Hur ska man kunna förklara en känsla? Känslan av förälskelse, lust och kärlek. Många är det som har försökt. Det finns massor med berättelser, dikter, sonater, sånger och böcker om just denna känsla. Alla har sin uppfattning om den, sin egen tolkning, sina egna upplevelser. Den är inte lätt att förklara, den kan vara flyktig, sorglig, grym, ensam och så otrolig storslagen, full av glädje och lycka.
Det bästa sättet att fånga en aning av denna storslagna känsla och förmedla den vidare är att sätta sig ner, blunda och sjunka tillbaka in i de gånger man upplevt den. Öppna slussarna till minnen, upplevelser och låta dem skölja över sig utan att tänka, bara låta känslan komma och inte låta andra känslor ställa sig i vägen. Inte låta besvikelser, sorg eller ilska ta sig förbi, för nu gäller att ta fram den STORSLAGNA känslan.

Om jag nu skulle vara så förmäten att jag vågar sälla mig till alla de stora som genom alla tider har försökt att lämna sina bidrag till kärlekens lov, hur skulle jag göra då?? Jo.. jag skulle göra just så; spela fin stämningsfull musik, sätta mig ner, blunda och ta fram minnen och upplevelser, öppna slussarna och låta det komma…
…och för att kunna skriva ner det får det bli som ett brev…ett kärleksbrev till en älskade…

 ”Du!

 När jag möter din blick fylls jag av ljus och miljoner stjärnor tänds inom mig. Jag blir tung och varm och tappar andan. Yrseln griper mig och benen vägrar nästan att bära mig. Jag måste hålla mig fast i dig för att stå kvar som jag gör. I dina ögon ser jag kärlek och samma lust som jag känner, min blick fastnar i din och allt runt omkring försvinner. Jag lyfter min hand för att smeka dig över kinden, för att förmedla den varma glädjen jag känner inom mig. Hjärtat slår hårt och inga tankar finns, bara en känsla av lycka. Det suger till i magen och jag måste ta några djupa andetag för att överleva denna mäktiga känsla. Du förför mig med ord och handlig och jag släpper taget om förnuftet.
Jag ser på din mun som är lite halvöppen och inbjudande, den bjuder in mig till kyssar som tänder tusen eldar. Dessa kyssar som börjar som små vindpustar över mitt ansikte och växer i styrka, som tar mig i besittning och för mig till andra världar. Din doft fyller mig med salighet och din hud bränner mot min när jag med slutna ögon tar tillvara på ögonblicket. Jag låter mina fingrar fånga upp en bild av dig när jag för dem över dig, för att ha bilden kvar när du inte är nära.
När du lägger dina händer runt mitt ansikte och ser på mig med så mycket kärlek i dina ögon känner jag ibland hur nära tårarna jag är, av lycka att du känner så för mig och jag på inget annat vis kan uttrycka hur du fyller mig med denna kärlek och hur stor min kärlek till dig är. När du tar mig i dina armar och håller om mig känner jag mig trygg. Jag vågar känna mig liten, svag och omhändertagen. Din ömsinthet låter mig våga släppa behovet att vara stark i alla lägen. Din ödmjukhet är stor och föder känslan av tacksamhet hos mig, för att du finns och vågar visa och uttrycka dina känslor. Den stora kraften som också finns hos dig och dina mjuka sidor gör dig till den underbara människa du är.
Hur ska jag förklara den stora känslan du väcker inom mig? Glädjen att få ha dig nära, när kropp, själ och sinne är i samklang och gnistrar av miljoner lyckostjärnor? Saknaden när du inte är här men jag ändå har känslan kvar att du tänker på mig? Det finns inga ord, hur jag än försöker så kan jag inte förmedla hur det känns inom mig….denna ljuvliga känsla…av förälskelse, lust och kärlek som finns för dig!

 Du ger mig nyckeln till kärleken…”

 Ja :-) detta är ett försök att få fram känslan…den storslagna känslan som kan komma fram vid kärlek. Inte lätt att förmedla och det är väl därför det finns så många olika människor som har gjort sina försök. Alla med SIN uppfattning om det och alla har lika rätt! En del gånger tar den slut och andra gånger varar den för livet! Ingen vet detta innan men hoppet finns alltid med i denna känsla…att den ska vara…för evigt .

Njut!!!!!….för den är så vacker!!!!

