Den lilla smörblomman stod i blomsterlandet med slokande huvud och suckade djupt och bedrövad. De andra blommorna njöt av solen som flödade ner över dem och viskade till varandra i den svaga vinden. Viskade om sommar, om ljuva drömmar och glädje i sin blommande tillvaro. Smörblomman tittade lite avundsjuk på dem och önskade att hon var lika bekymmerslös som de. Hon tittade ner på sina blad och suckade igen. Ibland var livet verkligen inte så enkelt som hon ville att det skulle vara.

Trädgårdsmästaren gick sin vanliga runda och såg stolt ner på sina blomsterrabatter. Han tyckte om att se dessa vackra blommor som skänkte glädje åt så många. Till och med ogräset som växte upp och blommade hade sin tjusning och sin del i hans omsorg. Han rättade till en liten blomsterknopp här och var, band upp någon som behövde stöd och strök med mjuk hand över mjuka blomblad.
Till slut kom han fram till landet där den lilla smörblomman stod i sin bedrövelse. Han stannade till och tittade ner på henne med lite förvånad och öm blick.
-Vad du ser ledsen ut då min lilla vän.
Han satte sig försiktigt ner bredvid henne och strök lite lätt över hennes huvud. Smörblomman lyfte lite på blombladen och sa med smått darrande röst:
-Jag saknar min humla så otroligt mycket!!!
Trädgårdsmästaren titta på henne och log ett litet mjukt leende.
-Men han var ju hos dig idag. Jag såg hur han svärmade runt dig tidigare och smekte dina blomblad. Inte kan du sakna honom så mycket redan nu igen! Säg mig vad som är så speciellt med honom som gör att de andra humlorna inte har en chans att komma nära dig.
Smörblomman tittade upp och för ett ögonblick lyste hon alldeles klart i solskenet. Hennes gula färg fångade solstrålarna och speglade av sig på omgivningen. Hon sa med andlös röst:
-Han är den vackraste jag vet. Jag hör hans surrande över alla andra och ser honom på långt håll. När han kommer nära mig fylls jag av en känsla som inte går att beskriva. Den får mig att blomma fullt ut och får mig att lysa. Jag öppnar mina blomblad åt honom och när han landar på mig så känner jag hans mjukhet. Han viskar med sitt surrande fina vackra saker till mig och hans vingar smeker mina blad. Han kysser mig med ömhet och bedyrar att jag är den vackraste bland blommorna. Han stryker sin mjuka kropp mot mig och jag öppnar mig för att ge honom min nektar som bara han får ta. När han är i min famn är jag helt trygg och jag vill ge honom allt det han behöver. Jag behöver inga andra humlor när han finns!
Smörblomman lyste så trädgårdsmästaren blev bländad av hennes strålglans och han såg den starka kärlek hon har för humlan i sitt blomhjärta. Så suckade hon igen och strålglansen mattades av. Hennes lilla huvud sänktes och en liten snyftning hördes svagt i vinden.
Trädgårdsmästaren såg fundersam ut och strök sig över hakan. Han ville att alla hans skyddslingar skulle vara lyckliga. Han älskade att se blommorna stråla och lysa i alla sina vackra färger och se samspelet mellan alla varelser som fanns i hans vård. Han lyfte försiktigt hennes huvud med ett finger, tittade på henne och sa med mjuk röst:
-Berätta för mig varför du är så ledsen idag. Jag är här för att lyssna på dig!
Smörblomman var tyst en stund och sa till slut:
-Jag vet inte om jag kan förklara det så att det blir rätt! Det är så lätt att saker missförstås och det vill jag inte! Jag vet inte ens om jag kan förklara det för mig själv!!!
Hon tittade lite hjälplös på trädgårdsmästaren och log ett tveksamt leende. Trädgårdsmästaren log tillbaka och sa uppmuntrande:
-Gör ett försök! Vem vet…det kanske känns lättare när du sätter ord på dina tankar och du får ett annat perspektiv på saker och ting. Jag lyssnar och kommer inte att avbryta dig.
Smörblomman såg på honom och i hans ansikte såg hon kärleken han kände till henne och till alla andra på jorden! Hon såg att hon kunde anförtro honom allt hon hade på hjärtat, att han skulle bry sig om varenda ord hon sa och aldrig sluta att dela med sig av sin kärlek till någon. Hon tog ett djupt andetag och började prata.
-I början, när jag lärde känna humlan, så var det med vänskap. Efter ett tag så växte vänskapen till något mycket större. Jag upptäckte att det inte fanns några andra humlor som kunde ge mig så mycket som just denna speciella humla. Han fick mig att inse vad jag saknat i hela mitt liv! Som alltid i början när man upptäcker kärlekens under blir det helt överväldigande. Det här var ännu mer!! Det här var så rätt som det bara kunde bli! Det här var helt fantastiskt underbart härligt!!! Han fick mig att blomma som jag aldrig blommat förr! Hur mycket det än var omkring oss, hur mycket annat som pockade på vår uppmärksamhet, hur många andra som än var i vår närhet, så drogs vi till varandra och rörde vid varandra hela tiden. Det vi båda saknat och upptäckt nu tog vi igen som uttorkade efter en lång vandring i en öken, lyckan när man hittar ett vattenhål. Det växte, växte och växer fortfarande. Vi var och är ett. Vi tar fram de bästa sidorna hos oss varandra, för vi tar fram kärleken!!
Vi visste ju båda att just den här första berusande känsla inte varar för evigt, utan att det till slut skulle bli en starkare, mer hållbar kärlek. En kärlek som binder oss samman och ger oss styrka att hålla samman, växa ihop och låta kärleken blomma med all sin kraft. Vi visste vad vi saknat och vi skulle inte göra samma misstag igen, inte låta kärleken torka ut, utan vattna den hela tiden så att den växer sig starkare och starkare. Vi skulle kämpa för att få det som vi visste var helt rätt för oss båda.
Sakta så började det förändras, bli mer äkta och varaktigt och det började bli en framtid att se fram emot, att längta till. De praktiska detaljerna började falla på plats!!
Idag så upptäckte jag helt plötsligt hur mycket vi har slutat med redan! Var tog de där smygande kyssarna vägen, de där smygande smekningarna, när alla andra är i närheten? Var tog de där långa samtalen på avstånd vägen som vi hade under arbetstid? Besöken hos varandra och pussarna i smyg? Jodå…det finns kvar till en viss del och det är väl naturligt att det mattas av efter ett tag, blir annat istället. Men jag saknar det så!!!! För jag har ingen vardag att ta till istället!!!
Idag upptäckte jag att jag saknade ett spontant litet meddelande om att jag är älskad!! En litet meddelande som kom fast det är mycket att göra, som tar 10 sekunder att skicka! Ett meddelande som inte var ett svar på något JAG skickat, utan som kommer så där helt apropå!!! Idag upptäckte jag hur lätt det är att glömma bort att det är just de där små detaljerna som är en stor del av vattnet som behövs för kärlekens blomma. Och det är just det som gör att jag känner mig lite ledsen!

