffa och varma färger. Där sätter jag mig och tar fram en bok emellanåt, läser kanske om något fint som har varit eller om något som jag önskar ska ske. Ibland så sitter jag bara och blundar och låter tankarna fara som dom vill.

Detta lilla rum är min privata sfär. De som fått tillträde till rummet, läsa och se vad som finns där, är ytterst få och har för det mesta bara fått ta del av ett fåtal böcker eller lådor. För när jag öppnar dörren, mer än på glänt, så blir jag sårbar, så otrolig sårbar. Då är mitt jag naket, utan skydd och utlämnat till den som är insläppt! Jag har öppnat dörren, ett par gånger, nästan på vid gavel och tyvärr har jag då fått damma av den där mörka hyllan i hörnet, den som står lite för sig själv i mitt rum. Då har jag stängt dörren, bytt lås så bara jag kommer in igen. Jag har satt mig i soffan, läst de mörka böckerna, satt undan dom för att på nytt samla damm och sen klätt på mitt jag och gått ut igen. Rummet i sig ger mig styrka och kraft att tro igen.

Jag vågar öppna dörren igen men det kanske går försiktigare den här gången. Det blir så, när man är rädd för att behöva damma av den där hyllan igen.  Den som har rätt nyckel kan få dörren att öppnas, kanske till och med helt, även om jag försöker hålla emot. Om personen lyckas så kanske den får tillgång till hela biblioteket till slut, även den mörka hyllan. I så fall kommer mitt nakna jag med fullständig trygghet dela med sig av rummet och inte fundera på att stänga till dörren igen. Mitt nakna jag kommer att visa sin sårbarhet med fullständig tillit och utan tvivel.
Jag vet att nyckeln finns och att låset är öppnat, dörren har glidit upp igen, lite trögt i början men lite lättare, mer och mer för varje dag.  Hjärtat slår lite oroligt men samtidigt förväntansfullt och motståndet minskar…

Allra längst in i mitt rum finns en liten lucka. Där finns min själ, mitt allra djupaste jag! Hittills är det ingen mer än jag som har öppnat den. Den som har nyckeln dit…..får den största gåvan jag kan ge….min själs kärlek!

Jag drar mig tillbaka till mitt innersta rum när jag behöver det…och väntar med glädje på sällskap i soffan…när dörren har öppnats helt.