Livet i all dess prakt

Det är fest i grannhuset mitt emot. De sitter i trädgården och det ser så härligt ut! Ett par sitter och håller om varandra och pussas, drinkarna är framme och det är mycket skratt.
Känner jag mig ensam? Egentligen inte. Jag känner mig inte ensam på det viset att jag är ledsen eller verkligen känner mig…ensam. Däremot känner jag mig ensam för att jag saknar. Jag saknar min kärlek, jag saknar sällskapet, jag saknar samvaron, jag saknar vardagen, jag saknar sakerna som vi skulle kunna göra tillsammans…..som att ha en fest för vänner och sitta i trädgården.
Tiden går och går och jag kommer inte närmare början på ett nytt steg i mitt liv. Det skymtar i fjärran, en liten skymt av hur det kan vara, men varje gång det går ett steg framåt så går det ändå inte framåt utan står still eller tom gör saker och ting värre. Värre på grund av att jag hoppas mer och sen får en bitter besvikelse som jag får för att jag har trott på hoppet. Efter någon dag börjar hoppet växa igen, varje gång mer färgad av tvivel.
Det värker i mig! Det värker i mig av längtan, av tvivel, av hopp, av misstro. Jag pendlar så mellan otrolig lycka och bottenlös hopplöshet. Dessa stora hopp mellan sinnestillstånden tar så mycket av min livsglädje, min energi!! När jag nuddar den högsta punkten på himlen, när jag känner glädjen i att älska utan gränser, då känner jag en kraft som inte går att beskriva! Den fyller mig med allt som som finns, all kärlek och alla möjligheter som den ger. Jag vet att detta är det rätta, det som livet har haft i beredskap för mig, det som varit meningen med allt jag har gått igen. All lärdom som jag har fått i livet har fört mig hit! Är inte lärdomen inom detta över nu då??? När jag nuddar vid botten av hopplösheten, när besvikelsen återigen visar sitt ansikte, undrar jag om jag har mer som jag ska lära mig. Jag tycker det är dags för mig nu….dags att få den kärlek jag förtjänar. Med den man som har berört mitt hjärta, överraskande, oväntat och med en enorm stor kraft och kärlek som får mig att känna mig hel. Jag vill ge honom den kärlek som han förtjänar…om han vill ta emot den! Den stora kärleken som jag känner i mitt hjärta, som jag vet att han kan ta emot om han bara öppnar sig helt för den!!!! Men han gör inte det!!!!! Han öppnar sig inte helt!!! Han släpper inte taget helt och hållet….och jag väntar och väntar och försöker hålla kvar tron på löften.
Har jag trillat in i den klassiska fällan som många före mig? Den klassisk fällen som ”den andra kvinnan”??? Jag har aldrig varit i detta läge tidigare! Läget där jag är fri att gå min egen väg men väljer att älska någon som inte är det! För väljer gör jag på ett vis…jag väljer att vara kvar och flyga upp till himlen av de små stunderna jag får. Jag väljer att ta dessa och sen sjunka ner i förtvivlan igen. Men jag väljer inte min kärlek, den finns där vare sig jag är lycklig eller förtvivlat!!! Jag får löften, löften som jag klamrar mig fast vid som en livlina. Hur många har gjort samma sak före mig och kommer att göra samma sak efter mig? Jag har själv tänkt tankarna att dessa kvinnor som råkar ut för detta är ömkansvärda. Hur kan de tro på löften som ges om och om igen…men som aldrig blir uppfyllda? Hur kan de tro på en man som ger dessa löften, drar ut på tiden, har undanflykter varje gång och som lovar för varje gång de försöker få ett avslut på den rådande situationen att nu ska det ske? Nu vet jag….de gör det av kärlek! De gör det för att de innerst inne väljer att tro att det kommer att ske….det som de längtar så hett efter!! De gör det så länge tills besvikelsens förtvivlan får dem att inse att de levt i en drömvärld där realiteten inte har tillträde. Först då kan de börja släppa taget och gå vidare.
När är gränsen nådd?? När är MIN gräns nådd?? Det är som ett gummiband som töjs och töjs och töjs för att till slut brista. Mitt gummiband är spänd till bristningsgränsen nu. Det har töjts länge, bit för bit. Emellanåt släpper det efter men sen töjs det igen, lite hårdare för varje gång jag blir besviken. Jag känner hur det töjs just nu, just i denna stund, efter en tur till himlen och inga förändringar som har skett än. Återigen väntar en dag av bittra tankar, gråt och oförståelse. Varför händer det inget??? Vad väntar han på?? Varför skjuter han det framför sig igen?? Vad hindrar honom?? Vad är hans löften värda?? Varför GÖR han inte det…tar steget som han har lovat??? Lovat i en lång lång tid. Är det jag som är så himla lättlurad?? Som frivilligt låter mig invaggas i falska förväntningar?? Det finns dom som säger det. De som säger till mig att jag är lurad, att jag måste gå vidare med mitt eget liv och inte tro på dessa löften som hela tiden skjuts framåt och framåt. För om han verkligen menade det han säger så skulle han inte tveka, inte vänta utan stå för den kärleken han säger att han känner! Han skulle kunna ta allt det jobbiga och vilja ha det avklarat så fort som möjligt. Han skulle välja mig med glädje och skulle ha styrkan att kämpa sig fram tills han får det som han säger att han vill ha, även om det innebär att tids kamp med känslor, konflikter och anklagelser!
Jag har lovat att stötta, älska och finnas där. Jag gör det gärna…MEN INTE HUR LÄNGE SOM HELST!! Jag klarar inte att stötta när jag mår dåligt själv!!! Jag klarar inte att ha dessa dagar som jag håller på att bryta ihop!! Jag klarar inte att älska så mycket och inte få visa det fullt ut! Det räcker inte med de små stunderna längre…jag vill ha allt!!! Jag vill ha ett liv tillsammans i kärlek, i trygghet och ömsesidig omtanke!!! DET är vad jag vill ha!!! Jag vill inte ha dessa tankar där jag börjar ge dom rätt, de som som säger att jag måste börja tänka till!!! Att jag måste tänka på mig själv, på mitt bästa, på mitt liv!!
Gummibandet är sträckt…nästan så det brister! Brister det så förlorar jag kärleken, respekten, omtanken och livet blir svårt! Jag hoppas fortfarande att det inte blir så….men jag förbereder mig inför möjligheten.

