The show must go on….
onsdag, september 22nd, 2010
Varför är det så vanligt att när någon frågar ”Hur är det?” eller ”Hur mår du”, så svarar man oftast ”Jo tack, bara bra”, fast man kanske håller på att gå sönder inuti?? Varför är man inte lite ärligare och säger att man inte mår så jättebra för tillfället??
Ett av skälen är säker det att man vill skydda sig själv, inte visa hur sårbar man är. Detta gäller väl mest när det är känslor som är drabbade. Vanlig fysiska saker är lättare att prata om.
Jag gör så. Jag kan må hur dåligt som helst inne i mig, men försöker ändå hålla masken utåt. Ibland hjälper det faktiskt att inte låta sig sjunka ner i eländet utan spela spelet av att man mår bra. På något vis får man en kraft att kämpa sig igenom det. Men ibland kan det bästa vara att släppa fram det hela.
När det gäller de där lite vanligare, enklare saker man inte mår bra av, då är det lätt att ösa ur sig hos en vän så det lättar. Men de där riktigt djupa…som verkligen är som ett slag för hela kropp och själ…där är det svårare. Det är ytterst sällan man hittar någon som förstår ens reaktion, situationen, känslorna man har. Ytterst sällan som man litar tillräckligt på någon för att lämna ut sig med de allra djupaste känslorna.
Jag har vid ett några tillfällen i mitt liv gått igenom sådana händelser. Som förlamade mig totalt, där tankeverksamheten upphörde, där man trillar ner i ett bottenlöst hål och allt stannar för några sekunder. Händelser som fortfarande ger ett visst eko och som jag aldrig fullt ut nämnt till någon annan. Jag kanske har sagt något litet för att lätta på trycket men aldrig hela händelsen. Just när jag var mitt i dessa händelser så har jag utåt ändå skrattat och varit som vanligt…nästan…men inte helt! Den gången, när jag fick ett uppvaknande serverad som nästan knäckte mig, var jag på firmafest med dans. Jag tyckte att jag betedde mig som vanligt men en man som dansade med mig sa ”Du har en stor sorg djupt ner i dina ögon”. Så helt går det nog inte att dölja. Men man försöker att leva som vanligt, se några ljusglimtar och till slut sjunker allt undan, lägger sig i botten och kommer upp ibland, när man minst anar det.
Man sväljer tårarna, låter känslor gömmas, låter det som gör ont ligga under ytan. Man visar upp ett leende mot världen…fast man blöder inuti.