Livet i all dess prakt

Det där med att vara fint under…det innebär olika för alla.

Första gången jag fick höra det var av min mor -”Se till att alltid vara ren och fin under, du vet aldrig vad som händer”-. Eftersom jag då var ett litet barn antar jag att hon menade att OM det skulle hända något och jag hamnade på t.ex. lasarettet, så skulle jag i alla fall inte ha urtvättade trosor med hål i. Då skulle hon ju skämmas ögonen ur sig. Detta bevingade uttryck fick jag då höra ända upp i högre ålder. I tonåren tyckte man ju att det där var lite påfrestande och i ren tonårstrots tänkte jag -”Vad vet hon egentligen…ren och fin under…jag tänker minsann inte på nåt lasarettsbesök i alla fall”-.

Åren gick och har inte detta lämnat spår efter sig i alla fall??? Jodå…men kanske inte så som mor hade tänkt sig ).
17 år och min första riktiga pojkvän. En av juldagarna tillbringade vi hemma hos honom. Hans mamma som var en äldre dam, huslig, bakade och fejade och såg ut som en rejäl bondmora, gav mig en julklapp. En fin paket i silkespapper. När jag öppnade den så låg där…trosor och BH i rött med svarta spetsar!!!! Där satt jag…illröd om kinderna och visste inte riktigt hur jag skulle reagera….de såg ju så syndiga ut!!!!! -”Man ska vara fin under” – säger den här mormorslika kvinna som jag kunde svurit på, att där var det bara rejäla bomullsunderkläder som gällde. Eftersom jag var dödligt generad så gömde jag dessa hemma i byrån…min mor hade fått slag om hon hade sett dessa.

Så flyttade jag hemifrån…och då kom de fram igen…det där första ”fint under” setet. De VAR jättefina och där skapades den första riktiga förtjusningen för dessa fina saker. Sen dess har det blivit några …och visst får man fortfarande höra de där orden emellanåt….kanske lite annorlunda uttryckt -”Va fin du är under!!!”- och inte alls som mor menade…vid lasarettsbesök )).