 Måste få avsluta med ett kärleksbrev till:

 ”Skriv bara till mig en gång i veckan så att jag får dina brev på söndagarna – ty jag kan inte uthärda dina dagliga brev. Jag kan verkligen inte uthärda dem. Om jag till exempel svarar på ett av dina brev, kan jag ligga i sängen efteråt, synbarligen lugn, men mitt hjärta slår så att det känns i hela kroppen och är uppfylld endast av dig. Jag tillhör dig; jag kan inte uttrycka det på annat sätt, och det är inte starkt nog. Men av detta skäl vill jag inte veta hur du är klädd; det bringar mig ur fattningen så att jag inte klarar av mitt liv…”

 Franz Kafka (1883-1924)
Till Felicia Bauer

När köplusten drabbar en är det svårt att stå emot! Händer detta när det är i slutet på en löneperiod så kan det kännas krisigt och är det i början är det inte heller bra, för då är risken stor att man förköper sig ! Men ibland så dämpas den av naturliga saker…som att man inte hittar det man är sugen på att köpa..eller man ser sig själv i ett provrum!!

Där står man med en hel hög med kläder som ser jättesnygga ut på galgen i butiken. In i provrummet, av med alla kläder och sen börjar det! Varför är det så taskig belysning i ett provrum??? När man står där i BH och trosor och ser sig själv i de dubbla speglarna, lite gulblek och alla skavanker förstorade och avslöjade. Först så står man och vänder sig om, kollar in sig själv från alla håll…det är inte så ofta man har speglar så man kan se hela sig runt om. Efter en liten nedgång i självförtroendet så rycker man på axlarna och repar ny tillförsikt! Ljuset är faktiskt ofördelaktigt!!!! Sen börjar provningen! Hm..storlekarna är ju lite skumma med den där standarden som finns nu. Den där snygga klänningen fastnar halvägs över axlarna…skiiiit…hur ska jag nu få av mig den igen??? Det blir ett lirkande och försiktig dragande i klänningen…man kan ju inte ropa på hjälp!!! Ny storlek…den gick på..men sitter som en säck!! Av med den..och på med nästa plagg. Högen med plagg som INTE var bra, växer!!! Till sist är det bara jeansen kvar…de med stretch! Dra på mig ett par, hålla in magen och de sitter rätt ok. Då kommer det en expedit ”Nej…de kan du inte ha” säger hon bestämd ”De töjer sig mycket, så en storlek mindre MÅSTE du ta!!” Tittar lite tveksam på henne men snäll som man är går jag med på att prova. Ok…börjar med att åla in benen, genomsvett, drar upp jeansen så jag lyckas få dom över rumpan, sen så….nu tror jag att det är kört!!! Men inte…ett djupt andetag, hålla in magen i en statisk rörelse och tvingar ihop knappen med knapphålet, andas lite försiktigt, nytt djupt andetag och lirkar upp dragkedjan. Sen släpper jag ut luften och vips, så sitter jag i ett skruvstäd. Allt ovanför jeansen hänger upptryckt ÖVER jeanskanten och allt innanför sammanpressat. Tyvärr så vet jag ju att expediten har rätt..de töjer sig och kommer att bli bra! Det är bara att fram till dess så kommer jag inte att kunna andas, röra mig eller sitta!! När de väl är uttöjda är jag jättenöjd…fram till de ska tvättas, för då börjar det om igen .

Till slut är allt provat och det blev 2 plagg av 12 som blev bra. På med de egna kläderna igen, en sista koll i det gulaktiga ljuset och sen ut. Väl ute i butiken stannar jag till för att kolla i speglarna där. Jag är väl inte så gul som jag var i provhytten???? Lite orolig! Puhhh…här ute har jag normal färg och livet känns helt plötsligt riktigt trevligt igen. 2 plagg rikare, några 100-lappar fattigare men nöjd och glad! Kanske till och med ett fynd??? Då känns det ännu bättre !!!

Så är då köplusten tillfredställd för den här gången…till nästa anfall kommer och allt börjar om igen !

Ibland så behövs lite självrannsakan…både av de bra och dåliga sidor man har. De bra har faktiskt fått lite mer tid den senaste tiden. Just för att bygga upp mig själv och lära mig att gilla den jag är. Det där med plus och minus . Det är ju så himla lätt att bara fastna för de som ligger på minussidan. Det är fortfarande svårt att tänka för sig själv hur mycket som är bra och ibland så blir jag förvånad när nån säger något positivt som de ser i mig….förvånad och glad.

