Livet i all dess prakt

Jag skyndar mig genom skogen. Buskar och träd rispar mig på benen och insekter dras till mig av svettlukten. Luften är het, kvav, tung och solen är stickande. Stigen är nästan osynlig och jag snubblar till över rötter och stenar. Nästan framme. Jag känner lockelsen, känner hur något osynligt kallar och driver på mig.

Jag har lämnat de andra vilande vid stugan i den kvava hettan. Detta är min stund, denna rastlöshet som väntar på att få sin lindring. Kallelsen som jag känt hela dagen….kom, kom, kom!

Nu är luften alldeles stilla, inte ett löv rör sig, inga ljud hörs. Svetten klibbar på kroppen och det är tungt att andas. Nu är jag framme. Vid den lilla strandremsan vid sjön, den som är så svår att upptäcka. De svarta tunga molnen kommer allt närmare och åskans muller hörs i naturens tystnad.
Nu är det snart dags! I den stillastående luften tar jag av mig kläderna, lägger dem i skydd och ställer mig naken på strandremsan…avvaktande…håller nästan andan. NU…nu drar molnen över solen, luften fylls av silverljus med gulaktiga strimmor, en svag doft av svavel och vattnet på sjön mörknar i grått och silver. Jaaaa…NU…regnstormen kommer blixtsnabb, träden viker sig, vattnet kokar, blixtarna far över himlen och urladdningen kommer som dova, mörka toner över mig.
Jag står på stranden, regnet piskar min kropp och stormen försöker vräka omkull mig. Jag lyfter upp ansiktet, tar ett djupt andetag, spänner kroppen, sträcker upp armarna mot skyn, släpper taget. Släpper fram skriket, släpper fram det viltsinta, primitiva, urkraften. Jag är lejonet som vrålar, vargen som ylar, jag är örnen som flyger, fisken som följer vattnets rörelse, jag är allt! Jag ett litet sandkorn i universum, jag är gudinna, jag är sammankopplad med allt och alla som finns, varenda del hör samman med allt som existera, allt samverkar, allt…alla är lika gudomliga!
Jag sträcker mig mot universum, skriker ut min kraft och fylls med insikt, ljus och kärlek mitt i naturens urladdning.

Lika snabbt som det började, slutar det hela. Solen kommer fram igen, luften ångar i värmen som nu är klar och ren. Fåglarna börjar åter med sitt drillande och vattnet droppar från träden. Jag står på stranden, med upplyft ansikte mot solen och känner en djupt inre glädje, en ro, ett uppvaknande, en otrolig insikt! Detta var kallelsen, detta var vad jag skulle få veta!! Där jag står känner jag nästan hur jag blir omfamnad av dessa osynliga, svävande, kärleksfulla…de som kallade mig! Jag ler…ett barnsligt lyckligt leende.

Solen har torkat min hud och jag tar långsamt på mig mina kläder. Sakta går jag tillbaka genom skogen, uppfylld av det jag upplevt. Tillbaka till mina älskade vänner, med en känsla av ro, frid och lycka som finns djupt inne i mig!

Ljus och kärlek…..jag älskar…..

Detta inlägg postades måndag, maj 24th, 2010 kl. 21:50 och är arkiverad under Upplevelser. Du kan följa kommentarerna i detta inlägg via RSS 2.0 feed. Du kan lämna en kommentar, or trackback från din egen sida.