Livet i all dess prakt

Ja…när blir jag vuxen…eller..är det något man inte blir????

Jag har den förmånen att jag har minnen från väldig tidig ålder…från ca 2 års-åldern. Med väldigt unga föräldrar (jag var ett ”olycksfall” ), uppväxt i en storstad, med en stor grundtrygghet inom mig och en stark självtillit och självkänsla! Mina första 5 år bodde vi i ett kvarter som jag aldrig skulle vilja bo i nu, gammalt, sliten och mina föräldrar var överlyckliga när de fick lägenhet i ett nybyggt hyreshusområde till slut! Under de första åren var jag en riktig ”rännstensunge”  i positiv bemärkelse. Rörde mig runt i kvarteret bland alla de andra många barn som bodde där…till min pappas förtvivlan som ALDRIG visste riktigt var jag var när jag skulle hem! Jag var snäll..men otrolig påhittig och testade de flesta av mina idéer jag hade där jag ofta fick med mig de andra entusiastiska barnen, måste ha varit väldigt påfrestande för mina föräldrar! Ett av mina starkaste minnen från späd ålder är att jag väldigt ofta fick utegångsförbud….vilket jag då protesterade mot genom att klättra ut genom fönstret!!! Jag kunde ju inte vara inne när det fanns så mycket att göra och upptäcka ute!!!!

Åren gick, vi flyttade hit och ut på landet och den omställningen tog jag också som ett äventyr och med stor nyfikenhet. I tonåren blev sorgligt nog självkänslan sämre för ett tag…men min grundtrygghet hade jag med mig…jag har ALLTID varit säker på att jag klarar mig i alla lägen och det har jag gjort! Det har varit tufft många gånger och mycket har man lärt sig på vägen, utvecklats och mognat! Kärlek, giftermål, barn,uppbrott, börja om på nytt, flytt, möten, upplevelser…allt har jag hunnit med och tagit till mig.

Men det där med att just känna sig…vuxen!!!…det vet jag inte!!! Jag har aldrig kunnat agera ”vuxen” som många redan gör i unga år…sticka, virka, baka,laga mat, prata och vara förståndigt och förnuftigt. Visst har jag gjort allt detta i viss mån (inte sticka o virka..är urkass på sånt!!!), tagit hand om och uppfostrad mina barn så gott jag kunnat och verkligen försökt i många år att passa in i mallen som vuxen….med upptäckt att den mallen inte passar mig ). Jag är fortfarande som när jag var liten, nyfiken, vill upptäcka och testa saker, blir förundrad över oförklarlika saker, kan fortfarande se under i saker som händer och har kvar tron på sagor. Älskar att fnittra, tramsa och göra tokiga saker emellanåt. Följer mitt hjärta, min intuition och tror på att någon skyddsängel ser till att jag hamnar rätt )). Människor i alla åldrar facinerar mig, deras berättelser och upplevelser. Ibland kan jag se mig själv stå där…som liten..på toppen av ett berg och med förundrade ögon titta ner på världen, full av förväntan, med längtan att kasta mig ut, fälla ut vingarna och följa med vinden för att se var jag landar ). Jag vet fortfarade inte riktigt vad jag vill bli…när jag blir stor …jag har mina drömmar .

Mitt i allt detta så sköter jag faktiskt allt det praktiska och är rätt så förnuftig…ibland )). I alla fall när jag träffar mina föräldrar…för då blir jag helt plötsligt 14 år igen!!! Vilken pina…att få höra samma kommentarer fortfarande!!!!,,,och att se sig själv på någon oförklarligt vis  bli som en lite halvtrotsig tonåring!!! Till sist måste jag påminna mig själv: – Du är faktiskt vuxen med 3 vuxna barn…så skärp dig nu!!!!- och då blir jag väldigt vuxen…en stund ). Visst är jag vuxen på ett sätt och det måste jag ju..med ansvar och jobb och allt sånt…men inuti så är jag ett barn , en tonåring, en ung kvinna, en mogen kvinna, en allvetande och ovetande kvinna, en gammal och vis kvinna, en älskande kvinna!

Är detta att vara vuxen och stor…så är jag det!!!!  Är det inte det…så blir jag aldrig vuxen eller stor….och har inget behov av det heller!!! Jag älskar det lilla barnet inuti mig…det får mig att må bra!!!! ))