Livet i all dess prakt

Ibland så trillar de bara över en…de där lyckokänslorna som gör att man blir glad! Små eller stora händelser som utlöser det hela. Man kan känna sig lite ledsen eller uttråkad eller trött…och så bara händer det..pang!! Man blir alldeles varm inuti och känner hur det glittrar. Ibland så räcker det att man sitter och blundar, tankarna svävar iväg och fastnar..på någon speciell händelse, ett minne, en bild, en gest…och så sitter man…med ett leende och en frånvarande blick! Detta kan hända precis när som helst; vid en middag, framför TV:n, i ett trevligt sällskap, i ett möte….precis när som helst!! Där sitter man och pratar och rätt som det är hör man ”…..och så kanske vi kan göra såhär..” ”Va va??..förlåt jag hänger inte med riktigt..” ajdå…där har man varit någon annanstans igen! Tusen ursäkter och ett påstridigt ”..jag lyssnar visst!!!”…och sen försvinner man igen !!

Ibland kommer man på sig själv med att vara borta alldeles för ofta. När man hittar saker i kylskåpet som inte hör hemma där, när man går tre steg och sen inte minns vad det var man skulle göra, när man tar med sig helt fel sak när man ska föna håret…och fy så pinsamt…när man upptäcker att man försöker låsa upp fel bil på parkeringsplatsen!!!!…eller när man märker att man nynnar för sig själv i en affär medan man stått med en tröja i handen utan att se den de senaste minuterna och folk runt omrkring börjar snegla lite misstänksamt på en. Det bästa är ändå när man kommer till sans när man går i stan, man har ett brett leende, ger nåt fånigt ljud ifrån sig, och upptäcker att en vilt främmande människa ser på en med ett frågande leende i tron att man sagt något till honom/henne.

Men vad gör det….när man känner den där lyckliga känslan inom sig…det är värt alla de där händelserna och oftast så skrattar man ju ändå åt dom…efteråt .

Jag kommer faktiskt på mig själv väldig ofta…med att sitta och blunda, le och ha alla andra symptom på frånvaro. Måste beror på att jag fått höra att det är nyttigt att dagdrömma .

Om jag inte älskar mig själv
vem ska kunna älska mig då?
Vem ska kunna ge kärlek
när jag inte ger den till den jag är?

Om jag inte har tillit till mig
vem ska då kunna ha det till mig?
Vem ska kunna ty sig till mig
om jag inte kan göra det själv?

Om jag inte kan visa mig svag
vem ska då kunna hjälpa mig?
Vem ska kunna dela med sig av styrka
om jag inte kan se min egen svaghet?

Om jag inte kan dela med mig av glädje
vem ska då kunna skratta med mig?
Vem ska kunna dela med sig av sin glädje
om jag inte inbjuder till det?

Om jag inte kan visa min sorg
vem ska då kunna gråta med mig?
Vem ska då kunna dela med sig av tröst
om jag inte kan ta emot den?

Om jag inte kan se mig själv
vem ska då kunna se mig?
Vem ska kunna hitta mig
om jag inte finner mig själv?

Om jag ser mig själv som jag är
då ska andra kunna se mig också.
Om jag ger med öppna ögon
då får jag gåvan att ta emot.

Inuti mig finns ett litet rum. Där finns mitt jag, allt som jag har upplevt, mina tankar, känslor, drömmar, förhoppningar och fantasier. Allt är organiserad som i ett bibliotek med hyllor fyllda med böcker. Där finns även små lådor med minnessaker. Även en hylla med besvikelser, ilska, ledsamheter och en del skam finns längst in i hörnet. Den hyllan vill jag helst ska samla damm men ibland så måste den tyvärr dammas av, mot min vilja!

Rummet i sig är en lugn och fridfull plats, med en skön soffa och varma färger. Där sätter jag mig och tar fram en bok emellanåt, läser kanske om något fint som har varit eller om något som jag önskar ska ske. Ibland så sitter jag bara och blundar och låter tankarna fara som dom vill.