Smörblomman slutade och tittade på trädgårdsmästaren som hela tiden har suttit tyst och lyssnat. Han funderade en stund och sa:
-Men visst visar väl humlan att han älskar dig? På många sätt och vis? Du känner dig väl trygg med hans kärlek!
Smörblomman nickade och log:
-Jaaaa…jag känner hans kärlek! Mycket!!! och jag hoppas han känner min!! Jag är bara rädd för att vi trillar in i fällan av slentrian och glömmer bort de där små detaljerna som är så otroligt viktiga!!!!
Trädgårdsmästaren såg på Smörblomman och sa med mild röst_
-Varför inte tala om detta för Humlan?? Jag är säker på att han förstår hur du menar och ni båda kan se till att det inte blir fel där. Ni har alla möjligheter i världen att se till att det blir bra!!! Det gäller att prata med varandra och se till att hålla öppenhet och omsorg vid liv!Det farligaste man kan göra är att tiga och lida!! Ni älskar varandra…och det är det viktigaste i livet!! Det gäller att kämpa för kärleken…att alltid se till att hålla lågan vid liv! Ni två är ju överens om att ni hör ihop!
Trädgårdsmästaren log och blåste en puss mot Smörblomman. Hon log tillbaka och kände sig mycket bättre. Så bra det är att prata med honom, han som sköter om dem med hela sitt hjärta.
Trädgårdsmästaren reste på sig och och sa till den lilla smörblomman:
-Tala om det och gå vidare! Jag ser att allt blir bra! Humlan och du…det perfekta paret! Ha förtröstan!
Han gav henne en sista smekning över blombladen och gick sin väg. Smörblomman lyfte sitt huvud och lyste. Hon fångade upp solstrålarna och log. Hon skulle säga det till humlan och de skulle se till att de inte trillar i den fällan! De skulle hålla sin kärlek vid liv!! Hon vände sig mot de andra blommorna och väntade på att höra det speciella surrande bland humlorna. Hon väntade på SIN humla!

”Låt mig få tala om kärlek”

Kärlek i alla dess former! Det finns så många olika sorters kärlek och alla är starka, läkande, kraftfulla och jublande vackra!
Kärlek mellan älskande: lysande uppfyllande överväldigande kärlek.
Kärlek mellan barn och föräldrar: beskyddande omhändertagande uppoffrande kärlek.
Kärlek mellan vänner: omtänksam hjälpsam stöttande kärlek.
Egentligen så innehåller all sorts kärlek alla dessa egenskaper som är nämnda ovan och många fler som lyfter oss med sin kraft!!