Hur gör man när man känner att rädslan sitter som en klump i kroppen? När man givit ett löfte att bortse från den och vara ett stöd? När man vill vara storsint, förstående, medkännande och accepterande? När man lovat att att ha tilltro, tillit och kraft till att veta att allt blir som den högsta önskan man har? När man vill allt detta och rädslan hela tiden sticker upp sitt huvud och kommer med antydningar om att man kanske inte ska vara så säker??

Jag kämpar emot rädslan så gott jag kan och någon gång emellanåt så kan jag t o m förtränga den en stund. Men de stunder den lyckas ta sig ända upp till ytan får den mig att vika mig i krampaktiga stön. Den viskar med försåtlig röst om hur jag någonsin kan tro att det jag önskar kan slå in. Den visar mig alla bilder om vad som kan komma att bli istället för de bilder jag skapat utan den. Den försöker smyga in små kilar i mitt försvar och min tillit! Den talar om för mig hur och vad jag kan ta till för att för att klara av ett nederlag, för att rädda min stolthet vid ett misslyckande. Den plågar mig med all kraft genom att tala om för mig att jag inte är värd att få min önskan uppfylld. Den skrattar hånfullt åt mig och mina försök att hålla kvar tilltron till kärleken i mitt liv! Just i de stunder, när rädslan sticker fram sitt fula ansikte, styr den mitt liv, mina tankar, mina känslor och tar över mitt sinne! Allt annat liksom försvinner, allt blir svart och mörkt. I de stunder skapar den ilska, hämndkänslor, tårar, sorg, mindervärdskomplex och uppgivenhet…..och jag tillåter den att göra det!!!!!!!!

Varför gör jag det??? Varför ger jag rädslan makten att ta över mig så??? När jag vet hur mycket elände den ställer till med? I grund och botten så ligger tron att jag inte är värt att älskas. Att det inte finns någon som kan älska mig så mycket att någon är beredd att kämpa för MIG, att någon kan ge mig så mycket av sig själv så att han är beredd att dela sitt liv med mig. Att någon anser att det jag har att ge är värt att ta till sig, vara lycklig för! I rädslans grepp tappar jag all förnuft, all överblick, all logik och all tilltro till mig själv, till mitt JAG! Jag ser mig själv som den som många vänder sig till, använder som bollplank, som tröst och sen när det börjar lösa sig, så försvinner jag i ett intet. Visst är det en fin sak att kunna hjälpa någon vidare…men jag då??? Vem låter mig slippa taget och ger mig det jag behöver? Enligt rädslan så finns det ingen…för den talar om för mig att jag duger till hjälp men när det kommer till kritan så är jag inte den som väljs utan är den som kan undvaras. Rädslan som med ett hånskratt talar om för mig att jag är förmäten som kan tro något annat! Den fnissar åt mig att jag är så blåögd och tror på kärleken och att jag låter mig utnyttjas i dess namn. Den strör stora tvivel i mitt sinne och mår gott av den näring jag då ger den!

