Livet i all dess prakt

Livet har sina små spratt för sig! Där sitter man i lugn och ro och tycker att man har det rätt bra och så -pang- så händer det något som man inte alls har räknat med. Man träffar en människa som helt plötsligt för in en på en annan väg, som påverkar bara genom att finnas där…just vid det där tillfället. Eller så upptäcker man helt plötsligt egenskaper  hos någon man känt länge som ändrar hela ens syn på just den personen. Denna någon blir helt plötsligt någon man ser med andra ögon och där öppnar sig en helt ny värld!

Nyfikenhet och öppenhet för nya och gamla bekantskaper…det ger mig så mycket! Andra som inspirerar mig, som ger av sig själva, som ger mig nya sätt att se saker på, delar med sig av sin kunskap, erfarenhet och känslor.

Ibland känner jag mig som en korg som fylls med vackra, saftiga, mogna frukter som dessa människor delar med sig. Där jag smakar och njuter av en blandning som berikar sinnet.  Om det råkar komma nån skämd frukt i korgen får jag ta mig tid till att sortera bort den. Vissa frukter smakar mer än andra och det är de som jag tar till mig mest. Att ta en sådan frukt i sina händer, blunda, dra in doften och sedan ta ett bett, känna saften och smaken, alla små nyanser som kommer fram medan man sakta låter den smälta i munnen…det är en upplevelse utöver det vanliga . Ibland visar sig den mest oansenliga frukten vara en fantastisk smakupplevelse. För att inte glömma bort den…den som man tittat på så många gånger utan att smaka på, som visar sig ha en helt otrolig smak när man väl tar ett bett!

Livet är spännande! Med alla möten, nya och gamla, korta och långa, alla ger de något! Nya och gamla vänner, nära eller på distans, ger upplevelser som jag har med mig och är tacksam för . Ser jag bakåt i mitt liv så ser jag den röda tråden som visar alla händelser som fört mig fram till just DET mötet jag har behövt vid just DET tillfället i livet. Jag har tillit till att det jag behöver kommer till mig och att jag då vet vad som ska göras

New York New York…en foxtrot att sväva till ))

Dans…detta underbara härliga sätt att umgås, motionera, njuta, släppa loss med! Det spelar egentligen ingen roll på vilket sätt och vilken sort…dans är bara så fantastiskt kul!!!!!
Att dansa med någon annan person är ju så givande, att dansa för sig själv är terapi. De flesta på dansgolvet är vanliga människor som kan hålla takten och det är det som är viktigast. Det behövs inga avancerade rörelse för att man ska kunna ha kul. Sen finns dom som man, tyvärr, helt försöker undvika. Att förflytta sig 1 meter på 2 danser är lite för trist, tyvärr! Men…så träffar man på de där fantastiska dansanta männen…och då…WOW!!

Disko…Att släppa loss hemma, ensam, framför stereon…flippa ur helt och bara följa musiken…det är en drog )). Ute på nattklubb…för några år sen..blev uppbjuden av en kille som också kunde konsten att släppa loss. Det blev nästan 3 timmar i sträck på dansgolvet! Vi blev mer och mer samdansade och det var helt otroligt..allt bara flöt på och tiden försvann. Tack och hej efteråt, inga namn, inget alls men minnet finns kvar av en kväll fylld med härligt tempo.

Bugg: Oj…denna dans som lyfter sinnet! Helst i en vid kjol som svänger och en kavljer som verkligen kan föra. Helt plötsligt klarar man turer som man inte trodde var möjliga. Mitt allra bästa minnet av den perfekta buggen är en kväll på danskrogen där jag blev uppbjuden i pausen. Tveksam gick jag upp och vi var alldeles ensamma på dansgolvet. Sen…himmel…3 danser med en kille som gjorde att jag flög över dansgolvet i de mest otroliga turerna. Ett helt dansgolv för oss själva och applåder efter varje dans…vilken känsla!!! Fast jag trodde min sista stund var kommen efteråt…tror aldrig jag varit så trött efter några danser! Längtan finns där att få uppleva ett sådant danstillfälle igen!!

