Livet i all dess prakt

Jag skyndar mig genom skogen. Buskar och träd rispar mig på benen och insekter dras till mig av svettlukten. Luften är het, kvav, tung och solen är stickande. Stigen är nästan osynlig och jag snubblar till över rötter och stenar. Nästan framme. Jag känner lockelsen, känner hur något osynligt kallar och driver på mig.

Jag har lämnat de andra vilande vid stugan i den kvava hettan. Detta är min stund, denna rastlöshet som väntar på att få sin lindring. Kallelsen som jag känt hela dagen….kom, kom, kom!

Nu är luften alldeles stilla, inte ett löv rör sig, inga ljud hörs. Svetten klibbar på kroppen och det är tungt att andas. Nu är jag framme. Vid den lilla strandremsan vid sjön, den som är så svår att upptäcka. De svarta tunga molnen kommer allt närmare och åskans muller hörs i naturens tystnad.
Nu är det snart dags! I den stillastående luften tar jag av mig kläderna, lägger dem i skydd och ställer mig naken på strandremsan…avvaktande…håller nästan andan. NU…nu drar molnen över solen, luften fylls av silverljus med gulaktiga strimmor, en svag doft av svavel och vattnet på sjön mörknar i grått och silver. Jaaaa…NU…regnstormen kommer blixtsnabb, träden viker sig, vattnet kokar, blixtarna far över himlen och urladdningen kommer som dova, mörka toner över mig.
Jag står på stranden, regnet piskar min kropp och stormen försöker vräka omkull mig. Jag lyfter upp ansiktet, tar ett djupt andetag, spänner kroppen, sträcker upp armarna mot skyn, släpper taget. Släpper fram skriket, släpper fram det viltsinta, primitiva, urkraften. Jag är lejonet som vrålar, vargen som ylar, jag är örnen som flyger, fisken som följer vattnets rörelse, jag är allt! Jag ett litet sandkorn i universum, jag är gudinna, jag är sammankopplad med allt och alla som finns, varenda del hör samman med allt som existera, allt samverkar, allt…alla är lika gudomliga!
Jag sträcker mig mot universum, skriker ut min kraft och fylls med insikt, ljus och kärlek mitt i naturens urladdning.

Lika snabbt som det började, slutar det hela. Solen kommer fram igen, luften ångar i värmen som nu är klar och ren. Fåglarna börjar åter med sitt drillande och vattnet droppar från träden. Jag står på stranden, med upplyft ansikte mot solen och känner en djupt inre glädje, en ro, ett uppvaknande, en otrolig insikt! Detta var kallelsen, detta var vad jag skulle få veta!! Där jag står känner jag nästan hur jag blir omfamnad av dessa osynliga, svävande, kärleksfulla…de som kallade mig! Jag ler…ett barnsligt lyckligt leende.

Solen har torkat min hud och jag tar långsamt på mig mina kläder. Sakta går jag tillbaka genom skogen, uppfylld av det jag upplevt. Tillbaka till mina älskade vänner, med en känsla av ro, frid och lycka som finns djupt inne i mig!

Ljus och kärlek…..jag älskar…..

Du fyller mitt sinne, min själ, min kropp,
tar över mina tankar, mina drömmar, mina önskningar.
Jag blundar och svävar i stjärnljus, viktlös, andlöst,
som pånyttfödd, renad och fylld av kärlek.
Jag badar i värme och är fylld av glädje och hopp.

Tiden står stilla, av kärlek tänjs den ut.
Din famn är som universums oändlighet, sammetsmjuk.
Jag låter mig förtrollas av dina ögons stjärnor,
dina mjuka händers ljuvliga beröring, smekande,
fyllda av gnistrande känslor utan början och slut.

Skymningens sista ljusstrålar smyger in i vårt rum,
rummet vi gjort till vårt egen universum av lycka.
Där tiden stannat utanför när vi stängde dess dörr.
Där vi lät solstrålarna lysa in och fylla oss med ljus.
De starka känslorna som väcktes till liv i detta ögonblick,
där ord inte räcker till, för lyckan blir alldeles stum.