Men när jag låter kärleken ta makten då??? Åååååå…när jag låter kärleken ta makten då lyser det inom mig!!! Det är då jag känner att jag lever och har den stora tryggheten med mig! Tryggheten till mig SJÄLV!! Då är jag stark, har tilltro och vet att allt jag önskar mig till slut på ett eller annat vis kommer att uppfyllas. Jag vet att jag kan älskas precis som jag är och jag älskar mig själv! Jag kan dela med mig till allt och alla av den stora glädjen och kärleken jag känner inom mig! Jag är generös med den, jag vill att alla ska må bra och jag lyfter mig själv över alla mörka tankar! I de ögonblick vet jag att klarar av allt som kommer i min väg och kan se en positivitet i allt som händer! Då älskar jag utan förbehåll och gläder mig i den känslan som detta föder! Alla möjligheter som dyker upp när kärlek råder, ingenting är omöjligt då! Det är då jag lever, då när jag fylls av tacksamhet för det som livet ger mig!! Det är då jag känner den ljuva föraningen av drömmar som blir sanna! Det är då jag orkar kämpa mig igenom allt för att komma till ljuset, ljuset som skrattande vinkar mig till sig, omfamnar mig och sakta smeker mig till ro i dess skimmrande glans…kärlekens ljus! Det är då jag har tillit till livet!!!

Dessa två känslor som styr hela livet och det är upp till mig att ge dem kraft att ta makt! Vad väljer jag??? Jag väljer kärlek!!!!! Jag väljer och när nu rädslan sticker upp så står jag upp mot den, låter den besegras! För varje gång jag besegrar den så blir jag starkare och kärleken tar mer plats i mitt liv! Kärleken kanske inte visar sig så som jag önskar men den visar sig alltid så det blir rätt för mig!!!! För den kan aldrig göra skada…bara ge mer…hela tiden!!!! Rädslan hämmar och därför måste den besegras! Min rädsla…den ska jag besegra och jag ska gå vidare i kärlek. Jag ska låta kärleken flöda, fylla mig helt och fullt!!!!

De har älskat för en liten stund sen. Älskat på den vita stranden dit man bara kommer med båt. På den mjuka filten som de har lagt ut på sanden, överfulla av kärlek, har de släckt varandras törst för stunden. Alldeles ensamma i sommarvärmen med bara fåglarnas drill och vågornas stilla kluckande som sällskap.

Hon ser på honom där han ligger, utsträckt i solen med händerna bakom nacken, naken som gud har skapat honom. Helt avslappnad har han somnat och små lätta snarkningar hörs i den svaga varma vinden. Hon ser på honom med öm blick och njuter av att girig se sig mätt på honom…fast hon vet att det är omöjligt, omöjligt att mätta nöjet att insupa hans anblick. Hon låter ögonen svepa över honom och ler ett frånvarande ömt lyckligt leende. De långa solbrända välformade benen och fötterna som han har lagt i kors, höfternas böjning mot ljumskarna där hans kön vilar mjukt och varmt.  Magens mjuka, knappt märkbara, rundning och bröstkorgen som regelbundet höjer och sänker sig i hans mjuka andning. Just där, vid mitten av bröstkorgen har han en doft som berusar henne. Hon ser på hans ansikte med den kraftiga hakan och den vackra munnen som ger henne de mest underbara kyssar, kyssar av alla sorter..mjuka, sensuella, hårda, heta, hetsiga, långa och kärleksfulla. Hans ögon, som nu är slutna i sömn, ger henne blickar som får henne att sväva. Hans händer, som är gömda bakom nacken, är händer som förtrollar henne, manliga starka händer.  Hon tar in hela hans uppenbarelse med ögonen. Det mjuka håret som täcker bröstet, magen, benen och som glittrar lätt i solljuset. Han är vacker, manlig, sexig och så otroligt kärleksfull. Hon tänker på hur omtänksam han är, rolig, smart, händig och hon drar en darrande suck av lycka.

Hon har väntat på honom i hela sitt liv! ÅÅÅ…visst har  hon haft män tidigare, varit kär och trott på att allt ska bli som hon önskar. Men varje gång har det funnits något som inte stämt, någon liten känsla av att det inte var rätt. Något som viskat tyst att den rätte inte kommit ännu. Hon har burit med sig en tomhetskänsla, en saknad, en längtan som ingen kunde fylla förrän nu. När hon och han möttes, när kärleken väcktes, då försvann denna eviga längtan…hon hade hittat hem! Kanske behövdes lärdomen som de har gått igenom, kanske är det den som gör att kärleken nu kan blomma fullt ut. Universum skapade de två, för att mötas när tiden var mogen. Två halvor som blir en helhet, som komplettera varandra och växer tillsammans.