Så min absoluta favorit…Foxtroten: Åååååå…den underbara dansform! Den har egentligen allt…och kan vara så otrolig sensuell med rätt danspartner. Han behöver inte vara snygg, inte spirituell (fast visst är det trevlig om han är det också ) ) men han ska kunna föra och dansa både sakta och snabbt!
Så blir man uppbjuden, han lägger sin hand i korsryggen med ett fast grepp så man får stöd, den andra handen i min och man känner exakt rätt balans. Musiken börjar och vi tar de första stegen. Jag blundar för att känna in hans sätt att föra och hitta sättet att följa. Sen slappnar jag av och låter mig föras över dansgolvet. Musiken flödar över mig och är det en sådan  låt som jag verkligen gillar försvinner jag in i den, låter den och kavaljeren förtrolla mig. För det mesta blundar jag för att inte  låta mig distraheras av något runt omkring. Jag känner hur kroppen följer varenda steg, böjer sig och anpassar sig. Doften av ett gott rakvatten, musiken, flödet, ett fast grepp…och jag svävar iväg…som på moln och allt runt omkring försvinner. Det känns inte verkligt utan jag är verkligen i en annan värld. När dansen är slut så vet jag knappt var jag är och det tar en liten stund innan verkligheten är där igen )).

Jag har bara träffat på ett fåtal män som får mig att dansa på detta viset. En av dom finns inte i livet längre men ibland drömmer jag om att vi dansar och det tror jag han fixar på något vis . Sen är det de som man träffar just en gång, dansar bort den kvällen med och aldrig mer!
Men det finns en man som dansar på detta viset, som förtrollar mig, låter mig sväva i turer som följer musikens olika takter och tempo, som får mig att slappna av totalt och njuta något så enormt, som för mig över dansgolvet med en helt otrolig säkerhet och sensuell känsla och som tycker det är lika underbart härligt som jag! Tyvärr så har vi allt för sällan tillfälle till detta…

Sen är det gott att dansa helt vanlig enkelt med en man som är trevlig, artig och som håller om en på dansgolvet och tycker det är mysigt att småprata lite…och njuter av allt detta

Dans, i alla dess former, berikar livet och gud…vad jag älskar detta…att dansa…på alla sätt och vis ))))))

Idag har döden berört mig! Helt oväntat, som en blixt ur klarblå himmel. Ingen förvarning, ingen knackning på dörren, inte ens en liten viskning utan mitt i livet, mitt i tron att allt varar länge, länge…

Min vän, som jag bara fått känna i lite drygt ett år, vi som fann varandra direkt och vi som hade så mycket planer för våren. Salsakurs, trevliga träffar tillsammans med andra vänner, fika, puben och allt som man gör med vänner. Hon gick hastigt bort i en hjärtattack inatt, precis när allt hade börjat lugna sig för henne och hennes man. Ååå..så jag kommer att sakna henne!!!

Min tröst i det hela är att jag har min tro, att hon finns kvar men i en annan skepnad. Hon har fått komma hem…dit vi alla kommer en gång. Och så jäklig som hon var kommer hon säker att visa sig om så bara för att visa att hon minsann fortfarande är med )).

Detta är inte första gången som döden visar sig i kretsen, men det är första gången som det är en vän, i samma ålder, med liknande erfarenheter av livet och som, precis som vi andra, trodde att hon hade mycket tid kvar.

Livet går vidare för oss andra, men tanken har kommit så mycket närmare att allt faktiskt kan ta slut snabbt.
Vad ska man ta till sig??? För min del betyder det att ta tillvara alla möjligheter jag får, att njuta av livet, att älska, ge med kärlek och tacksamt ta emot det JAG får. Kärlek i alla dess former, att man tillåter sig själv att KÄNNA den. Låta den fylla sinnet, själen och kroppen och aldrig ångra att man ger och tar emot den. Den är som en varm filt man sveper om sig och som värmer när man fryser. Är det något som kan övervinna döden så är det kärlek. Kärlek som lever kvar även efter att jordelivet tar slut, i minnen, tankar och i alla historier man delar med andra.

Döden hör samman med oss lika mycket som livet. Det ena existera inte utan det andra. Döden är inte ett slut utan början till något nytt. För mig är det den största trösten i saknaden…till slut så träffas vi alla igen…kanske i en pub på annan ort eller på en äng vid en picknick ))). Tänk så många härliga kramar det blir då…:-))

Men nu, i mitt nuvarande liv, ska jag dela med mig så mycket jag kan…för kärlek…det har jag massor till många!!!!! )

Vad gör man när världen gungar till under ens fötter? När saker och ting förändras så snabbt att man inte hinner med? När greppet om allting luckras upp och saker och ting vänds upp och ned? När glädje och sorg kämpar om samma utrymme och man inte vet vilket som känns mest?