I varje hjärta finns det kärlek. Hos vissa mer och hos vissa mindre. Egentligen finns det lika mycket hos varje person vid födelsen. Varje människa föds med hjärtat fyllt av kärlek, redo att växa hela livet och fylla varje människa till bredden för att dela med sig till alla andra. Ett barn känner gränslös, villkorlig kärlek till sina föräldrar, sina närmaste och är fulla av kärleksfull tillit och nyfikenhet på världen. Under årens lopp förändras detta genom livets olika upplevelser, händelser och erfarenheter. En del håller sitt hjärta öppet vad som än händer och en del börjar stänga dörren till sitt hjärta. Stänger till och låter lagren av skyddande pansar växa till sig. I sin egen besvikelse på livet, kärlek blir de dömande, bittra och försöker ofta att få de andra, som fortfarande har sina hjärtan öppna, att ändra sin uppfattning om livet och kärleken. Med sin kärlek väl gömda i hjärtat försöker de skapa rädsla istället för att få makt på det viset. Genom att manipulera, skrämma, skapa skuldkänslor, hota och anklaga försöker de skapa det som de själva tror är det bästa för dem. De rättfärdiga sig själva med tanken att de vet bäst, att använda sig av kärlek och medkänsla är en svaghet som inte ger något. Tyvärr så finns det alltför många i världen som fördömer, bedömer och som tror sig veta det som är rätt!

Men kärlek går inte att besegra!!! Den kan vika undan ett tag men den flyter alltid upp till ytan igen. Den förändras, den växer och den uppfyller hjärtan…om och om och om igen! Kärlek är föränderligt men alltid lika stark i grund och botten. Ett barn ser sina föräldrar med en kärlek som förlåter allt tills det börjar växa upp. Den dagen kommer när barnet ser sina föräldrar som människor med alla de goda och sämre sidor en människa kan ha. Då förändras kärleken till en annan kärlek än den som barnet hade som liten. Ibland blir uppvaknandet en chock för barnet och det är då hjärtat kan börja stängas. Men de flesta tar övergången till vuxen kärlek som det är meningen att det ska vara: att älska med sitt hjärta någon annan precis som den är och kanske kunna väcka kärleken i ett stängt hjärta igen och se ljuset tändas när insikten om kärlekens kraft blommar ut. En förälder kan släppa sitt barn, ge det styrka och med kärlek släppa ut det i livet för att leva det och lära sig ta tillvara kärlekens styrka. Med hjälp av den klarar alla av att ta sig igenom sina lärdomar på livets väg.

Kärlek mellan man och kvinna då? Den är också föränderlig! Man träffas och älskar. Uppfyllda av kärlek så bygger man ett liv och kärleken förändras under resan. Ibland så blir den starkare, större och växer i ett förhållande, ibland så förändras den till en annan sorts kärlek. Om hjärtats toner av kärlek stämmer överens med ett annat hjärta, när de två vibrerar helt i samma ton är det som om två pusselbitar faller på plats. Den kärleken växer hela tiden och skapar en harmoni som inget kan bryta. Det händer i alla kulturer, över alla kulturer, i de mest osannolika förhållanden , mellan de mest olika människor. När två möts med samma ton är det som att hitta hem och det går inte att stå emot locktonerna. Att stå emot den kärleken, den locktonen, att ge upp den och inte följa flödet, är att stänga till sitt hjärta. Till slut finns det ingen kärlek som slipper ut därifrån, dörren är stängd och låst, och efter ett tag så blir man dömande, bitter och långt inne i sin själ….ensam!

Kärleken som blir lidandes då? När man inte är fri att följa locktonen på grund av en befintlig kärlek? Den kärlek som finns där har redan förändrats. Den kärleken har gjort sin del i livet. Har givit det som den skulle ge. Den har förändrats till en annan sorts kärlek. Ibland kan man inte se den på grund av alla känslor som följer med vid en förändring. Vid vissa tillfällen kan man i kärlekens namn hota, anklaga, såra, skapa skuldkänslor och göra en förändring svår. Detta är inte i kärlek utan då är det rädslan som styr, den som stänger av kärleken tillfälligt och som skapar ett ägandebehov av kärlekens föremål. Det finns ingen som kan äga kärleken, den finns där alltid på ett eller annat vis, är till för alla att ta till sig och förändringar hör livet till, hur jobbigt de än kan vara. Håller man sitt hjärta öppet så inser man till slut att just detta var meningen att det skulle ske. Det kan ta ett tag innan man hittar tillbaka till kärleken i sitt hjärta, innan man kan se att den nya kärleken också är en stark känsla som skapar vänskap och tacksamhet för det som varit. Att man fått med sig en gåva i livet som kan föda en ny kärlek som man kan dela med sig till någon annan.

Att själv vara anledning till en förändring genom sin kärlek är också en process som kan vara en otrolig jobbig upplevelse. Skuldkänslor, medlidande och den förändrade kärlek som man ändå känner gör det svårt att se klart i det ögonblicket! Men att följa sitt hjärta gynnar alla i slutänden. För kärleken som finns där, som flödar genom ett öppet hjärta, skapar förutsättning att alla berörda känner av den och när förändringen är genomförd, blir det till det bästa för den som är beredd att se detta och känna i sitt hjärta. Kärlekens lärdom är alltid positiv i slutänden även om det för ögonblicket ser ut som motsatsen.