Minussidan…den som man behöver jobba med….puhhhhh…det är tufft! Saker som jag vet att jag har som behöver bearbetas och accepteras av mig själv!
Tålamod….denna svåra sak. Jag vill ju att saker ska hända snabbt många gånger!!! När jag får en idé eller ska göra något…då vill jag inte vänta!! Det positiva i det är väl att jag tar tag i saken och kollar alla kanaler och försöker hitta en lösning! För det mesta blir det automatiskt att man får använda tålamodet då och får tid att lugna sig.
Impulsivitet…det har jag för mycket emellanåt. Inte alltid jag tänker mig för innan jag gör saker…innan jag skickar mail eller brev, eller säger något eller gör något. Det positiva med är att det ibland ger positiva effekter långt utöver vad jag har förväntat mig…även om jag sitter där med förskräckelsen i halsen!
Påstridighet….usch vad jobbig jag kan vara där! Ibland kan jag höra mig själv när jag försöker övertyga någon om något jag tror på. Är det något positivt i det…ja…ibland så lyckas jag engagera en annan person så den blir positivt inställd och det kan väl inte vara helt fel .
Konflikträdsla….ja den finns där. Jag går hellre undan och tänker mitt istället för att reda upp saker. Sen går man där och mår dåligt! Där finns väl egentligen inget direkt positvt…bättre att lära sig att våga ta tag i saker och ting.
Tror det räcker för ett tag..några minussaker åt gången…med även de positiva aspekterna på en del ;-).

Det finns ju en del att jobba med :-). Det värsta jag vet är…..tystnad! Att inte få respons på saker man säger eller gör. Att bli nonchalerad i olika situationer och att något ska tigas till döds…det är något som jag tycker är fruktansvärt. Då blir jag frustrerad och påstridig…just för att få en respons. Provocerar och blir otrolig påfrestande! Blir jag sårad så reagerar jag först med att bli ledsen, sen arg för att sen bli cynisk….och det är inte alltid jag visar något annat än den cyniska biten. Detta pågår tills jag inser att jag gör mig själv mest illa. Men det ÄR  jobbigt, det där med att känna sig sårad….man blir lite rädd för att hamna i de situationer igen där man har råkat ut för det.

Men…ibland så kan jag känna mig som en sån där leksak som inte går att välta. Man kan peta omkull den men den reser sig lika snabbt igen !! Jag försöker få över så många minus som möjligt på plusidan…det tar tid och kräver ansträngning. Jag kämpar på…och lär känna mig själv !

Ibland så trillar de bara över en…de där lyckokänslorna som gör att man blir glad! Små eller stora händelser som utlöser det hela. Man kan känna sig lite ledsen eller uttråkad eller trött…och så bara händer det..pang!! Man blir alldeles varm inuti och känner hur det glittrar. Ibland så räcker det att man sitter och blundar, tankarna svävar iväg och fastnar..på någon speciell händelse, ett minne, en bild, en gest…och så sitter man…med ett leende och en frånvarande blick! Detta kan hända precis när som helst; vid en middag, framför TV:n, i ett trevligt sällskap, i ett möte….precis när som helst!! Där sitter man och pratar och rätt som det är hör man ”…..och så kanske vi kan göra såhär..” ”Va va??..förlåt jag hänger inte med riktigt..” ajdå…där har man varit någon annanstans igen! Tusen ursäkter och ett påstridigt ”..jag lyssnar visst!!!”…och sen försvinner man igen !!

Ibland kommer man på sig själv med att vara borta alldeles för ofta. När man hittar saker i kylskåpet som inte hör hemma där, när man går tre steg och sen inte minns vad det var man skulle göra, när man tar med sig helt fel sak när man ska föna håret…och fy så pinsamt…när man upptäcker att man försöker låsa upp fel bil på parkeringsplatsen!!!!…eller när man märker att man nynnar för sig själv i en affär medan man stått med en tröja i handen utan att se den de senaste minuterna och folk runt omrkring börjar snegla lite misstänksamt på en. Det bästa är ändå när man kommer till sans när man går i stan, man har ett brett leende, ger nåt fånigt ljud ifrån sig, och upptäcker att en vilt främmande människa ser på en med ett frågande leende i tron att man sagt något till honom/henne.