Detta lilla rum är min privata sfär. De som fått tillträde till rummet, läsa och se vad som finns där, är ytterst få och har för det mesta bara fått ta del av ett fåtal böcker eller lådor. För när jag öppnar dörren, mer än på glänt, så blir jag sårbar, så otrolig sårbar. Då är mitt jag naket, utan skydd och utlämnat till den som är insläppt! Jag har öppnat dörren, ett par gånger, nästan på vid gavel och tyvärr har jag då fått damma av den där mörka hyllan i hörnet, den som står lite för sig själv i mitt rum. Då har jag stängt dörren, bytt lås så bara jag kommer in igen. Jag har satt mig i soffan, läst de mörka böckerna, satt undan dom för att på nytt samla damm och sen klätt på mitt jag och gått ut igen. Rummet i sig ger mig styrka och kraft att tro igen.

Jag vågar öppna dörren igen men det kanske går försiktigare den här gången. Det blir så, när man är rädd för att behöva damma av den där hyllan igen.  Den som har rätt nyckel kan få dörren att öppnas, kanske till och med helt, även om jag försöker hålla emot. Om personen lyckas så kanske den får tillgång till hela biblioteket till slut, även den mörka hyllan. I så fall kommer mitt nakna jag med fullständig trygghet dela med sig av rummet och inte fundera på att stänga till dörren igen. Mitt nakna jag kommer att visa sin sårbarhet med fullständig tillit och utan tvivel.
Jag vet att nyckeln finns och att låset är öppnat, dörren har glidit upp igen, lite trögt i början men lite lättare, mer och mer för varje dag.  Hjärtat slår lite oroligt men samtidigt förväntansfullt och motståndet minskar…

Allra längst in i mitt rum finns en liten lucka. Där finns min själ, mitt allra djupaste jag! Hittills är det ingen mer än jag som har öppnat den. Den som har nyckeln dit…..får den största gåvan jag kan ge….min själs kärlek!

Jag drar mig tillbaka till mitt innersta rum när jag behöver det…och väntar med glädje på sällskap i soffan…när dörren har öppnats helt.

Som liten tror man på prinsar och prinsessor, på feér, på änglar och på en gud som fixar allt.
Man tror på tomtar och troll, på monster och andra hemskheter.
Prinsen ska komma och rädda prinsessan ur knipan som trollen och monstren ställer till med. Han ska ta med henne hem till slottet och de ska leva lyckliga i alla sina dagar.

Så växer man upp och upptäcker att prinsen minsann inte alltid är på hugget när det gäller att rädda prinsessan eller att prinsessan inte vill bli räddad av prinsen. Han kanske är alldeles för förutsägbart och hur kul kan det vara att leva alla sina dagar i ett slott? Ett troll kanske är lite mer livad eller varför inte ett litet monster? En prinsessa som hela tiden har fått skydda sig mot dessa bara för att till slut bli fångad, förgiftat och så vidare…och detta bara för att prinsen ska få chansen att rädda henne.

Där har hon hela livet gått omkring på sitt slott, inte fått göra någonting, gått där i trädgården, beskyddat och ompysslat och säkerligen haft urtråkigt! Så dyker då trollet/monstret upp och lurar i henne en massa. En del låter säkerligen lockande för en uttråkad prinsessa. Hon övertalar trollet att ta med henne istället för att låsa in henne, skippa giftet och lära henne lite sånt som livar upp tillvarorn. Trollet blir ju lite förvirrad, för hela storyn går ju ut på att han ska se till att prinsessan kommer i det läget där prinsen ska rädda henne. Så har alla sagor alltid varit och därmed basta!

Men han har inte en chans mot en prinsessa som fram tills nu bara väntat på att något skulle hända som bryter mot det här enformiga sagomönstret. Så trollet får vackert ge sig och ta med prinsessan på en läraktig tur. Det blir en fartig resa för prinsessan som verkligen tar tillvara på tillfället, trollet blir alldeles svettig av att hålla reda på henne. Hon måste prova på allt som kommer i hennes väg, dansa och festa en hel natt, häftiga kläder istället för den där gulligulldräkten och kronan. Hon lär sig att svära (ajajajaj) och tar allt med en klackspark.

