Livet i all dess prakt

Den lilla smörblomman stod i blomsterlandet med slokande huvud och suckade djupt och bedrövad. De andra blommorna njöt av solen som flödade ner över dem och viskade till varandra i den svaga vinden. Viskade om sommar, om ljuva drömmar och glädje i sin blommande tillvaro. Smörblomman tittade lite avundsjuk på dem och önskade att hon var lika bekymmerslös som de. Hon tittade ner på sina blad och suckade igen. Ibland var livet verkligen inte så enkelt som hon ville att det skulle vara.

Trädgårdsmästaren gick sin vanliga runda och såg stolt ner på sina blomsterrabatter. Han tyckte om att se dessa vackra blommor som skänkte glädje åt så många. Till och med ogräset som växte upp och blommade hade sin tjusning och sin del i hans omsorg. Han rättade till en liten blomsterknopp här och var, band upp någon som behövde stöd och strök med mjuk hand över mjuka blomblad.
Till slut kom han fram till landet där den lilla smörblomman stod i sin bedrövelse. Han stannade till och tittade ner på henne med lite förvånad och öm blick.
-Vad du ser ledsen ut då min lilla vän.
Han satte sig försiktigt ner bredvid henne och strök lite lätt över hennes huvud. Smörblomman lyfte lite på blombladen och sa med smått darrande röst:
-Jag saknar min humla så otroligt mycket!!!
Trädgårdsmästaren titta på henne och log ett litet mjukt leende.
-Men han var ju hos dig idag. Jag såg hur han svärmade runt dig tidigare och smekte dina blomblad. Inte kan du sakna honom så mycket redan nu igen! Säg mig vad som är så speciellt med honom som gör att de andra humlorna inte har en chans att komma nära dig.
Smörblomman tittade upp och för ett ögonblick lyste hon alldeles klart i solskenet. Hennes gula färg fångade solstrålarna och speglade av sig på omgivningen. Hon sa med andlös röst:
-Han är den vackraste jag vet. Jag hör hans surrande över alla andra och ser honom på långt håll. När han kommer nära mig fylls jag av en känsla som inte går att beskriva. Den får mig att blomma fullt ut och får mig att lysa. Jag öppnar mina blomblad åt honom och när han landar på mig så känner jag hans mjukhet. Han viskar med sitt surrande fina vackra saker till mig och hans vingar smeker mina blad. Han kysser mig med ömhet och bedyrar att jag är den vackraste bland blommorna. Han stryker sin mjuka kropp mot mig och jag öppnar mig för att ge honom min nektar som bara han får ta. När han är i min famn är jag helt trygg och jag vill ge honom allt det han behöver. Jag behöver inga andra humlor när han finns!
Smörblomman lyste så trädgårdsmästaren blev bländad av hennes strålglans och han såg den starka kärlek hon har för humlan i sitt blomhjärta. Så suckade hon igen och strålglansen mattades av. Hennes lilla huvud sänktes och en liten snyftning hördes svagt i vinden.
Trädgårdsmästaren såg fundersam ut och strök sig över hakan. Han ville att alla hans skyddslingar skulle vara lyckliga. Han älskade att se blommorna stråla och lysa i alla sina vackra färger och se samspelet mellan alla varelser som fanns i hans vård. Han lyfte försiktigt hennes huvud med ett finger, tittade på henne och sa med mjuk röst:
-Berätta för mig varför du är så ledsen idag. Jag är här för att lyssna på dig!
Smörblomman var tyst en stund och sa till slut:
-Jag vet inte om jag kan förklara det så att det blir rätt! Det är så lätt att saker missförstås och det vill jag inte! Jag vet inte ens om jag kan förklara det för mig själv!!!
Hon tittade lite hjälplös på trädgårdsmästaren och log ett tveksamt leende. Trädgårdsmästaren log tillbaka och sa uppmuntrande:
-Gör ett försök! Vem vet…det kanske känns lättare när du sätter ord på dina tankar och du får ett annat perspektiv på saker och ting. Jag lyssnar och kommer inte att avbryta dig.
Smörblomman såg på honom och i hans ansikte såg hon kärleken han kände till henne och till alla andra på jorden! Hon såg att hon kunde anförtro honom allt hon hade på hjärtat, att han skulle bry sig om varenda ord hon sa och aldrig sluta att dela med sig av sin kärlek till någon. Hon tog ett djupt andetag och började prata.
-I början, när jag lärde känna humlan, så var det med vänskap. Efter ett tag så växte vänskapen till något mycket större. Jag upptäckte att det inte fanns några andra humlor som kunde ge mig så mycket som just denna speciella humla. Han fick mig att inse vad jag saknat i hela mitt liv! Som alltid i början när man upptäcker kärlekens under blir det helt överväldigande. Det här var ännu mer!! Det här var så rätt som det bara kunde bli! Det här var helt fantastiskt underbart härligt!!! Han fick mig att blomma som jag aldrig blommat förr! Hur mycket det än var omkring oss, hur mycket annat som pockade på vår uppmärksamhet, hur många andra som än var i vår närhet, så drogs vi till varandra och rörde vid varandra hela tiden. Det vi båda saknat och upptäckt nu tog vi igen som uttorkade efter en lång vandring i en öken, lyckan när man hittar ett vattenhål. Det växte, växte och växer fortfarande. Vi var och är ett. Vi tar fram de bästa sidorna hos oss varandra, för vi tar fram kärleken!!
Vi visste ju båda att just den här första berusande känsla inte varar för evigt, utan att det till slut skulle bli en starkare, mer hållbar kärlek. En kärlek som binder oss samman och ger oss styrka att hålla samman, växa ihop och låta kärleken blomma med all sin kraft. Vi visste vad vi saknat och vi skulle inte göra samma misstag igen, inte låta kärleken torka ut, utan vattna den hela tiden så att den växer sig starkare och starkare. Vi skulle kämpa för att få det som vi visste var helt rätt för oss båda.
Sakta så började det förändras, bli mer äkta och varaktigt och det började bli en framtid att se fram emot, att längta till. De praktiska detaljerna började falla på plats!!
Idag så upptäckte jag helt plötsligt hur mycket vi har slutat med redan! Var tog de där smygande kyssarna vägen, de där smygande smekningarna, när alla andra är i närheten? Var tog de där långa samtalen på avstånd vägen som vi hade under arbetstid? Besöken hos varandra och pussarna i smyg? Jodå…det finns kvar till en viss del och det är väl naturligt att det mattas av efter ett tag, blir annat istället. Men jag saknar det så!!!! För jag har ingen vardag att ta till istället!!!
Idag upptäckte jag att jag saknade ett spontant litet meddelande om att jag är älskad!! En litet meddelande som kom fast det är mycket att göra, som tar 10 sekunder att skicka! Ett meddelande som inte var ett svar på något JAG skickat, utan som kommer så där helt apropå!!! Idag upptäckte jag hur lätt det är att glömma bort att det är just de där små detaljerna som är en stor del av vattnet som behövs för kärlekens blomma. Och det är just det som gör att jag känner mig lite ledsen!