Det finns ett flöde av kärlek i världen, på vår jord. Att följa den är det enda rätta man kan göra. Att följa kärlekens flöde är att dela med sig till alla andra. För att hjärtat ska hållas öppet är det enda rätta att lyssna på dess budskap, kärlekens budskap. Följer man detta så blir alla andra berörda av den och kärlek föder kärlek….i alla dess former!!!!

Låt mig få tala om kärlek….och ge den i överflöd!!!

Hur gör man när man känner att rädslan sitter som en klump i kroppen? När man givit ett löfte att bortse från den och vara ett stöd? När man vill vara storsint, förstående, medkännande och accepterande? När man lovat att att ha tilltro, tillit och kraft till att veta att allt blir som den högsta önskan man har? När man vill allt detta och rädslan hela tiden sticker upp sitt huvud och kommer med antydningar om att man kanske inte ska vara så säker??

Jag kämpar emot rädslan så gott jag kan och någon gång emellanåt så kan jag t o m förtränga den en stund. Men de stunder den lyckas ta sig ända upp till ytan får den mig att vika mig i krampaktiga stön. Den viskar med försåtlig röst om hur jag någonsin kan tro att det jag önskar kan slå in. Den visar mig alla bilder om vad som kan komma att bli istället för de bilder jag skapat utan den. Den försöker smyga in små kilar i mitt försvar och min tillit! Den talar om för mig hur och vad jag kan ta till för att för att klara av ett nederlag, för att rädda min stolthet vid ett misslyckande. Den plågar mig med all kraft genom att tala om för mig att jag inte är värd att få min önskan uppfylld. Den skrattar hånfullt åt mig och mina försök att hålla kvar tilltron till kärleken i mitt liv! Just i de stunder, när rädslan sticker fram sitt fula ansikte, styr den mitt liv, mina tankar, mina känslor och tar över mitt sinne! Allt annat liksom försvinner, allt blir svart och mörkt. I de stunder skapar den ilska, hämndkänslor, tårar, sorg, mindervärdskomplex och uppgivenhet…..och jag tillåter den att göra det!!!!!!!!

Varför gör jag det??? Varför ger jag rädslan makten att ta över mig så??? När jag vet hur mycket elände den ställer till med? I grund och botten så ligger tron att jag inte är värt att älskas. Att det inte finns någon som kan älska mig så mycket att någon är beredd att kämpa för MIG, att någon kan ge mig så mycket av sig själv så att han är beredd att dela sitt liv med mig. Att någon anser att det jag har att ge är värt att ta till sig, vara lycklig för! I rädslans grepp tappar jag all förnuft, all överblick, all logik och all tilltro till mig själv, till mitt JAG! Jag ser mig själv som den som många vänder sig till, använder som bollplank, som tröst och sen när det börjar lösa sig, så försvinner jag i ett intet. Visst är det en fin sak att kunna hjälpa någon vidare…men jag då??? Vem låter mig slippa taget och ger mig det jag behöver? Enligt rädslan så finns det ingen…för den talar om för mig att jag duger till hjälp men när det kommer till kritan så är jag inte den som väljs utan är den som kan undvaras. Rädslan som med ett hånskratt talar om för mig att jag är förmäten som kan tro något annat! Den fnissar åt mig att jag är så blåögd och tror på kärleken och att jag låter mig utnyttjas i dess namn. Den strör stora tvivel i mitt sinne och mår gott av den näring jag då ger den!

Men när jag låter kärleken ta makten då??? Åååååå…när jag låter kärleken ta makten då lyser det inom mig!!! Det är då jag känner att jag lever och har den stora tryggheten med mig! Tryggheten till mig SJÄLV!! Då är jag stark, har tilltro och vet att allt jag önskar mig till slut på ett eller annat vis kommer att uppfyllas. Jag vet att jag kan älskas precis som jag är och jag älskar mig själv! Jag kan dela med mig till allt och alla av den stora glädjen och kärleken jag känner inom mig! Jag är generös med den, jag vill att alla ska må bra och jag lyfter mig själv över alla mörka tankar! I de ögonblick vet jag att klarar av allt som kommer i min väg och kan se en positivitet i allt som händer! Då älskar jag utan förbehåll och gläder mig i den känslan som detta föder! Alla möjligheter som dyker upp när kärlek råder, ingenting är omöjligt då! Det är då jag lever, då när jag fylls av tacksamhet för det som livet ger mig!! Det är då jag känner den ljuva föraningen av drömmar som blir sanna! Det är då jag orkar kämpa mig igenom allt för att komma till ljuset, ljuset som skrattande vinkar mig till sig, omfamnar mig och sakta smeker mig till ro i dess skimmrande glans…kärlekens ljus! Det är då jag har tillit till livet!!!

Dessa två känslor som styr hela livet och det är upp till mig att ge dem kraft att ta makt! Vad väljer jag??? Jag väljer kärlek!!!!! Jag väljer och när nu rädslan sticker upp så står jag upp mot den, låter den besegras! För varje gång jag besegrar den så blir jag starkare och kärleken tar mer plats i mitt liv! Kärleken kanske inte visar sig så som jag önskar men den visar sig alltid så det blir rätt för mig!!!! För den kan aldrig göra skada…bara ge mer…hela tiden!!!! Rädslan hämmar och därför måste den besegras! Min rädsla…den ska jag besegra och jag ska gå vidare i kärlek. Jag ska låta kärleken flöda, fylla mig helt och fullt!!!!

