Livet i all dess prakt

Du spelar på mig, lockar fram de rätta toner, som på en fiol.
Låter dina händer glida tills du hittar rätt ackord.
Varje sträng du rör vid vibrerar i sin egen klara ton, en efter en,
för att tillsammans skapa en symfoni av smekande samklang.

Du tänder mig, ett litet ljus i taget, som när stjärnorna tänds.
Låter dina fingrars rörelse lämna ett spår av glöd.
Varje sträng du stryker över tänder brännande små eldar, en efter en,
för att tillsammans skapa ett fyrverkeri av bländande styrka.

Du andas på mig, små viskande andetag, som en lätt vårvind.
Låter din andedräkt förföriskt röra vid naken hud.
Varje sträng du viskar över svarar i smeksamhet, en efter en,
för att tillsammans skapa en storm av explosiv våldsam kraft.

Du smakar på mig, nuddar vid varje punkt, som en njutbar dessert.
Låter dina läppar lämna erotiska rysningar efter sig.
Varje sträng du smakar på blir fuktiga av dina kyssar, en efter en,
för att tillsammans skapa en flod som svämmar över sina breddar.

Du tar mig, tar mig med dig på en svindlande färd, som en svävande fågel.
Låter hela dig lyfta mig till oanade hissnande höjder.
Varje sträng du frigör stiger högre och högre upp i sfären, en efter en,
för att tillsammans bekräfta vår kärleks helhet i kropp och själ.

I hörnet står ljuset som brinner med flämtande sken,
kastar ljus över skuggor som glittrande stjärnstoft.
Natten har sänkt sina mörka slöjor, timmen är sen,
rummet andas avslappnad njutning och ljuvlig väldoft.

I bakgrunden flödar stillsamt tonerna av en mjuk melodi.
Brasans glöd värmer omslingrade armar och ben.
De ligger tätt intill varandra bland kuddar, i harmoni.
Mjuka händer, ömsint smekande varandras hud så len.

Njutningars suckar, kyssömma läppar möts åter igen.
En halvöppen mun smeker bort champagne med en kyss.
En blick full av ömhet, mjuka viskande ord, för att sen
slumra in, drömma svävande drömmar om kärlek från nyss.

Jag lägger min hand i din och ger dig min tillit.
Som ett barn vänder jag mig mot dig i trygghet.
Min kärlek till dig är som ett barns okonstlade.

Jag lägger min mun mot ditt öra och talar till dig.
Fri från gränser viskar jag om mina drömmar.
Min kärlek till dig är som ungdomens framtidstro.

Jag lägger mina armar om dig i en omfamning.
Med respekt för ditt jag tar jag dig till mig.
Min kärlek till dig är i djupaste vänskap.

Jag lägger min kropp mot din och vaknar.
I jubel låter jag mig drunkna när du tar och ger.
Min kärlek till dig är brinnande och sensuell.

Jag lägger min själ sammanflätat med din.
Mitt hjärta som slår i samma ändlösa takt som ditt.
Min kärlek till dig är evig och tidlös.

Hisnande känslor, nästan mer än jag kan hantera.
De blir för stora, för mycket och ändå inte nog.
Varje del av mig, varje cell, min själ, mitt sinne reagera
med en längtan efter fullbordan, sen du mitt hjärta tog.

Med varje blick du ger mig, du sänder ut en klingande ton
som mitt hjärta fångar upp, som tränger in, utan något försvar.
Mitt hjärta vänder sig mot ditt, naket, fångar upp din vibration,
förenas med min och skapar vår, enastående, ren och klar.

Den binder oss samman, gör oss till ett, denna jublande not
Den växer, förgrenas, förstärks och blir till en gyllene melodi.
Den famnar oss, fyller oss, höljer oss i ett lysande, strålande klot
Dess strålglans förenar, dig och mig, i total, perfekt harmoni.