Smörblomman slutade och tittade på trädgårdsmästaren som hela tiden har suttit tyst och lyssnat. Han funderade en stund och sa:
-Men visst visar väl humlan att han älskar dig? På många sätt och vis? Du känner dig väl trygg med hans kärlek!
Smörblomman nickade och log:
-Jaaaa…jag känner hans kärlek! Mycket!!! och jag hoppas han känner min!! Jag är bara rädd för att vi trillar in i fällan av slentrian och glömmer bort de där små detaljerna som är så otroligt viktiga!!!!
Trädgårdsmästaren såg på Smörblomman och sa med mild röst_
-Varför inte tala om detta för Humlan?? Jag är säker på att han förstår hur du menar och ni båda kan se till att det inte blir fel där. Ni har alla möjligheter i världen att se till att det blir bra!!! Det gäller att prata med varandra och se till att hålla öppenhet och omsorg vid liv!Det farligaste man kan göra är att tiga och lida!! Ni älskar varandra…och det är det viktigaste i livet!! Det gäller att kämpa för kärleken…att alltid se till att hålla lågan vid liv! Ni två är ju överens om att ni hör ihop!
Trädgårdsmästaren log och blåste en puss mot Smörblomman. Hon log tillbaka och kände sig mycket bättre. Så bra det är att prata med honom, han som sköter om dem med hela sitt hjärta.
Trädgårdsmästaren reste på sig och och sa till den lilla smörblomman:
-Tala om det och gå vidare! Jag ser att allt blir bra! Humlan och du…det perfekta paret! Ha förtröstan!
Han gav henne en sista smekning över blombladen och gick sin väg. Smörblomman lyfte sitt huvud och lyste. Hon fångade upp solstrålarna och log. Hon skulle säga det till humlan och de skulle se till att de inte trillar i den fällan! De skulle hålla sin kärlek vid liv!! Hon vände sig mot de andra blommorna och väntade på att höra det speciella surrande bland humlorna. Hon väntade på SIN humla!