Sorg gör så ont och glädjen går i ett parallellspår…ena sekunden känner man tyngden som ett moln fylld av tårar och i nästa sekund så glittrar det av solstrålar genom kroppen! Sinnet blir överbelastat av att försöka tolka detta och det enda sättet att klara det är att låta det ske…följa med flödet och låta bli att försöka analysera!

För mig har allt en mening och vissa saker är bara förutbestämda. Det är vägen dit som är valmöjligheten i livet. Där har man valet….att ta den vägen som går snabbt och enkelt eller den långa krokiga. Båda har sina för- och nackdelar. Den enkla gör att du kommer fram  snabbt och mår bra  men risken är att du missar något på vägen! Den långa är besvärlig, kämpig men du får med dig lärdomar hela tiden som i slutänden berikar ditt liv. Kanske är det så att man formar sin egen framtid och väljer man då den långa så är det för att man behöver få med sig den lärdomen som finns där. Även om det ibland verkligen känns som ”a pain in the ass”.

Just nu är jag nog på den riktigt långa vägen…men jag vet  att det var värt kämpandet när jag kommer fram! Även på den långa vägen finns det solstrålar och det är de som gör det värt att få kämpa lite…de som lyser igenom är helt fantastiskt underbara )…för när de lyser som klarast så knuffar de undan molnet med tårarna för en stund och fyller mig med starkt, helande ljus!

Jag vet min framtid….jag har lagt in en beställning och skickat iväg…vi får se hur lång leveransförsening det blir…vägen är ju som sagt…rätt krokig. Men himmel…har man åkt pulka i knöliga, hårda, långa backar och klarat sig fram till målet med bara lite ömhet i kroppen…så kommer jag nog fram till brevlådan för att hämta min framtid också!! ))

Jag är full av tillit för universums postbud!!!

Det finns de som säger att ett gäng kvinnor i samma sällskap inte kan hålla sams! Det kanske kan vara så i vissa sällskap men jag har aldrig råkat ut för det!! Herregud så kul vi har när vi träffas…vi vänninor!!! Att träffas, antingen bara för en fika eller för en natt på stan…det är alltid lika givande! Alla kanske inte är nära vänner…men det spelar ingen roll…vi uppskattar varandra ändå!

De där festkvällar..det spelar ingen roll om man bara är två eller fler…med samma humor som orsakar hysteriska skrattanfall och väldigt ofta blir under bältet men med mycket finess i det hela känner man en härlig samhörighet. En man i det sällskapet skulle nog känna sig lite bortkommen och undra om det verkligen är sant…att kvinnor kan bli sådana .

Män…ja…de är ju då väldigt ofta förekommande i samtalen . Alla har vi ju våra upplevelser av dem….i olika sammanhang! Vid sådana träffar blir det nästan aldrig några personliga eller intima saker utan mer allmänt…med mycket skratt och humor.

Sen går man ut på krogen…åååå…då är vi på G, med lite vin och annat i magen så känns det på topp. Att hänga vid en bar, prata, flirta och bara ha kul. Eftersom vi är ett gäng så hänger vi ofta ihop och de män som vågar sig in där får tåla kommentarer både av det ena och andra slaget. Vi kvinnor, vi kommunicera med ögonkast sins emellan…det är många budskap, meddelanden och åsikter som går där emellan …utan ord kan vi få fram mycket om våra åsikter vid just de tillfällen. Männen har för det mesta ingen aning om informationen som byts då…på nån sekund! För det mesta är vi trevliga…om vi blir bemötta på rätt sätt..men en man kan råka illa ut om han inte har vett att sköta sig!

Män….utan dem så skulle vi nog ändå ha kul men visst förgyller de tillvarorn . Trevliga, gulliga, roliga…alla de sorter med både positva och negativa egenskaper.
Man kan bli överraskad åt båda hållen! Vad sägs om den där herren som står vid baren och skålar, ser rätt trevlig och välvårdat ut…så öppnar han munnen och har bara EN tand i överkäken!!!!! Vad gör man…tyvärr så blir man ju lite fixerad…och sen…när kompisen med stora ögon säger att han har stått och klappat henne på ryggen en stund…så kommer det hysteriska skratt anfallet där man tror att döden är nära!!!! Förhoppningsvis har man då lyckats vända sig om…för såra den stackars en-tandade mannen vill man ju inte!!!
Eller när man i ren snällhet tackar ja till en dans med den där otroligt nördiga mannen som hänger lite för sig själv och han visar sig vara en otrolig dansant person…då bli man lite ställd och tänker att man aldrig ska ha några förutfattade meningar igen )).