Prinsen då? Han som i hela sitt liv fått höra att han måste rädda prinsessan genom en puss. Som var eviga dag har fått träna på olika sätt att besegra troll och monster med. Som aldrig fått träffa några andra tjejer för att för att måste spara sig till prinsessan. Han är dödstrött på henne innan han ens fått chansen till pussen. När han får reda på att prinsessan rymt med trollet gör han glädjeskutt på träningsbanan. Träningsredskapen läggs undan och nu ska han ha kul!!!! Det första han gör är att pussa pigan…han måste ju kolla om det verkligen är så effektivt som de alltid har sagt…och det var inte alls dumt. Sen drar han ut och gör precis som prinsessan, dansar och festar hela natten, klär sig häftigt och njuter för fullt.

Trollet som nu är riktigt trött på att vakta prinsessan, på att han inte får sköta sin vanliga roll i det hela, funderar på om han ska säga upp sig. Han är inte van vid att behöva rusa runt och vara prinsessvakt. Hon skulle ju bara bita i äpplet, sticka sig i fingret eller nåt sånt och sen vackert somna och vänta på prinsen. Trollets roll var ju bara en liten del i det hela och nu måste han vara med hela tiden!!! Klockan 4 på morgonen, i ett skumt danshak får han nog…han orkar inte mer!! Han måste få sova!!! Så han går i strejk…han går hem till skogen och skiter i det hela.

Prinsessan har superkul och nu blir hon uppbjuden av en riktig snygging. De släpper loss på dansgolvet så skorna glöder. Timmarna går och till slut blir hon JÄTTEtrött. Den snygge killen tar med henne till en bänk och hon lutar huvudet mot hans axel…och somnar!!!

Prinsen tittar på den vackra flickan som har somnat mot hans axel. Så söt hon är!! Vilken kväll de har haft och det är nog bäst att han följer henne till dörren. Han tittar lite försiktigt ner på henne….och ger henne en puss för att väcka henne.

Prinsessan slår upp ögonen och drunknar i prinsens ögon. Så fin han är…precis en sån kille hon drömt om! Han tar hennes hand och följer henne till slottet där hon bor och då förstår han….hon är ju prinsessan!!! Han berättar för henne vem han är och att han faktiskt väckt henne…med en puss . Hon ler lyckligt…han är hennes prins!!!

Vad säger detta då??? Jo…prinsar och prinsessor hittar varandra till slut även om det inte blir på sagornas vis. Men…..visst är det väl en saga i sig???…att kärleken finner vägar som man minst anar !!

Till slut blev det så i alla fall…prinsen räddar prinsessan och de flytta ihop på slottet. Om de lever lyckliga i alla sina dagar…tillsammans…det är ingen som vet….

Om jag vore en såpbubbla skulle jag flyga högt upp i det blå, sväva ut i luften och låta vinden föra mig dit den vill.

Om jag vore en stjärna skulle jag glimma med ett starkt sken, lysa på natthimlen och glittra klart.

Om jag vore en blomma skulle jag vända mig mot solen, öppna mig och ta emot värmen.

Om jag vore en fjäril skulle jag dansa i luften, fladdra från blomma till blomma och dricka dess nektar.

Om jag vore en koltrast skulle jag sitta längst upp på trädet, sjunga av glädje berusad av våren.

Om jag vore en lyckotår skulle jag falla på en kind, lämna ett spår som torkas bort med varsam hand.

Om jag vore en kyss skulle jag smaka på en mun, full av kärlek och ömhet.

Om jag vore en famn skulle jag hålla om, krama med värme och trygghet.

Om jag vore med min älskade skulle jag vara allt detta, sväva och samtidigt vara fast förankrad i känslorna.

Låt mig viska i ditt öra hur fin du är
om den glädjen du skänker.
Om de leenden som jag inom mig bär
när jag på dig tänker.

All värme som jag möter i din blick
som stärker min tro
att all oro och tvivel som jag innan fick
nu kanske äntligen får ro.

All den känslighet, styrka och ödmjukhet
som jag i dig ser
gör att mitt innersta helt tryggt vet,
även jag vill ge mer.

Låt mig viska i ditt öra, du är mig kär
att du min tillit vann.
Att du min vän, förtrogna och glädje är,
min lycka –  att jag dig fann.

