Livet i all dess prakt

Som liten tror man på prinsar och prinsessor, på feér, på änglar och på en gud som fixar allt.
Man tror på tomtar och troll, på monster och andra hemskheter.
Prinsen ska komma och rädda prinsessan ur knipan som trollen och monstren ställer till med. Han ska ta med henne hem till slottet och de ska leva lyckliga i alla sina dagar.

Så växer man upp och upptäcker att prinsen minsann inte alltid är på hugget när det gäller att rädda prinsessan eller att prinsessan inte vill bli räddad av prinsen. Han kanske är alldeles för förutsägbart och hur kul kan det vara att leva alla sina dagar i ett slott? Ett troll kanske är lite mer livad eller varför inte ett litet monster? En prinsessa som hela tiden har fått skydda sig mot dessa bara för att till slut bli fångad, förgiftat och så vidare…och detta bara för att prinsen ska få chansen att rädda henne.

Där har hon hela livet gått omkring på sitt slott, inte fått göra någonting, gått där i trädgården, beskyddat och ompysslat och säkerligen haft urtråkigt! Så dyker då trollet/monstret upp och lurar i henne en massa. En del låter säkerligen lockande för en uttråkad prinsessa. Hon övertalar trollet att ta med henne istället för att låsa in henne, skippa giftet och lära henne lite sånt som livar upp tillvarorn. Trollet blir ju lite förvirrad, för hela storyn går ju ut på att han ska se till att prinsessan kommer i det läget där prinsen ska rädda henne. Så har alla sagor alltid varit och därmed basta!

Men han har inte en chans mot en prinsessa som fram tills nu bara väntat på att något skulle hända som bryter mot det här enformiga sagomönstret. Så trollet får vackert ge sig och ta med prinsessan på en läraktig tur. Det blir en fartig resa för prinsessan som verkligen tar tillvara på tillfället, trollet blir alldeles svettig av att hålla reda på henne. Hon måste prova på allt som kommer i hennes väg, dansa och festa en hel natt, häftiga kläder istället för den där gulligulldräkten och kronan. Hon lär sig att svära (ajajajaj) och tar allt med en klackspark.

Prinsen då? Han som i hela sitt liv fått höra att han måste rädda prinsessan genom en puss. Som var eviga dag har fått träna på olika sätt att besegra troll och monster med. Som aldrig fått träffa några andra tjejer för att för att måste spara sig till prinsessan. Han är dödstrött på henne innan han ens fått chansen till pussen. När han får reda på att prinsessan rymt med trollet gör han glädjeskutt på träningsbanan. Träningsredskapen läggs undan och nu ska han ha kul!!!! Det första han gör är att pussa pigan…han måste ju kolla om det verkligen är så effektivt som de alltid har sagt…och det var inte alls dumt. Sen drar han ut och gör precis som prinsessan, dansar och festar hela natten, klär sig häftigt och njuter för fullt.

Trollet som nu är riktigt trött på att vakta prinsessan, på att han inte får sköta sin vanliga roll i det hela, funderar på om han ska säga upp sig. Han är inte van vid att behöva rusa runt och vara prinsessvakt. Hon skulle ju bara bita i äpplet, sticka sig i fingret eller nåt sånt och sen vackert somna och vänta på prinsen. Trollets roll var ju bara en liten del i det hela och nu måste han vara med hela tiden!!! Klockan 4 på morgonen, i ett skumt danshak får han nog…han orkar inte mer!! Han måste få sova!!! Så han går i strejk…han går hem till skogen och skiter i det hela.

Prinsessan har superkul och nu blir hon uppbjuden av en riktig snygging. De släpper loss på dansgolvet så skorna glöder. Timmarna går och till slut blir hon JÄTTEtrött. Den snygge killen tar med henne till en bänk och hon lutar huvudet mot hans axel…och somnar!!!

Prinsen tittar på den vackra flickan som har somnat mot hans axel. Så söt hon är!! Vilken kväll de har haft och det är nog bäst att han följer henne till dörren. Han tittar lite försiktigt ner på henne….och ger henne en puss för att väcka henne.

Prinsessan slår upp ögonen och drunknar i prinsens ögon. Så fin han är…precis en sån kille hon drömt om! Han tar hennes hand och följer henne till slottet där hon bor och då förstår han….hon är ju prinsessan!!! Han berättar för henne vem han är och att han faktiskt väckt henne…med en puss . Hon ler lyckligt…han är hennes prins!!!