Hon ser på honom och känner sin stora kärlek som är som ett varmt klot inom henne. Hennes älskade, hennes livskamrat.
Hon böjer sig fram och ger honom en lätt kyss på munnen. Han lyfter ena armen och drar henne intill sig, solvarm och mjukt. Hon lägger huvudet på hans bröst och blundar. Han kysser henne på hjässan och viskar ”Jag älskar dig”. Hon lyfter på huvudet och säger ”Jag tackar universum för dig, för att vi fick mötas och för att det blev som det skulle till slut! Jag älskar dig…för evigt….mitt livs utvalda, min kärlek…mitt liv”

Sippar på ett glas rödvin, några stearinljus brinner och kastar sina skuggor på väggarna. Smyger ut emellanåt och tar en cigarett för att sen gå in i värmen igen. I bakgrunden slingrar sig musiken genom rummet, just nu Jon & Vangelis ”I’ll find my way home”.  Jag blundar och låter mig svepas med musiken, känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Kommer jag någonsin hitta min väg hem??
Jag öppnar ögonen igen och ser mig omkring. Ser på ljusen som brinner med stadig låga, lika stadig som min tro borde vara. Jag har tagit det första steget i ett av det som är rätt för mig. Det första steget i mitt nya liv, som jag vill ska följas av flera som för mig i rätt ritkting. Några steg så jag hittar hem till det som jag önskar, dit där jag blir hel. Där jag får blomma utan att känna skuggor som förmörkar solen.

Nu spelas ”Have a little faith in me” på stereon. Ett tecken?? Jag önskar jag kunde ha det….tro och tillit…till 100%! Det är svårt…när jag sitter här och tankarna smyger iväg på sina egna vägar. Med mörkret utanför fönstret som smittar av sig och viskar att tiden stadigt försvinner, att dagarna går utan att löften infrias. Tröttheten av väntan gröper ur tron på uppfyllelse som vatten gröper ur stenen. Varje dag som börjar med glädje, varje kväll som tar slut med en klump av tårar i hjärtat. Ögonblick av fullkomlig tilltro, lycka, följs av den bittra vetskapen att ännu en dag har gått där jag inte kunnat ta det steg som jag så länge har trott att jag skulle få ta. I många veckor har mitt hjärta värkt av förhoppning, otrolig lycka, kärlek och tårfyllda besvikelser. Som en berg och dalbana som aldrig tar slut. Nu börjar den närma sig slutet. Vad blir slutet??? Blir det med ett jubel jag stiger av den?? Eller blir det ett tårfylld farväl när den stannar?? Det finns ett löfte som är sagt, ett löfte som brinner i mig med ett klart sken, som jag klamrar mig fast vid, som jag VILL tro på!!! Om det bryts…vem ska jag då kunna lita på??? Hur ska jag då någonsin kunna lita på någon igen?? ÅÅÅÅ..jag har blivit sviken förr och överlevt!! Varje gång har jag tappat lite av min tilltro, min tillit och fått kämpa för att få tillbaka den något! Jag vet inte om jag klarar av det nu…inte när det gäller detta…inte när jag har mitt ”hem” så nära!! Det fullkomliga, det rätta!!! Att nästan nudda vid det och kanske inte nå ända fram….

Jag ser mig omkring och är stolt över mig själv!! Att jag kommit så långt som jag gjort!! Att jag till slut vågade ta tag i mitt liv! Att jag nu inte bara låter livet flyta vid sidan om mig utan har valt att leva, att uppleva livet!! Egentligen vet jag att livet ger mig överraskningar och även det mest sorgliga blir glädjefylld till slut. Denna väntan är på väg in i sitt slutskede. Den enda påverkan jag kan göra är att önska att det rätta blir gjort!! Att jag till slut får ta steget som för mig hem, hem där jag blir hel och får dela med mig av allt som jag bär med mig…med glädje!!! Att jag får dela med till 100% tillit och tilltro.

Universums ljus lyser över mig ….”Somehow I,ll find my way home”

Idag är ingen bra dag alls!! Egentligen så har jag nog skapat den själv…och samtidigt så är det nog något som funnits i bakgrunden ett tag men trycks ner hela tiden! För jag är ju den där positiva, glada….eller?????? Nääääää…precis som alla andra så har jag mycket att bära på. Jag försöker att inte visa det….för vem i hela världen ska jag vända mig till när jag känner så som jag gör idag??? Även om jag visar en del så blir det just bara….en del! Det andra blir kvar inne i mig. Jag kan inte lasta på andra vad jag känner…inte helt och fullt!! En del kan inte ta det, en del orkar inte med det, en del kan inte hantera det och en del litar inte jag på!! Så jag visar en del…och stoppar tillbaka det andra i små fickor och knäpper igen. Och där ligger det…och bara väntar på att krypa fram igen.

Hur känner jag mig idag då??:  Vaknade med huvudvärk och en lätt deppighet på morgonen. Körde till jobbet…ja…och sen blev liksom allt så som det inte ska bli en morgon!!!!!…och hittills har dagen fortsatt i samma stil.  Under dagen har på något vis deppigheten bytts ut mot en ilska som bränner inne i mig….som en ångkokare som är överfull och ångan börjar sippra ut i små sprickor! Det känns som om jag nu fått nog…att det inte går att stoppa undan allt i fickor…för till slut blir de fulla och brister. Jag är liksom så jäkla arg på allt och alla och på mig själv!!!!!!!!!!!!