 Jag lägger mig på sidan och sträcker långsamt ut min hand.
Ser på dig där du stilla svävar bort i hemliga drömmar.
Dina andetag är djupa och din kropp är varm i avslappning.
På dina lätt särade läppar syns ett litet mjukt leende.
Jag insuper din anblick och stryker sakta över din kind
och hissnar av lycka över det som finns mellan oss, detta band.

 Mörkret sänker sig med sitt sammetsmjuka ljus
och skuggorna flyter över oss där vi badar i månens sken.
Du vänder dig mot mig och dina ögon låter mig drunkna.
Din doft fyller mig och din andedräkt smeker över mitt ansikte.
Jag är förundrad, lycklig att du är hos mig, i min famn,
att du har valt att dela detta med mig, dela kärlekens rus.

I DON’T WANT TO MISS A THING

EG SER

Var tar all ogråtna tårar vägen?
De som bränner bakom ögonlocken,
som lockas fram av en stämning.
De som kommer av sorg och av lycka,
som aldrig visas för dig.
Om jag tillät dem falla, skulle du torka bort dom?
Skulle du trösta mig, både för de sorgsna och de lyckliga?

Var tar alla osagda ord vägen?
De som bränner på tungan,
som lockas fram av en händelse.
De som skapas av sorg och av lycka,
som aldrig sägs till dig.
Om jag vågade prata, skulle du lyssna på mig då?
Skulle du ta till dig dom, med respekt och omtanke?

Var tar alla funderingar vägen?
De som dyker upp i tankarna,
som skapas av min egen osäkerhet.
De som skapas av sorg och lycka,
som aldrig nämns till dig,
Om jag vågade säga dom, skull du stötta mig då?
Skulle du svara på dom, ge mig respons och se mig?

Var tar värken i hjärtat vägen?
Den som tar andan ur mig,
som känns som en brinnande känsla.
Den som skapas av både sorg och lycka,
som aldrig visas fullt ut till dig.
Om jag vågade ha full tillit, skulle du ta emot den?
Skulle du öppna din famn, ge mig den tryggheten?

Jag skulle torka dina ogråtna tårar
om du lät dem falla och ge dig tröst.
Jag skulle lyssna på din osagda ord
om du vågade prata, med respekt och omtanke
Jag skulle svara på dina funderingar
om du nämnde dom, med respons och se dig
Jag skulle öppna min famn och ta emot
om du gav mig din tillit, ge dig trygghet.

Att få och att ge, med omtanke och kärlek,
är värt att kämpa sig igenom hinder och rädslor.
Att våga lämna ut sig och få samma tillbaka
är att acceptera varandra fullt ut!
Varför är det så svårt?

Ibland händer oförutsedda saker, sånt som man inte tänkt sig ska hända. Sånt som man trodde man hade skyddat sig mot, sånt som egentligen inte får hända, sånt som man var bergsäker på aldrig skulle kunna hända!!

När det är positiva händelser blir man glatt överraskad och man talar om det för hela världen. Alla gläds med en och gratulera. Man lyser av glädje och kan inte fatta sin tur! Egentligen behöver det inte vara några stora händelser, även små kan ge samma glädje. Man delar med sig och hoppas att andra kan känna samma glädje som man själv känner.

När det är negativa saker kan det vara otroligt jobbigt! Det kan bli pinsamt, omstörtande, förödande, sorgligt och kanske påverka andra också. I ett sånt läge känns det som en återkommande kramp i kroppen och man funderar hur det kunde ske. Man bygger upp händelsen mer och mer, lägger till känslor som inte fanns från början, förstorar upp den, fantiserar om följder, plågar sig med frågor som ; hur?, varför?.

Men varför inte ta det med samma självklarhet som med det positiva? Det har hänt…det är inget att göra åt och hur det än påverka är det bara att ta sig igenom det hela! Det finns två alternativ: Antingen gräver man ner sig med grubblerier eller så försöker man se det positiva i det negativa! Även om det känns som om livet går under, som om allt går åt helvete och man bara vill lägga sig ner och dö…så finns det positivitet där ändå!!!! Det finns inget som inte går att lösa, även om man får det tufft fram till det!! Det gäller bara att hålla ut, plocka fram de där små ljusa sakerna som ändå finns och suga på dom. Framförallt så gäller det att ha tro!!!!!! Tro på att allt blir bra! Tro på nuet och framtiden!!!