Så är det gjort! Steget är taget! Det var så mycket lättare än jag någonsin föreställt mig!! Där fick jag bekräftat igen att mycket utav tankarna som far runt i huvudet innan man ska göra något jobbigt är hjärnspöken. I och för sig är detta bara början och det är mycket jobbigt kvar…men allt måste ha en början för att få ett avslut eller en annan fortsättning. Det blir vad man gör det till däremellan som betämmer hur jobbigt det blir. Jag har bestämt mig för att det ska gå så smidigt som möjligt och inte skapa onödiga konflikter som inte behövs!!!!

Jag har ju en drömsyn hur mitt liv ska fortsätta ! En drömsyn som jag hoppas på ska bli sann!! Men framförallt så ska jag ta tillvara på att jag vågade lita på min intuition och fortsätta lita på att den leder mig rätt! När allt är klart här och jag kan börja på nytt så ska jag växa på alla vis. Inte för att jag inte kunde det innan utan på andra vis….som ska berika mitt liv.

Just nu känns det lite omtumlande och en aning overkligt! Det är inte enkelt att förändra allt på en gång efter så lång tid och samtidigt så känns det så enkelt!!!! Det svåra är ju redan gjort!!!!! Att ta första steget !! Som att stå vid vattenkanten och titta ner i mörkret…länge länge. Sen helt plötsligt tar man ett djupt andetag och hoppar ner…och det är inte farligt utan man flyter upp igen för att sakta förflytta sig framåt!

Första steget är taget!!!!!

Jag är en grubblare! I min sinnesvärld har jag grubblat mig igenom 1000-tals händelser. Vad jag kommer ihåg så har jag alltid gjort så, alltid bearbetat allt genom att föra en dialog med mig själv. Tur att ingen kan titta in i huvudet på mig…det kan nog förvirra den bäste . Ibland så undrar jag om jag inte har fått en del svar från någon annan än mig men inte fattat det riktigt! En del svar har liksom förvånat mig själv!!
Sen har jag oroat mig för det mesta! Byggt upp scenarier om sånt jag ska göra, hur jag ska göra, vad som kan hända, massor med olika alternativ OM det eller det inträffar. Att det sen aldrig blir något av alternativen som händer är en annan femma! Så mycket energi jag har lagt på sånt!!!

Första gången jag träffade en man som var medial (som aldrig hade träffat mig tidigare) sa han att jag grubblar för mycket, analysera sönder mycket! ”Lyssna på ditt hjärta, följ din intuition”. Häpen undrade jag hur i hela friden han kunde veta det…efter 30 sekunder!!!!! Efter den gången träffade jag den ena efter den andra inom detta område. Det var som ringar på vattnet…jag upptäckte mer och mer, fick svar på mycket jag inte förstått tidigare och utvecklades enormt mycket och fortsätter att utvecklas! Det evigt återkommande, av alla olika personer som inte alls har känt mig, är just detta ”Sluta grubbla, lyssna på ditt hjärta, följ din intuition”. Ibland blev det nästan lite tjatigt men till slut så satt det där!! Helt plötsligt upptäckte jag att jag inte alls oroar mig så mycket längre….himmel vilken lättnad!!! Jag har lärt mig att meditera, jag har lärt mig att lyssna inåt, jag har lärt mig att svaren kommer (varifrån är jag fortfarande lite osäker på men jag är tacksam), jag lyssnar mer på mitt hjärta och på min intuition…och helt plötsligt har det blivit mycket lättare!!!

Grubblet finns där fortfarande till en viss del! Det dyker upp som gubben ur lådan när jag bli osäker och inte kan tro att något så bra kan hända MIG!!! Fast min intuition säger att jag är på rätt väg och mitt hjärta håller med helt och fullt, fast jag får bevis på bevis att det är rätt om jag lyssnar och följer. Jag har gjort misstaget tidigare att jag inte har lyssnat på magkänslan, trängt undan den för att den inte sa vad jag ville höra…..och vad blev det av det????….jo pannkaka…och till slut fick den rätt i alla fall!!! Tji fick jag…+ en massa onödiga sorger och bekymmer!!

Så bra jag har mått sen jag accepterade att det bästa är att följa flödet i mitt liv!!!…och än är det inte klart! Visst säger min inuition att tuffa tider inte går att undvika…MEN…den säger även att allt blir till det bästa….om jag lyssnar, följer, lär och acceptera skeendet, flödet! Mitt i allt detta glittrar det lyckokänslor, dessa känslor som kommer av många olika saker, av insikt, förståelse, upptäckter, drömmar och visioner…..och av människor jag älskar och som älskar mig !!!! Kan man bli annat än lycklig????