Vinden viner runt huset och regnet slår mot fönstren. Inne är det varmt och ombonad och håller mörkret utanför. Hon går sakta runt och släcker alla lampor tills det bara är ljuset från stearinljusen som kastar fladdrande skuggor mot väggarna. Hennes speciella plats i soffan är färdig med kuddar och en varm, mjuk filt. Rökelsen sprider en behaglig doft i rummet, avslappnande och drömmande. I bakgrunden hörs de dova tonerna av trummor i samma takt som hjärtslag.

Hon sätter sig i soffan och lägger filten runt sig, lutar sig bekvämt mot kuddarna och kastar en sista blick runt rummet. Nu…äntligen…ska hon få ge sig iväg, alldeles ensam och ändå inte. Hon sluter ögonen och full av förväntan tar hon några djupa andetag, koncentrerar sig ett ögonblick på doften och ljudet i rummet, sen släpper hon taget.

Hon känner hur sinnet frigörs, hur kroppen försvinner och det gyllene ljuset fyller henne. Hon stiger in i det och lyfter…högre och högre. Till slut så ser hon hur ljuset delar sig och där står han…hennes guide, vägvisare och evige ledsagare. Gammal, vis och med all kunskap och all vägledning som går att uppnå. Visserligen får hon aldrig några raka svar, utan alltid bara den vägledningen hon behöver för att själv komma underfund med det hon behöver veta. Det ständiga budskapet han ger henne är alltid ”följ ditt hjärta, det visar dig vägen”.

Hon möter honom och han tar henne i handen. Inga ord behövs, de förstår varandra ändå. Han leder henne in i ett hav av glittrande stjärnor och mitt bland dessa sätter de sig på en bänk. När stjärnorna lyfter står bänken helt plötsligt bland prunkande blommor i alla färger som sprider en vidunderlig doft i luften som är alldeles klar. Hon ser på honom och vet att hon får en ledtråd till svaret på sin fråga som hon ska ställa. ”Allt detta som händer i mitt liv…hur ska jag veta vad som är rätt, att jag gör det rätta valet?”
Han vänder sig mot henne och ger henne några otroligt vackra blommor ”Titta på de här, dra in deras doft och känn efter”. Hon tar den första, ser på dess underbara färg och håller den mot sig, drar in doften. Den doftar underbart och hon kan inte sluta. Till slut så klingar doften av och hon känner att den fortfarande är vacker men inte som den var från början. En efter en gör hon samma sak med. En del behåller doften längre, en del är vackra men doftar inte alls, en del har en doft som inte tilltalar henne, en del har en doft som förändras. Alla är underbart vackra, tilltalande från början men förändras på något vis efter ett tag. Kvar blir en enda blomma som doftar  underbart hela tiden, som hela tiden förändras till det bättre så länge hon håller i den, som blir vackrare och vackrare att se på. Den fyller henne med lycka, sällhet och outsäglig kärlek.

”Om du nu följer ditt hjärta, ditt sinne…vilken blomma väljer du?” frågar han efter en stund. ”Den här såklart” säger hon med ett innerligt leende ”Hur ska jag kunna välja något annat när jag har känt den här doften som inte försvinner, när jag ser den vackra färgen, när jag känner de känslor som den väcker inom mig?” Han ler och smeker henne ömt över kinden ”Gör då likadant med ditt liv. Se och dra in doften, njut av allt som livet har att ge men välj det som stannar kvar i ditt sinne och hjärta. Allt förändras men vissa saker bara till det bättre…och då ska du ta tillvara på det och inte vara rädd för det valet”.

Blommorna bleknar och stjärnorna faller sakta tillbaka över bänken. Han tar hennes hand och leder henne tillbaka till det gyllene ljuset Efter en sista blick in i hans visa ögon stiger hon in i ljuset och känner hur hon sakta och mjukt sjunker tillbaka in i sin kropp.

Hon öppnar ögonen och ser sig lite förvirrad om i rummet, sträcker lite på sig och låter tankarna klarna. Ett leende sprider sig över hennes läppar..hon har fått svar igen, en ledtråd. Leendet blir större, hon vet precis vilken blomma hon väljer! Så många underbara, vackra blommor hon har känt, med dofter som lämnat efter sig fantastiska minnen. En del har berikat hennes liv för ett tag, olika länge och kommer alltid att finnas där som en ljuspunkt. Men det finns bara en som blivit bättre och bättre…och den blomman ska vårdas ömt!