Vad säger detta då??? Jo…prinsar och prinsessor hittar varandra till slut även om det inte blir på sagornas vis. Men…..visst är det väl en saga i sig???…att kärleken finner vägar som man minst anar !!

Till slut blev det så i alla fall…prinsen räddar prinsessan och de flytta ihop på slottet. Om de lever lyckliga i alla sina dagar…tillsammans…det är ingen som vet….

Om jag vore en såpbubbla skulle jag flyga högt upp i det blå, sväva ut i luften och låta vinden föra mig dit den vill.

Om jag vore en stjärna skulle jag glimma med ett starkt sken, lysa på natthimlen och glittra klart.

Om jag vore en blomma skulle jag vända mig mot solen, öppna mig och ta emot värmen.

Om jag vore en fjäril skulle jag dansa i luften, fladdra från blomma till blomma och dricka dess nektar.

Om jag vore en koltrast skulle jag sitta längst upp på trädet, sjunga av glädje berusad av våren.

Om jag vore en lyckotår skulle jag falla på en kind, lämna ett spår som torkas bort med varsam hand.

Om jag vore en kyss skulle jag smaka på en mun, full av kärlek och ömhet.

Om jag vore en famn skulle jag hålla om, krama med värme och trygghet.

Om jag vore med min älskade skulle jag vara allt detta, sväva och samtidigt vara fast förankrad i känslorna.

Låt mig viska i ditt öra hur fin du är
om den glädjen du skänker.
Om de leenden som jag inom mig bär
när jag på dig tänker.

All värme som jag möter i din blick
som stärker min tro
att all oro och tvivel som jag innan fick
nu kanske äntligen får ro.

All den känslighet, styrka och ödmjukhet
som jag i dig ser
gör att mitt innersta helt tryggt vet,
även jag vill ge mer.

Låt mig viska i ditt öra, du är mig kär
att du min tillit vann.
Att du min vän, förtrogna och glädje är,
min lycka –  att jag dig fann.

Vinden viner runt huset och regnet slår mot fönstren. Inne är det varmt och ombonad och håller mörkret utanför. Hon går sakta runt och släcker alla lampor tills det bara är ljuset från stearinljusen som kastar fladdrande skuggor mot väggarna. Hennes speciella plats i soffan är färdig med kuddar och en varm, mjuk filt. Rökelsen sprider en behaglig doft i rummet, avslappnande och drömmande. I bakgrunden hörs de dova tonerna av trummor i samma takt som hjärtslag.

Hon sätter sig i soffan och lägger filten runt sig, lutar sig bekvämt mot kuddarna och kastar en sista blick runt rummet. Nu…äntligen…ska hon få ge sig iväg, alldeles ensam och ändå inte. Hon sluter ögonen och full av förväntan tar hon några djupa andetag, koncentrerar sig ett ögonblick på doften och ljudet i rummet, sen släpper hon taget.

Hon känner hur sinnet frigörs, hur kroppen försvinner och det gyllene ljuset fyller henne. Hon stiger in i det och lyfter…högre och högre. Till slut så ser hon hur ljuset delar sig och där står han…hennes guide, vägvisare och evige ledsagare. Gammal, vis och med all kunskap och all vägledning som går att uppnå. Visserligen får hon aldrig några raka svar, utan alltid bara den vägledningen hon behöver för att själv komma underfund med det hon behöver veta. Det ständiga budskapet han ger henne är alltid ”följ ditt hjärta, det visar dig vägen”.