Jag ska lära mig att inte grubbla…bara lite ibland . Jag ska tro på det jag känner!…och tro att gott kan hända även mig!!!!

Lyssna på mitt hjärta, följa min intuition….ett bra sätt att gå vidare i livet med!!

Tidig eftermiddag, mitt i högsommaren. Luften är alldeles stilla och dallrar i fjärran, solen bränner från en blå himmel som är täckt med en aning av soldis. Svaga vindpustar gör att löven i träden rör sig lite emellanåt. Enstaka fågelkvitter bryter tystnaden där annars endast syrsornas spel blandat med ljudet av andra insekter hörs. Det är som om tiden har stannat.

Jag går utmed vattenkanten vid ån som sakta och trögt rinner i sommarvärmen. Det kluckar stillsamt när vattnet glider över stenar och solen glittrar på vattenytan. Svetten pärlar sig i pannan och klänningen klibbar fast vid ryggen. Jag drar med handryggen över pannan och känner att hårfästet är alldeles fuktigt. Luften är varm att andas in och de svaga vindpustarna ger ingen svalka. Allt rör sig sakta, sakta…naturen håller andan i hettan i väntan på kvällens svalka.

Långsamt går jag fram till den plats som jag vet finns under ett stort träd som skänker skugga. Där är den stora stenen som jag kan sitta på, lagom hög för att mina fötter kan ta stöd på stenarna under vattenytan. Jag lägger handen på den solvarma stenen och sätter mig. Med en suck doppar jag fötterna i vattnet och känner svalkan smyga sig upp i kroppen. Solen spelar som små ljusglimtar över mig i skuggan av trädets löv.  Bland näckrosorna flyger trollsländorna från blomma till blomma och doften av varm, fuktig jord och vatten fyller mig. Ser på vattnet som sakta flyter förbi i lungnande fridfull oändlighet. Jag tar ett djupt andetag och sluter ögonen. Låter ljudet av porlande vatten, insekterna och det svaga rasslet av löv vagga mig till fullkomlig avslappning, släpper taget och låter mig föras bort till min drömvärld….denna heta, fuktiga, ljuvliga sommardag…

Hur ska man kunna förklara en känsla? Känslan av förälskelse, lust och kärlek. Många är det som har försökt. Det finns massor med berättelser, dikter, sonater, sånger och böcker om just denna känsla. Alla har sin uppfattning om den, sin egen tolkning, sina egna upplevelser. Den är inte lätt att förklara, den kan vara flyktig, sorglig, grym, ensam och så otrolig storslagen, full av glädje och lycka.
Det bästa sättet att fånga en aning av denna storslagna känsla och förmedla den vidare är att sätta sig ner, blunda och sjunka tillbaka in i de gånger man upplevt den. Öppna slussarna till minnen, upplevelser och låta dem skölja över sig utan att tänka, bara låta känslan komma och inte låta andra känslor ställa sig i vägen. Inte låta besvikelser, sorg eller ilska ta sig förbi, för nu gäller att ta fram den STORSLAGNA känslan.

Om jag nu skulle vara så förmäten att jag vågar sälla mig till alla de stora som genom alla tider har försökt att lämna sina bidrag till kärlekens lov, hur skulle jag göra då?? Jo.. jag skulle göra just så; spela fin stämningsfull musik, sätta mig ner, blunda och ta fram minnen och upplevelser, öppna slussarna och låta det komma…
…och för att kunna skriva ner det får det bli som ett brev…ett kärleksbrev till en älskade…

 ”Du!

 När jag möter din blick fylls jag av ljus och miljoner stjärnor tänds inom mig. Jag blir tung och varm och tappar andan. Yrseln griper mig och benen vägrar nästan att bära mig. Jag måste hålla mig fast i dig för att stå kvar som jag gör. I dina ögon ser jag kärlek och samma lust som jag känner, min blick fastnar i din och allt runt omkring försvinner. Jag lyfter min hand för att smeka dig över kinden, för att förmedla den varma glädjen jag känner inom mig. Hjärtat slår hårt och inga tankar finns, bara en känsla av lycka. Det suger till i magen och jag måste ta några djupa andetag för att överleva denna mäktiga känsla. Du förför mig med ord och handlig och jag släpper taget om förnuftet.
Jag ser på din mun som är lite halvöppen och inbjudande, den bjuder in mig till kyssar som tänder tusen eldar. Dessa kyssar som börjar som små vindpustar över mitt ansikte och växer i styrka, som tar mig i besittning och för mig till andra världar. Din doft fyller mig med salighet och din hud bränner mot min när jag med slutna ögon tar tillvara på ögonblicket. Jag låter mina fingrar fånga upp en bild av dig när jag för dem över dig, för att ha bilden kvar när du inte är nära.
När du lägger dina händer runt mitt ansikte och ser på mig med så mycket kärlek i dina ögon känner jag ibland hur nära tårarna jag är, av lycka att du känner så för mig och jag på inget annat vis kan uttrycka hur du fyller mig med denna kärlek och hur stor min kärlek till dig är. När du tar mig i dina armar och håller om mig känner jag mig trygg. Jag vågar känna mig liten, svag och omhändertagen. Din ömsinthet låter mig våga släppa behovet att vara stark i alla lägen. Din ödmjukhet är stor och föder känslan av tacksamhet hos mig, för att du finns och vågar visa och uttrycka dina känslor. Den stora kraften som också finns hos dig och dina mjuka sidor gör dig till den underbara människa du är.
Hur ska jag förklara den stora känslan du väcker inom mig? Glädjen att få ha dig nära, när kropp, själ och sinne är i samklang och gnistrar av miljoner lyckostjärnor? Saknaden när du inte är här men jag ändå har känslan kvar att du tänker på mig? Det finns inga ord, hur jag än försöker så kan jag inte förmedla hur det känns inom mig….denna ljuvliga känsla…av förälskelse, lust och kärlek som finns för dig!