En kärlek så stark, så kraftfull, så uppslukande, så den berör
mitt innersta väsen, lämnar mig naket öppet, utlämnad till dig.
Ger dig tillgång till min kärna, min själsliga enda nyckel för
att sätta den i låset, till dörren som tidigare har stängts av mig.

Jag är fylld av lycka, av stjärnljus, av ljuvlig kärleksfull smärta,
en smärta som är liv, för den kommer av lycka, längtan och är god.
Jag vill skrika ut min glädje, för din vilja att öppna mitt hjärta,
jag vill för alltid flyta med dig, tillsammans, på livets flod.

Tro inte att jag ger upp och släpper ens ett litet tag
om kärleken som fyller mig och känns så rätt.
Tro inte att jag sviker även om jag ibland är svag
i min tro, i min otålighet och det inte känns lätt.

Jag har min styrka, djupt i mitt sinne, vet jag att sen
när tunga tider släpper, det blir vackra ljusa stunder.
Där jag får släppa fram glädjen i att vara din vän.
Där varje dag är fyllda av omtänksamhet och under.

Jag står vid mitt ord när du kämpar dina strider,
tills du har tagit dig igenom, tills framtiden är klar.
Förstå bara att även jag ibland känner att det svider,
att även jag har en del i detta jobbiga som du nu har.

Jag håller mitt löfte, min väntan, som jag dig tidigare gav.
Fast jag ibland tvivlar vet jag att du kommer att se
mig på andra sidan, när du tagit dig över ditt stormiga hav.
Då uppfyller du ditt löfte och allt du har lovat att ge.

Ilskan är som en het eld som bränner
förvrider ord och känslor man känner.
Lämnar heta sprickor som slukar förnuft
I raseri den skänker givmilt djupa sår
som lämnar ärr, som lämnar blödande spår.

Den flammar upp i ett sylvasst ögonblick.
Av misstro och stolthet den näring fick.
Den gräver och borrar i misstänksamhet
efter sanningen den tror sig veta finna.
Att en seger för sin sårade stolthet vinna.

Den drivs framåt av egots heta låga
vill ge smärtsam hämnd, vill ge het plåga.
Med rasande pilar den siktar för att döda.
Men även den hetaste eld till slut svalnar
och lågorna slocknar och elden falnar.

Då kommer insikten, när detta sker.
När lugnet infinner sig och man ser
att ilskan är den som skadar mig själv mest.
Dess kraft är den som mig själv mest sårar.
Den skapar min smärta och mina tårar.

Jag lät elden vinna en stund, ett bläcksvart tag
för en stund jag gick vilse och min styrka var svag.
Nu är jag redo att förstå vad jag i mitt innersta visste,
det är dags att släppa taget och tillåta sig sörja,
gå vidare och med tillförsikt en ny etapp börja.

Elden som tändes av min sårade stolthet
förtärde mig mest och jag inser och vet
att jag släppte fram mitt ego som en hämndens gud.
Låt mig få sörja klart, läka, gå vidare och att inse sen,
det bästa skedde och då är jag fortfarande din vän.

Min egen dörr, den jag ska öppna, vars nyckel jag har i min hand.
Jag har satt nyckeln i låset, gläntat en aning och stängt till sen,
Försent det var att stänga till helt, ty mina gamla slitna band
har brustit och dörren är på glänt, redo för att öppnas igen.

Vad är det som hindrar mig att ta steget? Det är ju så rätt!
Mina innersta tankar, själens viskning som jag inom mig har,
säger mig ”Gör det, ta steget, flyg! Det känns och är ej lätt,
men du är redo, ditt liv förändras, i det gamla stanna ej kvar”!

Jag står framför dörren med bultande hjärta och knutna händer
med en brinnande önskan att den ska öppna sig för mig.
Att den som står bakom ska sätta nyckeln i låset, vrida om.
Ge dörren en knuff så den svänger upp och bjuder in mig.

