PANG!!!! Helt plötsligt så slår insikten till! En liten skitsak gör att man inser vad man håller på med. Omedvetet har man varit medveten om det, man har pratat om det, ventilerat det och vävt drömmar kring det, men att verkligen INSE det, är ibland som att få en stor smäll. Det är så lätt att säga att man vill göra si och så, fantisera om vad som ska hända, samtidigt som man går kvar i det gamla vanliga, beklagar sig, gnäller och ändå så händer det inget. Inget mer än att man pratar om HUR det skulle kunna vara. Under tiden så gläds man åt småsaker, vilket inte alls är fel, men i detta läget så blir småsakerna så otroligt stora, de får en alldeles för stor betydelse i ens liv!! Allting kretsar kring dessa, förväntan, spänning, betydelsen av välmående, lyckokänsla, förhoppningar, drömmar, varenda liten sak, sekund får en otrolig betydelse. Man suger åt sig som en svamp och vårdar dessa små händelser. Det betyder att även besvikelsen, när något stör dessa småsaker, blir alldeles för uppförstorad! Besvikelsen får så otroligt stora proportioner, inte alls rimligt med vad som egentligen har hänt. Det hjälper inte att man intalar sig själv att man är löjlig, känslan finns där i alla fall och borrar in sig i sinnet!
Vad betyder det hela då? Insikten om att det är såhär gör att man får en tankeställare. Vill jag verkligen må såhär?? När man går i sina gamla hjulspår, där man vet vad som finns och där man gått länge, länge. Sen kommer det gupp och man upptäcker att man egentligen bara går där av gammal vana och guppet visar att det finns saker att lägga märke till, avtagsvägar som man kan ta. Man går in en liten bit på en avtagsväg, känner av lite, stillar nyfikenheten och backar tillbaka till de gamla vanliga hjulspåren. Så fortsätter man en liten bit till, till nästa avtagsväg dyker upp, samma sak där, en snabb koll och så tillbaka igen. Rätt som det är kommer man till en avtagsväg där man känner att man mår jättebra och stannar på, en liten bit längre in. Men…man backar tillbaka…och så går man in några steg igen…på avtagsvägen. Man håller på så, fram och tillbaka, och för varje gång ser man mer, vad som finns på denna väg framför en. Man ser kanske inte helheten men delar och dessa delar bygger man upp all förväntan, drömmar, fantasi och önskningar på. För varje gång man drar sig tillbaka till de gamla hjulspåren har de mist ännu en bit av sin trogna, gamla, invanda trygghet. Otåligt väntar man på att få gå in på avtagsvägen igen för att få tillfredställelse och glädjen av att vara där och varje gång det blir förhinder blir besvikelsen större. Så går man där dag ut och dag in, i de gamla spåren, som blir allt tråkigare, mer och mer meningslösa. Till sist så känner man sig både psykiskt och fysiskt medtagen av att inte komma vidare, att man inte tar det där steget fullt ut in i avtagsvägen och stannar där. Illamåendet, misströstan blir en trogen följeslagare de gånger man inte kan vika av och man acceptera att det är så. Man flyr bort i drömmarna om det som finns där, framför en, men tar inte tag i det fullt ut, skjuter det framför sig i tron att det ordnar sig….någon gång i framtiden.
Vad är det som hindrar att ta tag i det NU??? Hela tiden så dyker det upp saker man ska göra först. Tanken ”när jag har klarat av detta” finns hela tiden med. Men när man väl har klarat av ”detta” så dyker något nytt upp och så blir det framskjutet igen och igen och igen och igen……. Egentligen så finns det ingen anledning att skjuta det framför sig. Det kommer ALDRIG att bli det perfekta tillfället att ta steget. Det kommer ALLTID att finnas något som ”måste” klaras av först om man har den inställningen. Vill man verkligen byta spår så är det bästa att göra det…snabbt! Ju längre man väntar desto svårare är det och skapar bara mer och mer oro, frustration, osäkerhet. Risken att detta färgar av sig på glädjen, lyckokänslan och framtidstron finns också där…mycket på grund av ens egen känsla av feghet. Man kan aldrig få några garantier att avtagsvägen är vägen till himmelriket, men om man inte vågar vara kvar där så får man aldrig chansen att ta reda på det heller. Är det inte så att om man inte följer sitt hjärta så krymper det till slut?? Går man kvar i det gamla när man helt säkert känner att det inte kan ge något mer, är det inte så då, att man väljer bort livets mening???
Konflikträdslan är ett annat hinder för att man ska ta sig ur en situation. Rädslan att såra någon annan sitter djupt och det ÄR svårt att stå upp för sig själv. Men om man inte mår bra…mår andra i mitt sällskap bra då???? Är det inte bättre att ta konflikten, stå upp för sig själv och ge andra en chans att bearbeta det hela och förhoppningsvis må bättre till slut de också?? Hur många sårar man genom att tyst gå och lida? Till slut lägger man skulden för sitt lidande på de närmaste bara för att man själv inte vågar gå vidare. Det är bara jag själv som kan förändra min situation i grund och botten…ingen annan gör det åt mig!! Att göra sig till offer gynnar ingen…och framför allt inte mig själv!
Separationsångest…den finns också med i leken. Man vet vad man har, det är en vana man skaffat sig under lång tid och vanor är såååå svåra att bryta! Hjärnan tycker inte om förändringar…den vill att det ska vara enkelt och inte en massa krångel. Där gäller verkligen att stå emot! Annars står man där med lång näsa och är tillbaka på spåret med en ändlös, tråkig, jobbig framtid. Man kan komma på 100 skäl till att vara kvar där…men egentligen är de bara bortförklaringar för att slippa den där ångesten att bryta en vana. All ångest är till för att brytas och lättnaden när man har klarat av det är fantastiskt!!!
När man har kommit så långt att man insett att de gamla spåren har gjort sitt, att man väljer den nya vägen. När man inser att alla ”måsten” bara är svepskäl, konflikten är något man är tvungen att ta och separationsångesten bara är tillfälligt, DÅ är man på rätt väg! Då är det den rätta vägen man börjar gå på, mot sina drömmar, förväntningar och en framtid som kanske inte är helt uppenbar men med viljan att göra det bästa möjliga av den och att må bra…i kroppen, i själen och i sinnet!!
Gud hjälpe att detta sker!!!!!
!!!! DET kan jag vänta på…med lite vånda…men ändå med tillförsikt!!