Varför är jag så arg då???:  För att jag inte gör som JAG vill!! Jag kommer med så himla många goda råd till andra och själv lever jag inte alls efter det. Jag tar fortfarande hänsyn till de flesta i min närhet och backar undan!! Jag är för feg för att stå upp för mig själv och mina tankar och det jag vill. Jag är för rädd för att andra inte ska acceptera eller tycka om mig om jag inte anpassar mig till det de tycker! Det är nog det värsta av allt, att jag är så himla rädd för att mista människor om jag visar och verkligen gör som jag känner är rätt för mig!! Därför går jag hellre och skjuter saker framför mig….just för att anpassa mig till andras behov först och främst!! Ibland är det bra att kunna göra det….men inte alltid och inte för ofta!!!!
Rätt som det är så kommer ilskan över mig själv fram….och det är ett tecken på att allt inte är som det ska!!!!!

Ändå så har jag blivit mycket bättre på att inte låta andra styra mig…men inte tillräckligt bra. Jag inser ju att det är mitt eget fel och just i dessa situationer blir jag som en jäkla mespotta och reaktionen blir att jag, i ren frustration, blir ett påhäng och så splittrat!!!…och så blir jag ännu jobbigare och min självkänsla och självrespekt sjunker ännu mer.
Om jag inte kan leva upp till någon annans syn på mig, hur ska jag då våga visa vad jag känner??? Även detta som jag känner nu. Om jag känner att jag aldrig kan visa även den sidan av mig utan att det skapar problem för andra, hur ska jag då kunna lita på någon fullt ut??? Det gör ju att jag bara visar en sida av mig just för att andra ska må bra medan jag själv går omkring med en mask över de känslor som också finns!
Jag ÄR egentligen en positiv människa som litar på att allt ordnar sig…men även jag behöver någon gång släppa fram mina innersta känslor när jag inte är på topp. Även jag behöver ha någon som tar sig tid att lyssna…bara lyssna, kanske hålla om och krama och trösta… För då släpper det..om någon lyssnar utan att dömma och som ändå tycker om och älskar mig! Som kan lyfta mig när jag känner mig nere och som orkar ta även den biten av mig och då ge mig stöd..när jag som mest behöver det!! Då går det över snabbt….om jag bara får ur mig det hela och om jag inte behöver oroa mig för att jag inte blir lämnat i sticket när jag känner så.
Jag kan göra det…jag kan lyssna och stötta och älska…och jag gör det med glädje!! För mig är det viktigt att kunna öppna sig för någon och även kunna ta till sig andra…utan att behöva tänka på att man blir ”förvisad” sen. Det är en trygghet att veta att det finns någon som älskar en…även när man inte är på topp!!!!!…och som acceptera det och hjälper till att få bort dessa känslor av ilska och otillräcklighet!!!! För det är ju det det är i grund och botten…en känsla av osäkerhet, otillräcklighet och dålig självkänsla!! Att veta att man man duger även då, det är något som tar bort ilskan och gör så allt kommer i balans till slut!!!

Jag avskyr att vänta!!!!!!!!!!!

Inte väntan i sig…inte när jag vet att väntan har ett slut, när det liksom är en begränsad väntan. Det är den där väntan där jag inte vet HUR länge jag ska vänta som gör att jag blir frustrerad och irriterad. Jag har inga större problem när jag tex har en tidpunkt att vänta på, en dag eller en bestämd händelse som är spikad. Det är just den där väntan när man inte VET, när man måste hålla koll så man inte missar det man väntar på…där tiden både går sakta och ändå snabbt. Då blir man liksom låst en rätt lång tid som man kunde använda till något annat.

Händer det sen att det man väntar på inte inträffar överhuvudtaget, ja då blir jag oftast väldigt, väldigt besviken och på något vis vill jag gärna låta det gå ut över någon eller något. Vilket är himla dumt….för det är ju mitt eget fel att jag suttit där och….just…väntat. Jag har faktiskt ansvar för min egen tid. Är det nån gång som jag kan bli tjurig….så är det just i en sån situation. FAST jag vet att det är slöseri med energi!!!
Men innerst inne är det ett litet hämndbegär som dyker upp! Varför ska jag sitta och vänta och må skit??? JUST i det läget…DÅ kan jag nog bli rätt spydig!!!…och må ännu sämre!!!! Så det ÄR dumt att slösa energi på det! Jag SKA lära mig att inte vänta på saker som jag inte har någon tidsgräns på, SKA inte ställa in mig på saker jag kanske blir besviken på!!! …och jag ska inte bli sur och tjurig och få mig själv att må dåligt…när jag själv har valt att vänta!!!

Jag avskyr ovisshet!!! Kan vara mitt kontrollbehov och det har ändå blivit mycket bättre!!!

Jag väntar gärna…när jag vet att det tar slut…och jag väntar nu!!!!…på något gott som är ett slut och en ny början !!!! DET kan jag vänta på…med lite vånda…men ändå med tillförsikt!!