Hon stiger upp, rättar till kuddarna och blåser ut ljusen efter att ha tänt några lampor. Sänder en tacksam tanke till den vise mannen som kommer till henne, hennes guide. Livet är vackert…och hon följer sitt hjärta.

…man drar en vinstlott!!! När man är som minst inställd på det, inte har några förväntningar så händer det ! Så sitter man där, totalt överraskad och tror inte sina ögon, sinnen och känslor! Till slut så sprider sig vetskapen i kroppen och till hjärnan och då kommer man på sig själv med att skratta högt. JAG HAR VUNNIT!!!! Man gör små glädjeskutt eller jublar högt, man vill bara tala om det för hela världen fast man ibland ska behålla det för sig själv. Man nyper sig i armen för att kolla om man verkligen är vaken. Efter ett tag så kommer man på sig själv med att sitta och le vid de mest oväntade tillfällen…små leenden som bubblar upp inifrån kroppen. Det känns som om man ska brista av glädje!

En vinstlott som man hoppas på varje gång man får lotten i handen. Som man tittar på, vrider på och är full av förväntan på. Sen börjar man skrapa… Det verkar så bra i början! Första lilla skrapet visar att man har chansen till en stor vinst…åååå…det är spännande!!!! Man fortsätter att skrapa..och har man tur så kommer samma upp igen….eller så får man skrapa lite till för att efter en stund hitta något likadant. Man känner spänningen och fortsätter lite till….. Ska det bli rätt????? NEJ….när man väl har skrapat klart så visar det sig att det var en nitlott IGEN…..eller så blev det en liten vinst som man blir glad för en stund…man har ju i alla fall vunnit något litet.

Efter ett tag så har man inga förväntningar längre. Inte ofta man har en lott i handen…man har ju ändå ingen tur ! Fel inställning??? Ja…det är det nog…men vem sjutton vill bli besviken jämnt då?? Så när man till slut får en lott börjar man skrapa lite sådär lagom inställd på att det inte blir något den här gången heller….och DÅ!!!!! DÅ händer det!!!!!! Det blir bara bättre och bättre ju mer man skrapar….mer och mer kommer fram!!! JAAAAA…det blev storvinst!!! Helt oväntat och överraskande….och just när man gett upp hoppet om vinst! Så underbart!!!! Nu gäller det bara att förvalta vinsten på rätt sätt…så den räcker länge och ger rätt och härlig utdelning!

Lotter…..de ger både besvikelser, grusade förhoppningar…..OCH underbara vinster!!!!!

Det gör ont att vakna och se glöden falna.
Det gör ont att inse och se känslorna svalna.
Det gör ont att upptäcka att man hade fel,
i detta otroligt komplicerade spel.

Det gör gott att vakna och åter se klart.
Det gör gott att släppa det som en gång varit underbart.
Det gör gott att inte fälla fler tårar,
och att inte någon mer ska sårar.

Det är tryggt att vakna och känna sig stark.
Det är tryggt att se framtiden som ett tomt ark.
Det är tryggt att ha lyckan att forma sitt liv,
att få välja sina egna alternativ.

Det är ljuvligt att vakna och känna själen le.
Det är ljuvligt att våga ta chansen och ge.
Det är ljuvligt att på nytt starta spelet så lätt
och hoppas att nu, nu blir det rätt.

Det är svindlande att vakna och känna hjärtats slag.
Det är svindlande att man i känslor tagit tag.
Det är svindlande att man öppnat upp och släppt in
och återigen vågar tro på drömmen sin.

Sitter och blundar och låter tankarna sväva
som pärlor på ett band.
Trä den ena efter den andra på tråden
efter att ha känt den i min hand.
En del är släta, en del är alldeles sträva
och en del sätter hjärtat i brand.

Sitter och blundar och väver ett liv
av alla erfarenheter mina.
Tar trådarna från livets djupa källa
som aldrig någonsin kan sina.
Låter livet ge mig sina sällsamma direktiv
både svåra, sorgsna, vackra och fina.

Sitter och blundar och skapar en sång
en livets komposition.
Av sorg och lycka, av glädje och tårar
fogar sakta samman ton för ton.
Jag ska skänka den från hjärtat en gång
till en mycket speciell person.