 Du ger mig nyckeln till kärleken…”

 Ja :-) detta är ett försök att få fram känslan…den storslagna känslan som kan komma fram vid kärlek. Inte lätt att förmedla och det är väl därför det finns så många olika människor som har gjort sina försök. Alla med SIN uppfattning om det och alla har lika rätt! En del gånger tar den slut och andra gånger varar den för livet! Ingen vet detta innan men hoppet finns alltid med i denna känsla…att den ska vara…för evigt .

Njut!!!!!….för den är så vacker!!!!

 Måste få avsluta med ett kärleksbrev till:

 ”Skriv bara till mig en gång i veckan så att jag får dina brev på söndagarna – ty jag kan inte uthärda dina dagliga brev. Jag kan verkligen inte uthärda dem. Om jag till exempel svarar på ett av dina brev, kan jag ligga i sängen efteråt, synbarligen lugn, men mitt hjärta slår så att det känns i hela kroppen och är uppfylld endast av dig. Jag tillhör dig; jag kan inte uttrycka det på annat sätt, och det är inte starkt nog. Men av detta skäl vill jag inte veta hur du är klädd; det bringar mig ur fattningen så att jag inte klarar av mitt liv…”

 Franz Kafka (1883-1924)
Till Felicia Bauer

Ibland så behövs lite självrannsakan…både av de bra och dåliga sidor man har. De bra har faktiskt fått lite mer tid den senaste tiden. Just för att bygga upp mig själv och lära mig att gilla den jag är. Det där med plus och minus . Det är ju så himla lätt att bara fastna för de som ligger på minussidan. Det är fortfarande svårt att tänka för sig själv hur mycket som är bra och ibland så blir jag förvånad när nån säger något positivt som de ser i mig….förvånad och glad.

Minussidan…den som man behöver jobba med….puhhhhh…det är tufft! Saker som jag vet att jag har som behöver bearbetas och accepteras av mig själv!
Tålamod….denna svåra sak. Jag vill ju att saker ska hända snabbt många gånger!!! När jag får en idé eller ska göra något…då vill jag inte vänta!! Det positiva i det är väl att jag tar tag i saken och kollar alla kanaler och försöker hitta en lösning! För det mesta blir det automatiskt att man får använda tålamodet då och får tid att lugna sig.
Impulsivitet…det har jag för mycket emellanåt. Inte alltid jag tänker mig för innan jag gör saker…innan jag skickar mail eller brev, eller säger något eller gör något. Det positiva med är att det ibland ger positiva effekter långt utöver vad jag har förväntat mig…även om jag sitter där med förskräckelsen i halsen!
Påstridighet….usch vad jobbig jag kan vara där! Ibland kan jag höra mig själv när jag försöker övertyga någon om något jag tror på. Är det något positivt i det…ja…ibland så lyckas jag engagera en annan person så den blir positivt inställd och det kan väl inte vara helt fel .
Konflikträdsla….ja den finns där. Jag går hellre undan och tänker mitt istället för att reda upp saker. Sen går man där och mår dåligt! Där finns väl egentligen inget direkt positvt…bättre att lära sig att våga ta tag i saker och ting.
Tror det räcker för ett tag..några minussaker åt gången…med även de positiva aspekterna på en del ;-).

Det finns ju en del att jobba med :-). Det värsta jag vet är…..tystnad! Att inte få respons på saker man säger eller gör. Att bli nonchalerad i olika situationer och att något ska tigas till döds…det är något som jag tycker är fruktansvärt. Då blir jag frustrerad och påstridig…just för att få en respons. Provocerar och blir otrolig påfrestande! Blir jag sårad så reagerar jag först med att bli ledsen, sen arg för att sen bli cynisk….och det är inte alltid jag visar något annat än den cyniska biten. Detta pågår tills jag inser att jag gör mig själv mest illa. Men det ÄR  jobbigt, det där med att känna sig sårad….man blir lite rädd för att hamna i de situationer igen där man har råkat ut för det.

Men…ibland så kan jag känna mig som en sån där leksak som inte går att välta. Man kan peta omkull den men den reser sig lika snabbt igen !! Jag försöker få över så många minus som möjligt på plusidan…det tar tid och kräver ansträngning. Jag kämpar på…och lär känna mig själv !