Men en väntan utan slutpunkt…DEN måste jag lära mig att bemästra!!! Inte låta någon annan lida för det JAG gör!!! Det är helt galet!!! Inte ta allt så personligt…det finns situationer där väntan sker utan att nån kan hjälpa det!!!!

Acceptera saker som de är…..och göra annat istället för att bara vänta….det ska jag göra…från och med NU!!!

PANG!!!! Helt plötsligt så slår insikten till! En liten skitsak gör att man inser vad man håller på med. Omedvetet har man varit medveten om det, man har pratat om det, ventilerat det och vävt drömmar kring det, men att verkligen INSE det, är ibland som att få en stor smäll. Det är så lätt att säga att man vill göra si och så, fantisera om vad som ska hända, samtidigt som man går kvar i det gamla vanliga, beklagar sig, gnäller och ändå så händer det inget. Inget mer än att man pratar om HUR det skulle kunna vara. Under tiden så gläds man åt småsaker, vilket inte alls är fel, men i detta läget så blir småsakerna så otroligt stora, de får en alldeles för stor betydelse i ens liv!! Allting kretsar kring dessa, förväntan, spänning, betydelsen av välmående, lyckokänsla, förhoppningar, drömmar, varenda liten sak, sekund får en otrolig betydelse. Man suger åt sig som en svamp och vårdar dessa små händelser. Det betyder att även besvikelsen, när något stör dessa småsaker, blir alldeles för uppförstorad! Besvikelsen får så otroligt stora proportioner, inte alls rimligt med vad som egentligen har hänt. Det hjälper inte att man intalar sig själv att man är löjlig, känslan finns där i alla fall och borrar in sig i sinnet!

Vad betyder det hela då? Insikten om att det är såhär gör att man får en tankeställare. Vill jag verkligen må såhär?? När man går i sina gamla hjulspår, där man vet vad som finns och där man gått länge, länge. Sen kommer det gupp och man upptäcker att man egentligen bara går där av gammal vana och guppet visar att det finns saker att lägga märke till, avtagsvägar som man kan ta. Man går in en liten bit på en avtagsväg, känner av lite, stillar nyfikenheten och backar tillbaka till de gamla vanliga hjulspåren. Så fortsätter man en liten bit till, till nästa avtagsväg dyker upp, samma sak där, en snabb koll och så tillbaka igen. Rätt som det är kommer man till en avtagsväg där man känner att man mår jättebra och stannar på, en liten bit längre in. Men…man backar tillbaka…och så går man in några steg igen…på avtagsvägen. Man håller på så, fram och tillbaka, och för varje gång ser man mer, vad som finns på denna väg framför en. Man ser kanske inte helheten men delar och dessa delar bygger man upp all förväntan, drömmar, fantasi och önskningar på. För varje gång man drar sig tillbaka till de gamla hjulspåren har de mist ännu en bit av sin trogna, gamla, invanda trygghet. Otåligt väntar man på att få gå in på avtagsvägen igen för att få tillfredställelse och glädjen av att vara där och varje gång det blir förhinder blir besvikelsen större. Så går man där dag ut och dag in, i de gamla spåren, som blir allt tråkigare, mer och mer meningslösa. Till sist så känner man sig både psykiskt och fysiskt medtagen av att inte komma vidare, att man inte tar det där steget fullt ut in i avtagsvägen och stannar där. Illamåendet, misströstan blir en trogen följeslagare de gånger man inte kan vika av och man acceptera att det är så. Man flyr bort i drömmarna om det som finns där, framför en, men tar inte tag i det fullt ut, skjuter det framför sig i tron att det ordnar sig….någon gång i framtiden.