Hon möter honom och han tar henne i handen. Inga ord behövs, de förstår varandra ändå. Han leder henne in i ett hav av glittrande stjärnor och mitt bland dessa sätter de sig på en bänk. När stjärnorna lyfter står bänken helt plötsligt bland prunkande blommor i alla färger som sprider en vidunderlig doft i luften som är alldeles klar. Hon ser på honom och vet att hon får en ledtråd till svaret på sin fråga som hon ska ställa. ”Allt detta som händer i mitt liv…hur ska jag veta vad som är rätt, att jag gör det rätta valet?”
Han vänder sig mot henne och ger henne några otroligt vackra blommor ”Titta på de här, dra in deras doft och känn efter”. Hon tar den första, ser på dess underbara färg och håller den mot sig, drar in doften. Den doftar underbart och hon kan inte sluta. Till slut så klingar doften av och hon känner att den fortfarande är vacker men inte som den var från början. En efter en gör hon samma sak med. En del behåller doften längre, en del är vackra men doftar inte alls, en del har en doft som inte tilltalar henne, en del har en doft som förändras. Alla är underbart vackra, tilltalande från början men förändras på något vis efter ett tag. Kvar blir en enda blomma som doftar  underbart hela tiden, som hela tiden förändras till det bättre så länge hon håller i den, som blir vackrare och vackrare att se på. Den fyller henne med lycka, sällhet och outsäglig kärlek.

”Om du nu följer ditt hjärta, ditt sinne…vilken blomma väljer du?” frågar han efter en stund. ”Den här såklart” säger hon med ett innerligt leende ”Hur ska jag kunna välja något annat när jag har känt den här doften som inte försvinner, när jag ser den vackra färgen, när jag känner de känslor som den väcker inom mig?” Han ler och smeker henne ömt över kinden ”Gör då likadant med ditt liv. Se och dra in doften, njut av allt som livet har att ge men välj det som stannar kvar i ditt sinne och hjärta. Allt förändras men vissa saker bara till det bättre…och då ska du ta tillvara på det och inte vara rädd för det valet”.

Blommorna bleknar och stjärnorna faller sakta tillbaka över bänken. Han tar hennes hand och leder henne tillbaka till det gyllene ljuset Efter en sista blick in i hans visa ögon stiger hon in i ljuset och känner hur hon sakta och mjukt sjunker tillbaka in i sin kropp.

Hon öppnar ögonen och ser sig lite förvirrad om i rummet, sträcker lite på sig och låter tankarna klarna. Ett leende sprider sig över hennes läppar..hon har fått svar igen, en ledtråd. Leendet blir större, hon vet precis vilken blomma hon väljer! Så många underbara, vackra blommor hon har känt, med dofter som lämnat efter sig fantastiska minnen. En del har berikat hennes liv för ett tag, olika länge och kommer alltid att finnas där som en ljuspunkt. Men det finns bara en som blivit bättre och bättre…och den blomman ska vårdas ömt!

Hon stiger upp, rättar till kuddarna och blåser ut ljusen efter att ha tänt några lampor. Sänder en tacksam tanke till den vise mannen som kommer till henne, hennes guide. Livet är vackert…och hon följer sitt hjärta.

…man drar en vinstlott!!! När man är som minst inställd på det, inte har några förväntningar så händer det ! Så sitter man där, totalt överraskad och tror inte sina ögon, sinnen och känslor! Till slut så sprider sig vetskapen i kroppen och till hjärnan och då kommer man på sig själv med att skratta högt. JAG HAR VUNNIT!!!! Man gör små glädjeskutt eller jublar högt, man vill bara tala om det för hela världen fast man ibland ska behålla det för sig själv. Man nyper sig i armen för att kolla om man verkligen är vaken. Efter ett tag så kommer man på sig själv med att sitta och le vid de mest oväntade tillfällen…små leenden som bubblar upp inifrån kroppen. Det känns som om man ska brista av glädje!

En vinstlott som man hoppas på varje gång man får lotten i handen. Som man tittar på, vrider på och är full av förväntan på. Sen börjar man skrapa… Det verkar så bra i början! Första lilla skrapet visar att man har chansen till en stor vinst…åååå…det är spännande!!!! Man fortsätter att skrapa..och har man tur så kommer samma upp igen….eller så får man skrapa lite till för att efter en stund hitta något likadant. Man känner spänningen och fortsätter lite till….. Ska det bli rätt????? NEJ….när man väl har skrapat klart så visar det sig att det var en nitlott IGEN…..eller så blev det en liten vinst som man blir glad för en stund…man har ju i alla fall vunnit något litet.

Efter ett tag så har man inga förväntningar längre. Inte ofta man har en lott i handen…man har ju ändå ingen tur ! Fel inställning??? Ja…det är det nog…men vem sjutton vill bli besviken jämnt då?? Så när man till slut får en lott börjar man skrapa lite sådär lagom inställd på att det inte blir något den här gången heller….och DÅ!!!!! DÅ händer det!!!!!! Det blir bara bättre och bättre ju mer man skrapar….mer och mer kommer fram!!! JAAAAA…det blev storvinst!!! Helt oväntat och överraskande….och just när man gett upp hoppet om vinst! Så underbart!!!! Nu gäller det bara att förvalta vinsten på rätt sätt…så den räcker länge och ger rätt och härlig utdelning!