Ibland så trillar de bara över en…de där lyckokänslorna som gör att man blir glad! Små eller stora händelser som utlöser det hela. Man kan känna sig lite ledsen eller uttråkad eller trött…och så bara händer det..pang!! Man blir alldeles varm inuti och känner hur det glittrar. Ibland så räcker det att man sitter och blundar, tankarna svävar iväg och fastnar..på någon speciell händelse, ett minne, en bild, en gest…och så sitter man…med ett leende och en frånvarande blick! Detta kan hända precis när som helst; vid en middag, framför TV:n, i ett trevligt sällskap, i ett möte….precis när som helst!! Där sitter man och pratar och rätt som det är hör man ”…..och så kanske vi kan göra såhär..” ”Va va??..förlåt jag hänger inte med riktigt..” ajdå…där har man varit någon annanstans igen! Tusen ursäkter och ett påstridigt ”..jag lyssnar visst!!!”…och sen försvinner man igen !!

Ibland kommer man på sig själv med att vara borta alldeles för ofta. När man hittar saker i kylskåpet som inte hör hemma där, när man går tre steg och sen inte minns vad det var man skulle göra, när man tar med sig helt fel sak när man ska föna håret…och fy så pinsamt…när man upptäcker att man försöker låsa upp fel bil på parkeringsplatsen!!!!…eller när man märker att man nynnar för sig själv i en affär medan man stått med en tröja i handen utan att se den de senaste minuterna och folk runt omrkring börjar snegla lite misstänksamt på en. Det bästa är ändå när man kommer till sans när man går i stan, man har ett brett leende, ger nåt fånigt ljud ifrån sig, och upptäcker att en vilt främmande människa ser på en med ett frågande leende i tron att man sagt något till honom/henne.

Men vad gör det….när man känner den där lyckliga känslan inom sig…det är värt alla de där händelserna och oftast så skrattar man ju ändå åt dom…efteråt .

Jag kommer faktiskt på mig själv väldig ofta…med att sitta och blunda, le och ha alla andra symptom på frånvaro. Måste beror på att jag fått höra att det är nyttigt att dagdrömma .

Inuti mig finns ett litet rum. Där finns mitt jag, allt som jag har upplevt, mina tankar, känslor, drömmar, förhoppningar och fantasier. Allt är organiserad som i ett bibliotek med hyllor fyllda med böcker. Där finns även små lådor med minnessaker. Även en hylla med besvikelser, ilska, ledsamheter och en del skam finns längst in i hörnet. Den hyllan vill jag helst ska samla damm men ibland så måste den tyvärr dammas av, mot min vilja!

Rummet i sig är en lugn och fridfull plats, med en skön soffa och varma färger. Där sätter jag mig och tar fram en bok emellanåt, läser kanske om något fint som har varit eller om något som jag önskar ska ske. Ibland så sitter jag bara och blundar och låter tankarna fara som dom vill.

Detta lilla rum är min privata sfär. De som fått tillträde till rummet, läsa och se vad som finns där, är ytterst få och har för det mesta bara fått ta del av ett fåtal böcker eller lådor. För när jag öppnar dörren, mer än på glänt, så blir jag sårbar, så otrolig sårbar. Då är mitt jag naket, utan skydd och utlämnat till den som är insläppt! Jag har öppnat dörren, ett par gånger, nästan på vid gavel och tyvärr har jag då fått damma av den där mörka hyllan i hörnet, den som står lite för sig själv i mitt rum. Då har jag stängt dörren, bytt lås så bara jag kommer in igen. Jag har satt mig i soffan, läst de mörka böckerna, satt undan dom för att på nytt samla damm och sen klätt på mitt jag och gått ut igen. Rummet i sig ger mig styrka och kraft att tro igen.

Jag vågar öppna dörren igen men det kanske går försiktigare den här gången. Det blir så, när man är rädd för att behöva damma av den där hyllan igen.  Den som har rätt nyckel kan få dörren att öppnas, kanske till och med helt, även om jag försöker hålla emot. Om personen lyckas så kanske den får tillgång till hela biblioteket till slut, även den mörka hyllan. I så fall kommer mitt nakna jag med fullständig trygghet dela med sig av rummet och inte fundera på att stänga till dörren igen. Mitt nakna jag kommer att visa sin sårbarhet med fullständig tillit och utan tvivel.
Jag vet att nyckeln finns och att låset är öppnat, dörren har glidit upp igen, lite trögt i början men lite lättare, mer och mer för varje dag.  Hjärtat slår lite oroligt men samtidigt förväntansfullt och motståndet minskar…

Allra längst in i mitt rum finns en liten lucka. Där finns min själ, mitt allra djupaste jag! Hittills är det ingen mer än jag som har öppnat den. Den som har nyckeln dit…..får den största gåvan jag kan ge….min själs kärlek!

Jag drar mig tillbaka till mitt innersta rum när jag behöver det…och väntar med glädje på sällskap i soffan…när dörren har öppnats helt.