Livet i all dess prakt

Ilskan är som en het eld som bränner
förvrider ord och känslor man känner.
Lämnar heta sprickor som slukar förnuft
I raseri den skänker givmilt djupa sår
som lämnar ärr, som lämnar blödande spår.

Den flammar upp i ett sylvasst ögonblick.
Av misstro och stolthet den näring fick.
Den gräver och borrar i misstänksamhet
efter sanningen den tror sig veta finna.
Att en seger för sin sårade stolthet vinna.

Den drivs framåt av egots heta låga
vill ge smärtsam hämnd, vill ge het plåga.
Med rasande pilar den siktar för att döda.
Men även den hetaste eld till slut svalnar
och lågorna slocknar och elden falnar.

Då kommer insikten, när detta sker.
När lugnet infinner sig och man ser
att ilskan är den som skadar mig själv mest.
Dess kraft är den som mig själv mest sårar.
Den skapar min smärta och mina tårar.

Jag lät elden vinna en stund, ett bläcksvart tag
för en stund jag gick vilse och min styrka var svag.
Nu är jag redo att förstå vad jag i mitt innersta visste,
det är dags att släppa taget och tillåta sig sörja,
gå vidare och med tillförsikt en ny etapp börja.

Elden som tändes av min sårade stolthet
förtärde mig mest och jag inser och vet
att jag släppte fram mitt ego som en hämndens gud.
Låt mig få sörja klart, läka, gå vidare och att inse sen,
det bästa skedde och då är jag fortfarande din vän.