Sen går man hem framåt morgonen…trött, ont i fötterna och otrolig fnittrig. Alla upplevelser ventileras och skrattet tar aldrig slut…fast magen värker, man egentligen inte orkar mer och man bara vill sova. Men det som jag kallar ”efterfnitter” det bubblar upp länge efteråt som små luftbubblor…det sista ofta innan man somnar )!

Så….vad vore livet utan vänninor, tjejträffar och vad vore det utan….MÄN…de hör ju liksom lite till livet !!

Vad kan gå under benämningen ”den första kyssen”? Den första kyssen man fick genomlida eller den första kyssen man fick när man var kär?

Den första kyssen jag fick genomlida var ingen höjdarupplevelse . Uppväxt på landet i en liten by var det så att alla vi barn lekte tillsammans oavsett ålder. På somrarna kom det flera barn från städer, sk sommarbarn, till gårdarna för att uppleva lantlivet. Vi var, som tur var, flera i ungefär samma ålder. Så när vi var runt 12-13 år var det förstås väldigt spännande när det kom killar till gårdarna och de blev snabbt tillfälligt medtagna i kretsen. De somrar hade vi ofta träffar på höskullen i de olika gårdarna och då var de mindre barnen portförbjuna…för här skulle det lekas ”Sanning och konsekvens”, en lek som jag fortfarande minns till en viss del med fasa . Där var vi, uppflugna i höet, fnissande och fnittrande och det var förstås jättespännande, allra helst om det var en söt pojke med . Så var det den där gången som man då valde ”konsekvens” i leken och fick i uppdrag att kyssas, inte pussa utan en riktig tungkyss, och just den gången var den killen som var med ingen man ville kyssa precis. Men grupptrycket…ja…det var bara att offra sig! Stel som en pinne, med ihopknipna ögon, rynkad näsa och ingen andning….kysste jag då den där killen. Men…problemet var att han var från stan, mycket mer framåt och tuffare än vi lantortsbarn och han tog tag i mig, kysste till och la handen på ett ställe som han inte skulle gjort!!! Det blev en reaktion som heter duga, min hand flög upp och den örfilen måste ha lämnat ett avtryck på hans kind som satt i VÄLDIGT länge. Själv satt jag och spottade i timmar efteråt . Det blev ingen mer lek av detta slag den sommaren och den kyssen har aldrig fallit i glömska ).

Min första kyss..15 år och dödskär!! Sommarlov och jag var uppe varje morgon kl 6 och gick ut med hunden. Då kom killen som delade ut tidningarna..åååå…som jag trånade efter honom och det var inte alls genomskinligt eller så )). Mina föräldrar trodde jag var sjuk som var uppe så tidigt varje dag! Men varje gång han sa hej till mig eller sa några ord så svävade jag resten av dagen. Sista veckan på sommarlovet, dans i parken och där var han!!!!! Till slut bjöd han upp mig och jag höll på att svimma och när han sen frågade om han fick köra hem mig så hade jag en sån tunghäfta att det enda jag kunde göra var att nicka. Så han körde hem mig och parkerade utanför huset och där…DÄR fick jag min första riktiga kärlekskyss! Snacka om att man hörde fioler spela, fåglar sjunga och svävade nånstans ut i universum )). En enda kyss….och sen gick jag in hemma. Jag minns att mamma mötte mig i dörren och sa något…men jag svävade och jag tror att det jag svarade var nog inget hon fick ett sammanhang i . (Flera år efteråt berättade hon att hon trodde jag hade tagit nån drog och var jätteorolig)…och en drog var det ju på sitt vis )! Den varade några dagar…det blev ingen påfyllning och därmed ebbade den ut…den stora sommarförälskelsen! Men den kyssen…den får mig fortfarande att le och ibland kan jag känna en aning av den där oskyldiga, fantastiska hänförelsen.

