Har alltid undrat över hur det kan komma sig att man kan ha en känsla av sorg mitt i när man är glad eller lycklig.
Jag är i grund och botten en glad, positiv och rätt trygg kvinna med den lyckliga förmågan att se något bra i det mesta. Men ibland så kommer den där känslan av sorg i mig…vid de mest oväntade tillfällen. Den kan komma när jag är tillsammans med goda vänner, när vi har jättekul och trevligt. Rätt som det är får jag den där känslan att jag står vid sidan om, nästan så jag ser mig själv och jag får en oförklarlig känsla av längtan, uppgivenhet och sorg. Den går över rätt snabbt och jag kan egentligen aldrig säga eller förklara den. Om den bara hade funnits nu, när jag är vuxen så hade jag nog kunnat förstå den, det jag saknar. Men den har funnits ända sen jag var barn och den blir varken mer eller mindre. Kanske därför jag är en sökare…och vissa svar har jag fått.
Ibland har jag trott att jag har funnit det som jag saknar…i en annan människa. Trott att jag funnit den där yttre tryggheten som kan balansera upp den där känslan och i det ögonblicket la jag nog rätt höga förväntningar på den personen, vilket inte alls är rätt att göra. Nu har jag lärt mig att det bara är i mig själv jag ska finna den tryggheten och det har börjat föra mig i rätt riktning.
Det är lång väg kvar…mycket jag ska förstå och lära mig. Först och främst att ha tillit till sig själv och sen till någon annan. Tilliten och tryggheten i sig själv där jag kan säga det jag innerst inne känner till någon annan utan att förvänta mig samma ord tillbaka. Där jag kan ge det jag har att ge utan att behöva få bekräftelse i retur. Där jag inte blir ledsen, tvivlande, känner mig dum, bortstött eller osäker när jag inte får samma respons. Det har hänt alldeles för ofta…att jag har sagt saker som jag har känt djupt inom mig och sen tagit jätteilla vid mig när visat sig att det inte alls är så för den andra personen. Den personen kan inte hjälpa att den inte känner likadant och är då ärlig när den inte besvarar det just för att vara snäll! Jag i min tur är ärlig när jag säger det, menar det och vill förmedla det…annars skulle jag inte säga olika saker. I det ögonblicket är det djupt menat och sant! Jag har inte lärt mig att släppa in någon till 100% utan att inta en visst försvar mot att bli sårad, jag vågar inte tro riktigt, är beredd på besvikselser. Men nu har jag i alla fall insett varför jag är så och det är första steget till att få tillit.
Det är del av förklaringen till känslan av sorg…att inte ha riktig tillit . Jag önskar djupt inne att jag ska få chansen att känna tilliten, att dela med mig och vara tacksam om jag får samma tillbaka utan att känna krav att det måste vara så. Att få känna tillit till någon annan och veta att det är menat från hjärtat, att få slappna av med en egen stor inre trygghet.
Ibland kan jag nästan nudda vid det…så det kanske inte är så långt bort…det kanske går att rasera försvarsmuren och ge sig utan förbehåll…även den där sista biten….och DÅ…då försvinner en del av sorgen och sen kanske även resten försvinner efter hand!!!