Men vad gör det….när man känner den där lyckliga känslan inom sig…det är värt alla de där händelserna och oftast så skrattar man ju ändå åt dom…efteråt .

Jag kommer faktiskt på mig själv väldig ofta…med att sitta och blunda, le och ha alla andra symptom på frånvaro. Måste beror på att jag fått höra att det är nyttigt att dagdrömma .

Om jag inte älskar mig själv
vem ska kunna älska mig då?
Vem ska kunna ge kärlek
när jag inte ger den till den jag är?

Om jag inte har tillit till mig
vem ska då kunna ha det till mig?
Vem ska kunna ty sig till mig
om jag inte kan göra det själv?

Om jag inte kan visa mig svag
vem ska då kunna hjälpa mig?
Vem ska kunna dela med sig av styrka
om jag inte kan se min egen svaghet?

Om jag inte kan dela med mig av glädje
vem ska då kunna skratta med mig?
Vem ska kunna dela med sig av sin glädje
om jag inte inbjuder till det?

Om jag inte kan visa min sorg
vem ska då kunna gråta med mig?
Vem ska då kunna dela med sig av tröst
om jag inte kan ta emot den?

Om jag inte kan se mig själv
vem ska då kunna se mig?
Vem ska kunna hitta mig
om jag inte finner mig själv?

Om jag ser mig själv som jag är
då ska andra kunna se mig också.
Om jag ger med öppna ögon
då får jag gåvan att ta emot.

Inuti mig finns ett litet rum. Där finns mitt jag, allt som jag har upplevt, mina tankar, känslor, drömmar, förhoppningar och fantasier. Allt är organiserad som i ett bibliotek med hyllor fyllda med böcker. Där finns även små lådor med minnessaker. Även en hylla med besvikelser, ilska, ledsamheter och en del skam finns längst in i hörnet. Den hyllan vill jag helst ska samla damm men ibland så måste den tyvärr dammas av, mot min vilja!

Rummet i sig är en lugn och fridfull plats, med en skön soffa och varma färger. Där sätter jag mig och tar fram en bok emellanåt, läser kanske om något fint som har varit eller om något som jag önskar ska ske. Ibland så sitter jag bara och blundar och låter tankarna fara som dom vill.

Detta lilla rum är min privata sfär. De som fått tillträde till rummet, läsa och se vad som finns där, är ytterst få och har för det mesta bara fått ta del av ett fåtal böcker eller lådor. För när jag öppnar dörren, mer än på glänt, så blir jag sårbar, så otrolig sårbar. Då är mitt jag naket, utan skydd och utlämnat till den som är insläppt! Jag har öppnat dörren, ett par gånger, nästan på vid gavel och tyvärr har jag då fått damma av den där mörka hyllan i hörnet, den som står lite för sig själv i mitt rum. Då har jag stängt dörren, bytt lås så bara jag kommer in igen. Jag har satt mig i soffan, läst de mörka böckerna, satt undan dom för att på nytt samla damm och sen klätt på mitt jag och gått ut igen. Rummet i sig ger mig styrka och kraft att tro igen.

Jag vågar öppna dörren igen men det kanske går försiktigare den här gången. Det blir så, när man är rädd för att behöva damma av den där hyllan igen.  Den som har rätt nyckel kan få dörren att öppnas, kanske till och med helt, även om jag försöker hålla emot. Om personen lyckas så kanske den får tillgång till hela biblioteket till slut, även den mörka hyllan. I så fall kommer mitt nakna jag med fullständig trygghet dela med sig av rummet och inte fundera på att stänga till dörren igen. Mitt nakna jag kommer att visa sin sårbarhet med fullständig tillit och utan tvivel.
Jag vet att nyckeln finns och att låset är öppnat, dörren har glidit upp igen, lite trögt i början men lite lättare, mer och mer för varje dag.  Hjärtat slår lite oroligt men samtidigt förväntansfullt och motståndet minskar…

Allra längst in i mitt rum finns en liten lucka. Där finns min själ, mitt allra djupaste jag! Hittills är det ingen mer än jag som har öppnat den. Den som har nyckeln dit…..får den största gåvan jag kan ge….min själs kärlek!

Jag drar mig tillbaka till mitt innersta rum när jag behöver det…och väntar med glädje på sällskap i soffan…när dörren har öppnats helt.