Lotter…..de ger både besvikelser, grusade förhoppningar…..OCH underbara vinster!!!!!

Det gör ont att vakna och se glöden falna.
Det gör ont att inse och se känslorna svalna.
Det gör ont att upptäcka att man hade fel,
i detta otroligt komplicerade spel.

Det gör gott att vakna och åter se klart.
Det gör gott att släppa det som en gång varit underbart.
Det gör gott att inte fälla fler tårar,
och att inte någon mer ska sårar.

Det är tryggt att vakna och känna sig stark.
Det är tryggt att se framtiden som ett tomt ark.
Det är tryggt att ha lyckan att forma sitt liv,
att få välja sina egna alternativ.

Det är ljuvligt att vakna och känna själen le.
Det är ljuvligt att våga ta chansen och ge.
Det är ljuvligt att på nytt starta spelet så lätt
och hoppas att nu, nu blir det rätt.

Det är svindlande att vakna och känna hjärtats slag.
Det är svindlande att man i känslor tagit tag.
Det är svindlande att man öppnat upp och släppt in
och återigen vågar tro på drömmen sin.

Sitter och blundar och låter tankarna sväva
som pärlor på ett band.
Trä den ena efter den andra på tråden
efter att ha känt den i min hand.
En del är släta, en del är alldeles sträva
och en del sätter hjärtat i brand.

Sitter och blundar och väver ett liv
av alla erfarenheter mina.
Tar trådarna från livets djupa källa
som aldrig någonsin kan sina.
Låter livet ge mig sina sällsamma direktiv
både svåra, sorgsna, vackra och fina.

Sitter och blundar och skapar en sång
en livets komposition.
Av sorg och lycka, av glädje och tårar
fogar sakta samman ton för ton.
Jag ska skänka den från hjärtat en gång
till en mycket speciell person.

Har alltid undrat över hur det kan komma sig att man kan ha en känsla av sorg mitt i när man är glad eller lycklig.

Jag är i grund och botten en glad, positiv och rätt trygg kvinna med den lyckliga förmågan att se något bra i det mesta. Men ibland så kommer den där känslan av sorg i mig…vid de mest oväntade tillfällen. Den kan komma när jag är tillsammans med goda vänner, när vi har jättekul och trevligt. Rätt som det är får jag den där känslan att jag står vid sidan om, nästan så jag ser mig själv och jag får en oförklarlig känsla av längtan, uppgivenhet och sorg. Den går över rätt snabbt och jag kan egentligen aldrig säga eller förklara den. Om den bara hade funnits nu, när jag är vuxen så hade jag nog kunnat förstå den, det jag saknar. Men den har funnits ända sen jag var barn och den blir varken mer eller mindre. Kanske därför jag är en sökare…och vissa svar har jag fått.

Ibland har jag trott att jag har funnit det som jag saknar…i en annan människa. Trott att jag funnit den där yttre tryggheten som kan balansera upp den där känslan och i det ögonblicket la jag nog rätt höga förväntningar på den personen, vilket inte alls är rätt att göra. Nu har jag lärt mig att det bara är i mig själv jag ska finna den tryggheten och det har börjat föra mig i rätt riktning.

Det är lång väg kvar…mycket jag ska förstå och lära mig. Först och främst att ha tillit till sig själv och sen till någon annan. Tilliten och tryggheten i sig själv där jag kan säga det jag innerst inne känner till någon annan utan att förvänta mig samma ord tillbaka. Där jag  kan ge det jag har att ge utan att behöva få bekräftelse i retur. Där jag inte blir ledsen, tvivlande, känner mig dum, bortstött eller osäker när jag inte får samma respons. Det har hänt alldeles för ofta…att jag har sagt saker som jag har känt djupt inom mig och sen tagit jätteilla vid mig när visat sig att det inte alls är så för den andra personen. Den personen kan inte hjälpa att den inte känner likadant och är då ärlig när den inte besvarar det just för att vara snäll! Jag i min tur är ärlig när jag säger det, menar det och vill förmedla det…annars skulle jag inte säga olika saker. I det ögonblicket är det djupt menat och sant! Jag har inte lärt mig att släppa in någon till 100% utan att inta en visst försvar mot att bli sårad, jag vågar inte tro riktigt, är beredd på besvikselser. Men nu har jag i alla fall insett varför jag är så och det är första steget till att få tillit.