Jag önskar jag kunde skynda, så otålig i min önskan.
Jag vill skrika, jag vill tigga, tigga på mina bara knä.
Jag vill skaka, jag vill tvinga, jag vill låta mina tårar falla,
falla ner i förtvilan, förtvivlan och misströstan.
Så otålig i min önskan, jag önskar jag kunde skynda.

Jag önskar jag kunde ha förtröstan, så svag i min tro.
Jag vill hålla, jag vill fånga, fånga varje ord som sägs.
Jag vill leva, jag vill glädjas, jag vill fyllas av lycka,
fyllas till brädden, tills jag skälver av kärlek.
Så svag i min tro, jag önskar jag kunde ha förtröstan.

Jag önskar jag kunde få ro, så svårt att sluta grubbla.
jag vill lugnas, jag vill helas, helas i mitt sinne och själ.
Jag vill smakas, jag vill tillhöra, jag vill älskas till fullo,
älskas till vanvett, i en trygg allomfattande kärlek.
Så svårt att sluta grubbla, jag önskar jag kunde få ro.

Kärlek – som kommer från det innersta av mitt hjärta,
som sakta smugit sig in, tagit plats, slagit sig till ro.
Osynlig, ohörbar smög den in, byggde sig ett bo.
Fyllde varje vrå med sin flammande, ljuvliga smärta,
rev med sin kraft, sin ömsinthet, ner allt mitt försvar,
lämnar dörren till mitt innersta öppen, hjärtat naken och bar.

 Passion – lika stark som lava i sin heta, uppslukande glöd
faller jag ner i sammetslent mörker, låter den hämta
upp till ytan gnistorna som tänder, låter mig flämta.
I evighets långa sekunder dör jag en ljuvlig, mäktig död
där allt som existerar är eldens kraft som bränner
i det ögonblickets bländande perfektion, jag känner.

Tillit – till ljuset som brinner, som lyser strålande klart.
Ett ljus som i mitt sinne, i min själ, i min kropp, är tänt.
Som får sin styrka, sin stjärnglans av universum sänt.
Det bländar i förväntan, exalterat och tilltro att snart,
i ett ögonblicks blinkning, är kärlekens cirkel sluten
för att knytas med tillit, för att aldrig mer bli bruten.

Kärlek – som får mig att sväva, glittra,som lyfter min själ,
som med sin strålande intensitet varje dag smycka,
som låter mig bada i ett oändligt hav av otrolig lycka.
En gåva jag fått, som jag ger åter med glädje och vårdar väl
Jag älskar och med fullkomlig tillit jag öppnar min famn
låter kärleken flöda, i salighetens stund jag viskar ditt namn.

Mörker, du försöker locka mig med toner av tvivel och oro.
På natten viskar du om misslyckanden och besvikelser,
om svikna löften och grusade förväntningar, om förlorat hopp.
Du droppar ditt gift ur en bägare som är fylld till brädden,
viskar och lurar mig att låta den sippra in i sprickor av min tro.

I skydd av nattens timmar slingrar du dig in i mina drömmar,
strör dina svarta frö med finess så att de ska få fäste i mitt sinne.
Gläder dig åt mina ångestfyllda tvivel av dina mörka budskap.
Men mörker, du varar inte för evigt, din tid är begränsat.
Med en flämtning vaknar jag till och ser ljuset närma sig.

Å ljuset, lyft mig ur mörka skuggor och vagga mig till trygghet
i en bädd av skira drömmar där mörkret skingras till ett flyende stofft.
I din famn vaknar jag till besinning och låter mig fyllas till brädden.
Jag dricker din sötma och känner dina smekningars starka kraft.
Du är min tro, min styrka, min kärna och inget kan besegra dig.

Vad har mörkret att ge mig som du inte kan svepa bort?
Din styrka är oändligt och din strålglans ett bländande klart sken.
Du lyfter bort mörkrets slöjor med den första strålen du tänder.
Giftet som mörkret låtit sippra ut bränner du bort med din eld
och renar själen, sinnet, kroppen för att låta tron växa sig stark.