Det som är så fantastiskt är upptäckten, när det har gått ett tag, så märker man att det blev något så otroligt positivt av det hela, hela den där negativa händelsen var en väg till den där otroligt positiva händelsen! När man följer tråden bakåt så märker man att utan det där negativa så hade ju aldrig det positiva hänt!!!!! Visst har man fått sina smällar, kanske fått sin stolthet sårad, kanske fått fälla tårar, kanske velat gömma sig och inte visa sig på ett tag, kanske fått försvara sig och kanske verkligen lidit. Utan detta hade man ju stangerad i sitt liv…nu har gammalt rensats bort och livet visar nya vägar….en ny start, en ny början..med lärdom från det som har varit och lyckan att känna det positiva!!!

Det finns så många olika kvinnor inom mig i mitt liv och alla trängs om utrymmet. Inte så att jag lider av personlighetsklyvning men olika sinnestämningar skapar olika sorters sätt att vara på. Alla är mitt ”jag” och alla är samma person i grund och botten. Vi är komplicerade varelser, vi människor och är inte alltid lätta att förstå sig på.

Ibland är jag den lilla flickan som med nyfikna ögon betraktar världen och dess invånare. Med ett stort självförtroende, medveten om sitt värde.
Ibland är jag den osäkra kvinnan som med kritiska ögon betraktar mig själv i spegeln. Där självförtroendet sjunker och längtan efter något ovisst stort finns.
Ibland är jag den ledsna kvinnan som vill rulla ihop sig till en liten boll och gömma sig under täcket. Där tankar och funderingar tumlar runt i huvudet.
Ibland är jag den sårade kvinnan som med tårar och ilska vill ge igen. Men som istället visar en kall sida.
Ibland är jag den förlåtande, förstående kvinnan som bara tänker på andra och mår gott av att bara ge.
Ibland är jag den starka kvinnan som bär ansvar och tyngd som det lättaste i världen.
Ibland är jag den svaga kvinnan som vill bli omhändertagen, ompysslad, uppmuntrad, upplyft och bortskämd.
Ibland är jag den syndiga kvinnan, förförerskan, älskarinnan. Den självsäkra, hungriga som inte tvekar att ta för sig.
Ibland är jag den älskande kvinnan som skulle ge allt för sin kärlek. Som slösar med ömhet, omtanke och vill ge lycka.
Ibland är jag den moderliga kvinnan som tar hand om allt praktiskt med glädje. Även de saker som är tuffa och svåra att hantera.
Ibland är jag den orädda kvinnan som skulle gå genom eld och vatten för den hon älskar.
Ibland är jag den rädda kvinnan som söker beskydd hos den starka mannen vid sin sida.
Jag är en kvinna under uppvaknande, som håller på att lära känna sig själv, som älskar, som vill dela med sig, som växer och som håller på att lära sig att ta för sig.

Jag är alla dessa kvinnor. Jag är kvinnan som har alla dessa i mig. Jag är kvinnan som fångar upp universums ljus och låter det fylla mig, som låter detta ljus bekämpa mörkret, som låter ljuset sprida sig vidare.

Men framför allt är jag kvinnan som vill dela med sig av kärlek…jag är kvinnan som älskar!!!

Min drömvärld, mina drömmar, mina önskningar….det finns då många och de förändras emellanåt…utom vissa som alltid finns kvar
Om jag tänker tillbaka så har faktiskt många av mina drömmar och önskningar slagit in,  kanske inte alltid så som jag tänkt mig och ibland med en himla krånglig väg dit men många har blivit som jag hoppades på.