Vad är det som hindrar att ta tag i det NU??? Hela tiden så dyker det upp saker man ska göra först. Tanken ”när jag har klarat av detta” finns hela tiden med. Men när man väl har klarat av ”detta” så dyker något nytt upp och så blir det framskjutet igen och igen och igen och igen……. Egentligen så finns det ingen anledning att skjuta det framför sig. Det kommer ALDRIG att bli det perfekta tillfället att ta steget. Det kommer ALLTID att finnas något som ”måste” klaras av först om man har den inställningen. Vill man verkligen byta spår så är det bästa att göra det…snabbt! Ju längre man väntar desto svårare är det och skapar bara mer och mer oro, frustration, osäkerhet. Risken att detta färgar av sig på glädjen, lyckokänslan och framtidstron finns också där…mycket på grund av ens egen känsla av feghet. Man kan aldrig få några garantier att avtagsvägen är vägen till himmelriket, men om man inte vågar vara kvar där så får man aldrig chansen att ta reda på det heller. Är det inte så att om man inte följer sitt hjärta så krymper det till slut?? Går man kvar i det gamla när man helt säkert känner att det inte kan ge något mer, är det inte så då, att man väljer bort livets mening???
Konflikträdslan är ett annat hinder för att man ska ta sig ur en situation. Rädslan att såra någon annan sitter djupt och det ÄR svårt att stå upp för sig själv. Men om man inte mår bra…mår andra i mitt sällskap bra då???? Är det inte bättre att ta konflikten, stå upp för sig själv och ge andra en chans att bearbeta det hela och förhoppningsvis må bättre till slut de också?? Hur många sårar man genom att tyst gå och lida? Till slut lägger man skulden för sitt lidande på de närmaste bara för att man själv inte vågar gå vidare. Det är bara jag själv som kan förändra min situation i grund och botten…ingen annan gör det åt mig!! Att göra sig till offer gynnar ingen…och framför allt inte mig själv!
Separationsångest…den finns också med i leken. Man vet vad man har, det är en vana man skaffat sig under lång tid och vanor är såååå svåra att bryta! Hjärnan tycker inte om förändringar…den vill att det ska vara enkelt och inte en massa krångel. Där gäller verkligen att stå emot! Annars står man där med lång näsa och är tillbaka på spåret med en ändlös, tråkig, jobbig framtid. Man kan komma på 100 skäl till att vara kvar där…men egentligen är de bara bortförklaringar för att slippa den där ångesten att bryta en vana. All ångest är till för att brytas och lättnaden när man har klarat av det är fantastiskt!!!

När man har kommit så långt att man insett att de gamla spåren har gjort sitt, att man väljer den nya vägen. När man inser att alla ”måsten” bara är svepskäl, konflikten är något man är tvungen att ta och separationsångesten bara är tillfälligt, DÅ är man på rätt väg! Då är det den rätta vägen man börjar gå på, mot sina drömmar, förväntningar och en framtid som kanske inte är helt uppenbar men med viljan att göra det bästa möjliga av den och att må bra…i kroppen, i själen och i sinnet!!

Gud hjälpe att detta sker!!!!!

Varför är det så vanligt att när någon frågar ”Hur är det?” eller ”Hur mår du”, så svarar man oftast ”Jo tack, bara bra”, fast man kanske håller på att gå sönder inuti?? Varför är man inte lite ärligare och säger att man inte mår så jättebra för tillfället??
Ett av skälen är säker det att man vill skydda sig själv, inte visa hur sårbar man är. Detta gäller väl mest när det är känslor som är drabbade. Vanlig fysiska saker är lättare att prata om.

Jag gör så. Jag kan må hur dåligt som helst inne i mig, men försöker ändå hålla masken utåt. Ibland hjälper det faktiskt att inte låta sig sjunka ner i eländet utan spela spelet av att man mår bra. På något vis får man en kraft att kämpa sig igenom det. Men ibland kan det bästa vara att släppa fram det hela.
När det gäller de där lite vanligare, enklare saker man inte mår bra av, då är det lätt att ösa ur sig hos en vän så det lättar. Men de där riktigt djupa…som verkligen är som ett slag för hela kropp och själ…där är det svårare. Det är ytterst sällan man hittar någon som förstår ens reaktion, situationen, känslorna man har. Ytterst sällan som man litar tillräckligt på någon för att lämna ut sig med de allra djupaste känslorna.

Jag har vid ett några tillfällen i mitt liv gått igenom sådana händelser. Som förlamade mig totalt, där tankeverksamheten upphörde, där man trillar ner i ett bottenlöst hål och allt stannar för några sekunder. Händelser som fortfarande ger ett visst eko och som jag aldrig fullt ut nämnt till någon annan. Jag kanske har sagt något litet för att lätta på trycket men aldrig hela händelsen. Just när jag var mitt i dessa händelser så har jag utåt ändå skrattat och varit som vanligt…nästan…men inte helt! Den gången, när jag fick ett uppvaknande serverad som nästan knäckte mig, var jag på firmafest med dans. Jag tyckte att jag betedde mig som vanligt men en man som dansade med mig sa ”Du har en stor sorg djupt ner i dina ögon”. Så helt går det nog inte att dölja. Men man försöker att leva som vanligt, se några ljusglimtar och till slut sjunker allt undan, lägger sig i botten och kommer upp ibland, när man minst anar det.

Man sväljer tårarna, låter känslor gömmas, låter det som gör ont ligga under ytan. Man visar upp ett leende mot världen…fast man blöder inuti.

Ibland blir jag bara så trött!!! Trött på att jag inte gör något åt saker jag inte mår bra av! Trött på att ta hänsyn, trött på att inte kunna vara helt egoistiskt och tänka på mig själv, trött på att vänta, trött på all slöseri med tid…och trött på min egen feghet!!!!!!!