Det är del av förklaringen till känslan av sorg…att inte ha riktig tillit . Jag önskar djupt inne att jag ska få chansen att känna tilliten, att dela med mig och vara tacksam om jag får samma tillbaka utan att känna krav att det måste vara så. Att få känna tillit till någon annan och veta att det är menat från hjärtat, att få slappna av med en egen stor inre trygghet.

Ibland kan jag nästan nudda vid det…så det kanske inte är så långt bort…det kanske går att rasera försvarsmuren och ge sig utan förbehåll…även den där sista biten….och DÅ…då försvinner en del av sorgen och sen kanske även resten försvinner efter hand!!!

Att tappa fotfästet på några få sekunder! När det händer något som man inte överhuvudtaget inte har tänkt på. Något som vänder upp och ner på allt och gör att man ser saker i ett nytt ljus eller upplever saker som man inte var beredd på.

Nu menar jag detta i positiv mening! Livet har många överraskningar i beredskap. En del otroligt svåra som man måste ta sig igenom, som t.ex sorg, sjukdom och livskriser. De hör till livet och alla får vi känna av dessa på ett eller annat vis. Men jag vill just nu ta upp de som i grund och botten visar sig vara positiva.

Händelser som sker, av egen fri vilja eller som en blixt ur klar himmel. Jag har tappat fotfästet några gånger. Några gånger av egen fri vilja genom att ta beslut som har varit som att hoppa ut från ett plan utan fallskärm. Just i den stunden när jag tog de där stegen, när jag redan flög, snurrade 1000-tals tankar i huvudet. Ibland har det blivit rätt direkt och ibland har man gjort en buklandning som först efter ett litet tag visade sig var det bästa som kunde hända.

Att tappa fotfästet på grund av en sekunds ingivelse, känsla, intuition! Det har jag också gjort…flera gånger! Rådet jag har fått av mina mentorer har ALLTID varit ”Sluta grubbla så mycket, lyssna på din intuition som är så kraftig, följ ditt hjärta”. Har jag lyssnat? Inte alltid! De gånger jag har gjort det har nästan alltid visat sig vara det rätta…men kanske inte förrän efter ett tag! Jag har svävat handlöst i ett virrvarr av händelser, känslor, utan kompass, utan att veta vad som kommer att ske! Ibland har det verkat som om jag verkligen har gjort något som är helt galet, helt utan kontroll! Till slut har det visat sig att det var det bästa jag kunde gjort även om det verkade helt åt motsatt håll från början.

När jag ser tillbaka, ser jag den röda tråden som visar att jag gjort rätt. Men ibland så är den dold ett tag och då försöker jag med förnuft, logik och analyserande hitta den igen. Den visar sig aldrig då och kroppen och sinnet blir lite kaotiskt, grubblandet gör sitt lilla intrång och ibland så ligger paniken på lur! ”Himmel….varför gjorde jag så?????!!!!!! Borde jag inte tänkt till innan???? Vad är det jag har ställt till med nu???? Vad ska det bli av det här????”. Det enda de här tankarna ställer till med är att jag oroar mig i onödan. Det har ju redan hänt…det där hoppet!!!! Vad som kommer att ske kanske är jättejobbigt…men till slut ordnar det sig till det bästa, precis som det alltid gör. Ibland har det varit otroligt bra från början, blivit tufft efter ett tag och jag kanske har ångrat vad jag gett mig in på, då visar det sig, helt överraskande, att det var precis så det skulle bli. Jag behövde den lärdomen för att uppskatta resultatet som blev av det hela.

Egentligen har jag aldrig ångrat mina ingivelser i det långa loppet. De har gett mig mycket lärdom, kunskap, glädje och fantastiska upplevelser! Jag kommer nog att tappa fotfästet fler gånger, låta mig svepas med, sväva där ute utan logiska riktlinjer för att till slut landa mjukt på fötterna och njuta av det som sker och har skett!!