Kyssar….det är något jag genom alla år har blivit och blir hänförd av ))

Tror det är något fel på mig! Kan vara så att jag lider av någon sorts personlighetsklyvning eller något annat jag inte vet om.
Känner så många olika sorters känslor och olika händelser som sker så de krockar med varandra i mig. Visserligen är jag kvinna, med en väl utvecklad simultanförmåga ) men just nu så hänger inte ens den med riktigt!

Jag vill och jag vill inte, jag har och jag har inte, jag önskar och vet inte riktigt vad, jag känner stor glädje och samtidigt otrolig sorg, jag är lycklig och jag är olycklig, jag svävar och sjunker samtidigt, jag vill ge och jag vill ta!!! Jag känner en stor förvirring inom mig!!!

Jag lägger ner funderingarna kring allt och låter allt bara ske. Det finns säkert en plan bakom allt detta och den får jag nog reda på tids nog! Jag låter själva förvirringen styra mig dit jag ska ))…då kan jag inte ha några funderingar kring händelserna…eftersom jag är förvirrad )..och mitt i denna förvirring, detta mindre kaos, ska jag ta till mig de guldklimtar som kommer i min väg och jag ska smaka på dom med slutna ögon för att verkligen ta till mig det som de förmedlar.

Det där med att vara fint under…det innebär olika för alla.

Första gången jag fick höra det var av min mor -”Se till att alltid vara ren och fin under, du vet aldrig vad som händer”-. Eftersom jag då var ett litet barn antar jag att hon menade att OM det skulle hända något och jag hamnade på t.ex. lasarettet, så skulle jag i alla fall inte ha urtvättade trosor med hål i. Då skulle hon ju skämmas ögonen ur sig. Detta bevingade uttryck fick jag då höra ända upp i högre ålder. I tonåren tyckte man ju att det där var lite påfrestande och i ren tonårstrots tänkte jag -”Vad vet hon egentligen…ren och fin under…jag tänker minsann inte på nåt lasarettsbesök i alla fall”-.

Åren gick och har inte detta lämnat spår efter sig i alla fall??? Jodå…men kanske inte så som mor hade tänkt sig ).
17 år och min första riktiga pojkvän. En av juldagarna tillbringade vi hemma hos honom. Hans mamma som var en äldre dam, huslig, bakade och fejade och såg ut som en rejäl bondmora, gav mig en julklapp. En fin paket i silkespapper. När jag öppnade den så låg där…trosor och BH i rött med svarta spetsar!!!! Där satt jag…illröd om kinderna och visste inte riktigt hur jag skulle reagera….de såg ju så syndiga ut!!!!! -”Man ska vara fin under” – säger den här mormorslika kvinna som jag kunde svurit på, att där var det bara rejäla bomullsunderkläder som gällde. Eftersom jag var dödligt generad så gömde jag dessa hemma i byrån…min mor hade fått slag om hon hade sett dessa.

Så flyttade jag hemifrån…och då kom de fram igen…det där första ”fint under” setet. De VAR jättefina och där skapades den första riktiga förtjusningen för dessa fina saker. Sen dess har det blivit några …och visst får man fortfarande höra de där orden emellanåt….kanske lite annorlunda uttryckt -”Va fin du är under!!!”- och inte alls som mor menade…vid lasarettsbesök )).

Alla har vi vissa saker som nästan kan bli som en fobie. Min är det där med kvinnliga mustascher och håriga ben….mest på mig själv .
När jag ser en kvinna med mustasch så får jag en sådan där splittrad känsla. En, där jag kan känna beundran för att hon struntar i detta och den andra är att jag vill ta ett vaxstripps och rycka bort den!!! Snacka om dilemma! Det andra är håriga ben på kvinnor. Tanken att ta på sig ett par svindyra, snygga, sexiga, tunna strumpor och så sticker det ut en massa hår mellan maskorna får det att krypa i skinnet på mig! NEJ….klarar inte detta!!!