Som liten hade jag en jättedröm och den har inte slagit in och det hör nog till de där barndrömmarna. Min högsta dröm var att bli balettdansös, stå på scenen som ballerina och utrycka känslor genom denna vackra dans. Tyvärr fick jag aldrig chansen och nu har åren liksom satt stopp för att det ska bli verklighet . Men i min drömvärld…där dansar jag! Jag står på tåspets och rör mig i de eleganta turerna, svävar till musiken jag lyssnar på. Där är jag prima ballerina och försvinner in i framförandet.

Som tonåring var det romantiska drömmar. Där satt man och läste Harlequinpocket och drömde om den stora passionen…suckade sig igenom varenda bok (tur att man utvecklas   ). Jag följde den vackra och starka Angelique genom hennes äventyr och drömde in mig i hennes person. I verkligheten lät passionen vänta på sig. Visst var man kär men det var nog mest i kärleken…föremålen kunde växla från den ena veckan till den andra…och vilken stackars tonårskille kunde komma upp i den nivån som man drömde om!!!! Dessa osäkra, finniga, klumpiga, hormonstinna killarna hade ju inget gemensamt med de där drömmännen i böckerna !

Så kom man över den perioden i sitt liv och upptäckte att killarna nog inte var så dumma i alla fall. Ååååå…denna ljuvliga ungdomskärlek..där pendlandet mellan hopp och förtvivlan kunde ske på sekunder. En blick…och dagen var räddad…det behövdes så lite. Drömmarna om alla olika situationer som kunde uppstå var fantastiska. De drömmar finns faktiskt fortfarande kvar …i min drömvärld!

I min drömvärld klarar jag allt och jag drömmer så gärna…och önskar…och njuter . Jag drömmer om framtiden, om mina önskningar, om kärlek och passion…jag drömmar om alla möjliga saker…sådana som KAN bli verkliga och sådana som bara är just….drömmar!

Jag har upplevt passion, jag har upplevt kärlek och är helt säker på att jag fortsätter att uppleva detta! Jag har sett drömmar bli till verklighet och är helt säker på att det kommer att hända igen. Jag har sett önskningar slå in och är helt säker på att mina kommer att slå in igen. På ett finurligt vis så kommer man rätt i livet..även om det kan ta tid.

Jag har drömmar och önskningar i mitt liv just nu…fantastiska sådana och på ett eller annat vis kommer dessa att uppfyllas och lyfta mig högre upp än jag någonsin har varit!!

Tidig eftermiddag, mitt i högsommaren. Luften är alldeles stilla och dallrar i fjärran, solen bränner från en blå himmel som är täckt med en aning av soldis. Svaga vindpustar gör att löven i träden rör sig lite emellanåt. Enstaka fågelkvitter bryter tystnaden där annars endast syrsornas spel blandat med ljudet av andra insekter hörs. Det är som om tiden har stannat.

Jag går utmed vattenkanten vid ån som sakta och trögt rinner i sommarvärmen. Det kluckar stillsamt när vattnet glider över stenar och solen glittrar på vattenytan. Svetten pärlar sig i pannan och klänningen klibbar fast vid ryggen. Jag drar med handryggen över pannan och känner att hårfästet är alldeles fuktigt. Luften är varm att andas in och de svaga vindpustarna ger ingen svalka. Allt rör sig sakta, sakta…naturen håller andan i hettan i väntan på kvällens svalka.

Långsamt går jag fram till den plats som jag vet finns under ett stort träd som skänker skugga. Där är den stora stenen som jag kan sitta på, lagom hög för att mina fötter kan ta stöd på stenarna under vattenytan. Jag lägger handen på den solvarma stenen och sätter mig. Med en suck doppar jag fötterna i vattnet och känner svalkan smyga sig upp i kroppen. Solen spelar som små ljusglimtar över mig i skuggan av trädets löv.  Bland näckrosorna flyger trollsländorna från blomma till blomma och doften av varm, fuktig jord och vatten fyller mig. Ser på vattnet som sakta flyter förbi i lungnande fridfull oändlighet. Jag tar ett djupt andetag och sluter ögonen. Låter ljudet av porlande vatten, insekterna och det svaga rasslet av löv vagga mig till fullkomlig avslappning, släpper taget och låter mig föras bort till min drömvärld….denna heta, fuktiga, ljuvliga sommardag…