Jag lever med så många kontraster…från likgiltighet till lycka! Dessa kontraster som kan pendla från den ena dagen till den andra. Jag vet jag vill och ändå så GÖR jag inget! Hur påverkar det mig? Både fysiskt och psykiskt: Magen mår inte bra, huvudvärk och svårt med sömnen. Irritation, sorgsenhet och många många tankar! Där finns också många stunder av otrolig glädje och de ger mig kraft att orka med dessa nedgångsperioder.

Men när jag är nere i svackorna då blir allt tungt. Då tvivlar jag även på sånt som jag egentligen vet är rätt och bra! Hur skulle jag kunna få det så bra…som jag önskar??? När allt går ut på att vänta, när osäkerheten lurar i tankarna? När jag gör våld på mig själv genom att låta bli att agera? När jag vill något men låter yttre omständigheter styra mig? När jag skjuter saker framför mig?? När jag slösar bort min tid????????

Som tur är så är svackorna relativt sällsynta och jag är positiv…för det mesta! Jag vet ju att allt löser sig…även för mig och mitt bästa! Just nu är jag i en svacka….och det känns tungt…så tungt! Jag vet vad jag vill och ändå…ändå så väntar jag. Just nu så är jag ledsen och tiden känns evighetslång!!!

Kontraster som sker från den ena dagen till den andra…och skapar längtan, behov och önskningar om uppfyllda drömmar.

”Jag ber om styrka att hålla kvar min tilltro.
Jag ber om kraft att kunna vänta tills tiden är redo.
Jag ber om hjälp att klara av det som måste ske.
Jag ber om tillit till den eviga kärleken.”

Ibland blir jag så trött…..men min kärna är stark och positiv!!!

I alla böcker jag läst de sista åren har det stått att jag kan forma min egen framtid…om jag bara har tillit till universum! Att jag ska leva som om jag redan är där! Det är inte lätt men jag försöker verkligen!! Universum som uppfyller allt jag sänder ut, men det gäller att tänka på rätt sätt. Konstigt nog vet jag att det stämmer. Alla gånger när det jag tänkt mig slagit in, både negativa och positiva saker, är det mina tankar som har styrt det.

Jag hade en dröm om en viss framtid tidigare och undrade varför det aldrig blev så!!!  Tills jag insåg att jag samtidigt hade ett starkt tvivel till den specifika framtiden, att jag innerst inne inte trodde på hela den utan bara till en viss del. Naturligtvis så var det min magkänsla som lirkade sig in i det hela och styrde mig i rätt riktning och universum såg till att det blev precis så som jag innerst inne trodde. Universum som tolkar allt bokstavligen och inte lägger in några känslor alls i det hela, utan bara skickar tillbaka det som man sänder ut! Kanske hade jag kunnat fått den framtiden om jag inte hade haft de där inre tvivlen…men magkänslan…ja…den leder en rätt till slut. Jag har släppt den framtiden…och med den tvivlen, jag inser att jag vetat hela tiden att den inte var rätt för mig även om det var en önskedröm!

Helt överraskande, nej inte helt överraskande , hände något som jag inte räknat med! Men när jag tänker tillbaka så har tanken nog funnits där emellanåt, som en liten förbisvepande viskning, knappt märkbar och snabbt undanstoppad. Universum måste ha fångat upp den (som allt annat) och uppfyllt även denna lilla flyktiga tanken. Så varför blev jag egentligen så överraskad?? För att jag helt enkelt inte var medveten om vad min magkänsla hela tiden talade om för mig!!! Fast tecknen fanns där, fast vibrationerna fanns där. Tills den dagen när jag fick ett svar…som jag inte var beredd på, försökte stå emot och förlorade kampen…till min glädje !!

Den framtiden jag ser nu…den är jag säker på. Min intuition, magkänsla, säger mig ”Lilla vän, fattar du nu vad som är meningen??? Du skapar din framtid när du med säkerhet vet vad som är bäst för dig. Vissa saker är förutbestämda. Varför ska du krångla till det hela? Känner du det minsta tvivel, strunta i det hela. Du vet innerst inne när du är på rätt väg och då…då styr dina tankar dig i rätt riktning och universum ger dig precis det du önskar!!” Så är det ju!!!!!!! Om jag känner tvivel, ja då blir även de uppfyllda!! När jag känner att det är rätt, ja då blir det så…precis som jag tänker och önskar!!!

Min framtid…jag ser den!! Den är ljus och lycklig!!! Den ligger en bit framåt i tiden…men inte helt avlägsen. Den får mig att växa!! Vägen dit bekymrar jag mig inte så mycket om….det kommer att lösa sig på det bästa sättet som går. Jag tänker inte skicka ut en massa tankar till universum med jobbiga grubblerier eller fantasier! Jag visuallisera min framtid och låter mig ledas dit…och i tankarna är jag redan där, lever där och njuter!!! Allt fram till dess…överlåter jag till de högre makterna . I nuet njuter jag av det som sker just NU…den underbara känslan av att ha hittat rätt…min magkänsla säger mig det!!!!

Jag ser och formar min framtid…med tillit!!!!