Åååå…så många intressanta samtal vi har haft om detta. Alla har något att komma med….detta med hår på kroppen!
Vaxning…ja..det är ett alternativ. Hemmavaxning eller på salong? Ok för hemmavaxning när det gäller ben…men andra områden???? Tro mig…inte lätt alls. Bikinilinjen…där fick jag tipset att köpa breda vaxremsor och det skulle vara såååå lätt. Låste badumsdörren och satte igång….och den där jäkla vaxremsan fastnade!!!!! 5 cm bred och 10 cm lång…som satt fast. Efter en lång tyst svordom så bet jag ihop tänderna, tog tag i ena kanten och slet till. Tårarna sprutade, det sved som eld och såg inte klokt ut!!! Det värsta var att jag var tvungen (tyckte jag då) att göra om det på andra sidan med. Straffet för detta var ett jätteblåmärke som täckte hela ljumsken…som tur var så hände detta innan badsäsongen.
Gången efter gick jag till en salong och då blev det bättre. Där kom nästa grej fram vid våra tjejträffar. Brasilianskt!! Aldrig…bara tanken att lägga upp sig så (har sett det på film) får mig att stanna i dörren. Det finns naturligtvis olika uppfattningar om detta…men nej…inget för mig alls! Efter ett antal besök på salonger, där man blev fattig varje gång, blev den nya investeringen en epilator. Plågan första gången man använde den har jag som tur är förträngt ). Nu så är det en kär ägodel. Det är nästan lite meditation att låsa in sig i badrummet och köra igång den…lite självplågeri är något man kan stå ut med. Belöningen är sen när man smörjer in sig och känner hur len man är…även om man är lite rödprickig den dagen. (Rekommendation: Inte samma dag som man ska gå på fest!!!). Min första epilator var en med spiraler…var håret för långt på benen så fastnade den och tuggade…inte bra..men jag stod ut! Den sista jag har nu är helt enkelt…skitbra!!! )).

Jag vet att vi är födda med kroppshår och det är naturligt….men jag gillar faktiskt min fobie lite…jag känner mig rätt fin när behandlingen är klar ))!

Män däremot….DE ska ha lite hår på bröstet och HÅRIGA ben…det är SÅ sexigt ))!!

Tur att vi är olika…vi kvinnor och män…och att smaken är olika för alla ).

Kärlek..den sensuella, lustan och dess ljuvliga kval…

Den där första blicken som tänder små intressanta eldar i kroppen. Det behöver inte vara den allra första blicken man delar med en person…men helt plötsligt så betyder blicken så mycket mer…får en annan innebörd. Den där kittlande känslan kan komma smygande eller slå ner som en blixt…den är lika ljuvlig vilket som!

Spelet kan börja ! Man ger varandra långa djupa blickar som talar med ord som vibrerar i luften medan omvärlden sakta försvinner någon annanstans. Efter ett tag närma man sig varandra lite mer och då….då börja kyssarnas dans. Den som behärskar denna dans är kung/drottning i detta ljuvlig spel.
De där försiktiga mjuka smakande kyssarna..nästan som pussar, där man samtidigt drar in doften av den andra personen. Sakta så ökar tempot..ett litet steg åt gången samtidigt som eldarna i kroppen brinner starkare. En njutning som man kan dra ut länge på… Kyssarnas konst, sinnlig och fantastiskt erotiskt.

Lustan som brinner i kroppen…som gör att man känner sig vacker, sensuell. Man ser på den andre med ögon fyllda av längtan och både kropp och ögon talar ett språk som bara de berörda förstår. Åååå…denna ljuvliga plåga som brinner överallt och bara väntar på att få släckas.

Denna känsla varar ett bra tag, man kan inte äta, magen drar ihop sig av minnet vid händer som rör vid en…och känslan av lycka är ständigt närvarande.

Sen förändras lustan och då…då kommer uppvaknandet .
Har man tur så fördjupas kärleken till den där underbara härliga känslan där man litar på varandra, stöttar varandra och verkligen älskar varandra med en kärlek som övervinner det mesta.
Har man otur så upptäcker man, när det rosa skimmret försvinner, att det inte alls var någon som man vill dela denna sortens kärleken med…kanske vänskap….eller kanske inget alls .

Hur det än blir så är den där första…den sensuella, heta känslan en mäktig upplevelse som sveper över en som en stormby och stannar kvar ett tag. En av kärlekens många ansikten.

Önskar att kärlek fördjupas och ges vidare med en del av den heta känslan kvar…för att älska så är en gåva som inte alla får eller tar tillvara på.

Om inte..så….njut när känslan kommer igen…kanske för någon annan..någon som inte alls var påtänkt i detta sammanhang )).

Kärlek ska man aldrig skämmas över…riktig kärlek är vacker och kan aldrig skada någon..annars ska det inte kallas för kärlek!!

Kärlek är livet!!!!!