Livet i all dess prakt

Det är fest i grannhuset mitt emot. De sitter i trädgården och det ser så härligt ut! Ett par sitter och håller om varandra och pussas, drinkarna är framme och det är mycket skratt.
Känner jag mig ensam? Egentligen inte. Jag känner mig inte ensam på det viset att jag är ledsen eller verkligen känner mig…ensam. Däremot känner jag mig ensam för att jag saknar. Jag saknar min kärlek, jag saknar sällskapet, jag saknar samvaron, jag saknar vardagen, jag saknar sakerna som vi skulle kunna göra tillsammans…..som att ha en fest för vänner och sitta i trädgården.
Tiden går och går och jag kommer inte närmare början på ett nytt steg i mitt liv. Det skymtar i fjärran, en liten skymt av hur det kan vara, men varje gång det går ett steg framåt så går det ändå inte framåt utan står still eller tom gör saker och ting värre. Värre på grund av att jag hoppas mer och sen får en bitter besvikelse som jag får för att jag har trott på hoppet. Efter någon dag börjar hoppet växa igen, varje gång mer färgad av tvivel.
Det värker i mig! Det värker i mig av längtan, av tvivel, av hopp, av misstro. Jag pendlar så mellan otrolig lycka och bottenlös hopplöshet. Dessa stora hopp mellan sinnestillstånden tar så mycket av min livsglädje, min energi!! När jag nuddar den högsta punkten på himlen, när jag känner glädjen i att älska utan gränser, då känner jag en kraft som inte går att beskriva! Den fyller mig med allt som som finns, all kärlek och alla möjligheter som den ger. Jag vet att detta är det rätta, det som livet har haft i beredskap för mig, det som varit meningen med allt jag har gått igen. All lärdom som jag har fått i livet har fört mig hit! Är inte lärdomen inom detta över nu då??? När jag nuddar vid botten av hopplösheten, när besvikelsen återigen visar sitt ansikte, undrar jag om jag har mer som jag ska lära mig. Jag tycker det är dags för mig nu….dags att få den kärlek jag förtjänar. Med den man som har berört mitt hjärta, överraskande, oväntat och med en enorm stor kraft och kärlek som får mig att känna mig hel. Jag vill ge honom den kärlek som han förtjänar…om han vill ta emot den! Den stora kärleken som jag känner i mitt hjärta, som jag vet att han kan ta emot om han bara öppnar sig helt för den!!!! Men han gör inte det!!!!! Han öppnar sig inte helt!!! Han släpper inte taget helt och hållet….och jag väntar och väntar och försöker hålla kvar tron på löften.
Har jag trillat in i den klassiska fällan som många före mig? Den klassisk fällen som ”den andra kvinnan”??? Jag har aldrig varit i detta läge tidigare! Läget där jag är fri att gå min egen väg men väljer att älska någon som inte är det! För väljer gör jag på ett vis…jag väljer att vara kvar och flyga upp till himlen av de små stunderna jag får. Jag väljer att ta dessa och sen sjunka ner i förtvivlan igen. Men jag väljer inte min kärlek, den finns där vare sig jag är lycklig eller förtvivlat!!! Jag får löften, löften som jag klamrar mig fast vid som en livlina. Hur många har gjort samma sak före mig och kommer att göra samma sak efter mig? Jag har själv tänkt tankarna att dessa kvinnor som råkar ut för detta är ömkansvärda. Hur kan de tro på löften som ges om och om igen…men som aldrig blir uppfyllda? Hur kan de tro på en man som ger dessa löften, drar ut på tiden, har undanflykter varje gång och som lovar för varje gång de försöker få ett avslut på den rådande situationen att nu ska det ske? Nu vet jag….de gör det av kärlek! De gör det för att de innerst inne väljer att tro att det kommer att ske….det som de längtar så hett efter!! De gör det så länge tills besvikelsens förtvivlan får dem att inse att de levt i en drömvärld där realiteten inte har tillträde. Först då kan de börja släppa taget och gå vidare.
När är gränsen nådd?? När är MIN gräns nådd?? Det är som ett gummiband som töjs och töjs och töjs för att till slut brista. Mitt gummiband är spänd till bristningsgränsen nu. Det har töjts länge, bit för bit. Emellanåt släpper det efter men sen töjs det igen, lite hårdare för varje gång jag blir besviken. Jag känner hur det töjs just nu, just i denna stund, efter en tur till himlen och inga förändringar som har skett än. Återigen väntar en dag av bittra tankar, gråt och oförståelse. Varför händer det inget??? Vad väntar han på?? Varför skjuter han det framför sig igen?? Vad hindrar honom?? Vad är hans löften värda?? Varför GÖR han inte det…tar steget som han har lovat??? Lovat i en lång lång tid. Är det jag som är så himla lättlurad?? Som frivilligt låter mig invaggas i falska förväntningar?? Det finns dom som säger det. De som säger till mig att jag är lurad, att jag måste gå vidare med mitt eget liv och inte tro på dessa löften som hela tiden skjuts framåt och framåt. För om han verkligen menade det han säger så skulle han inte tveka, inte vänta utan stå för den kärleken han säger att han känner! Han skulle kunna ta allt det jobbiga och vilja ha det avklarat så fort som möjligt. Han skulle välja mig med glädje och skulle ha styrkan att kämpa sig fram tills han får det som han säger att han vill ha, även om det innebär att tids kamp med känslor, konflikter och anklagelser!
Jag har lovat att stötta, älska och finnas där. Jag gör det gärna…MEN INTE HUR LÄNGE SOM HELST!! Jag klarar inte att stötta när jag mår dåligt själv!!! Jag klarar inte att ha dessa dagar som jag håller på att bryta ihop!! Jag klarar inte att älska så mycket och inte få visa det fullt ut! Det räcker inte med de små stunderna längre…jag vill ha allt!!! Jag vill ha ett liv tillsammans i kärlek, i trygghet och ömsesidig omtanke!!! DET är vad jag vill ha!!! Jag vill inte ha dessa tankar där jag börjar ge dom rätt, de som som säger att jag måste börja tänka till!!! Att jag måste tänka på mig själv, på mitt bästa, på mitt liv!!
Gummibandet är sträckt…nästan så det brister! Brister det så förlorar jag kärleken, respekten, omtanken och livet blir svårt! Jag hoppas fortfarande att det inte blir så….men jag förbereder mig inför möjligheten.