Livet i all dess prakt

Mörker, du försöker locka mig med toner av tvivel och oro.
På natten viskar du om misslyckanden och besvikelser,
om svikna löften och grusade förväntningar, om förlorat hopp.
Du droppar ditt gift ur en bägare som är fylld till brädden,
viskar och lurar mig att låta den sippra in i sprickor av min tro.

I skydd av nattens timmar slingrar du dig in i mina drömmar,
strör dina svarta frö med finess så att de ska få fäste i mitt sinne.
Gläder dig åt mina ångestfyllda tvivel av dina mörka budskap.
Men mörker, du varar inte för evigt, din tid är begränsat.
Med en flämtning vaknar jag till och ser ljuset närma sig.

Å ljuset, lyft mig ur mörka skuggor och vagga mig till trygghet
i en bädd av skira drömmar där mörkret skingras till ett flyende stofft.
I din famn vaknar jag till besinning och låter mig fyllas till brädden.
Jag dricker din sötma och känner dina smekningars starka kraft.
Du är min tro, min styrka, min kärna och inget kan besegra dig.

Vad har mörkret att ge mig som du inte kan svepa bort?
Din styrka är oändligt och din strålglans ett bländande klart sken.
Du lyfter bort mörkrets slöjor med den första strålen du tänder.
Giftet som mörkret låtit sippra ut bränner du bort med din eld
och renar själen, sinnet, kroppen för att låta tron växa sig stark.

Idag är ingen bra dag alls!! Egentligen så har jag nog skapat den själv…och samtidigt så är det nog något som funnits i bakgrunden ett tag men trycks ner hela tiden! För jag är ju den där positiva, glada….eller?????? Nääääää…precis som alla andra så har jag mycket att bära på. Jag försöker att inte visa det….för vem i hela världen ska jag vända mig till när jag känner så som jag gör idag??? Även om jag visar en del så blir det just bara….en del! Det andra blir kvar inne i mig. Jag kan inte lasta på andra vad jag känner…inte helt och fullt!! En del kan inte ta det, en del orkar inte med det, en del kan inte hantera det och en del litar inte jag på!! Så jag visar en del…och stoppar tillbaka det andra i små fickor och knäpper igen. Och där ligger det…och bara väntar på att krypa fram igen.

Hur känner jag mig idag då??:  Vaknade med huvudvärk och en lätt deppighet på morgonen. Körde till jobbet…ja…och sen blev liksom allt så som det inte ska bli en morgon!!!!!…och hittills har dagen fortsatt i samma stil.  Under dagen har på något vis deppigheten bytts ut mot en ilska som bränner inne i mig….som en ångkokare som är överfull och ångan börjar sippra ut i små sprickor! Det känns som om jag nu fått nog…att det inte går att stoppa undan allt i fickor…för till slut blir de fulla och brister. Jag är liksom så jäkla arg på allt och alla och på mig själv!!!!!!!!!!!!

Varför är jag så arg då???:  För att jag inte gör som JAG vill!! Jag kommer med så himla många goda råd till andra och själv lever jag inte alls efter det. Jag tar fortfarande hänsyn till de flesta i min närhet och backar undan!! Jag är för feg för att stå upp för mig själv och mina tankar och det jag vill. Jag är för rädd för att andra inte ska acceptera eller tycka om mig om jag inte anpassar mig till det de tycker! Det är nog det värsta av allt, att jag är så himla rädd för att mista människor om jag visar och verkligen gör som jag känner är rätt för mig!! Därför går jag hellre och skjuter saker framför mig….just för att anpassa mig till andras behov först och främst!! Ibland är det bra att kunna göra det….men inte alltid och inte för ofta!!!!
Rätt som det är så kommer ilskan över mig själv fram….och det är ett tecken på att allt inte är som det ska!!!!!

Ändå så har jag blivit mycket bättre på att inte låta andra styra mig…men inte tillräckligt bra. Jag inser ju att det är mitt eget fel och just i dessa situationer blir jag som en jäkla mespotta och reaktionen blir att jag, i ren frustration, blir ett påhäng och så splittrat!!!…och så blir jag ännu jobbigare och min självkänsla och självrespekt sjunker ännu mer.
Om jag inte kan leva upp till någon annans syn på mig, hur ska jag då våga visa vad jag känner??? Även detta som jag känner nu. Om jag känner att jag aldrig kan visa även den sidan av mig utan att det skapar problem för andra, hur ska jag då kunna lita på någon fullt ut??? Det gör ju att jag bara visar en sida av mig just för att andra ska må bra medan jag själv går omkring med en mask över de känslor som också finns!
Jag ÄR egentligen en positiv människa som litar på att allt ordnar sig…men även jag behöver någon gång släppa fram mina innersta känslor när jag inte är på topp. Även jag behöver ha någon som tar sig tid att lyssna…bara lyssna, kanske hålla om och krama och trösta… För då släpper det..om någon lyssnar utan att dömma och som ändå tycker om och älskar mig! Som kan lyfta mig när jag känner mig nere och som orkar ta även den biten av mig och då ge mig stöd..när jag som mest behöver det!! Då går det över snabbt….om jag bara får ur mig det hela och om jag inte behöver oroa mig för att jag inte blir lämnat i sticket när jag känner så.
Jag kan göra det…jag kan lyssna och stötta och älska…och jag gör det med glädje!! För mig är det viktigt att kunna öppna sig för någon och även kunna ta till sig andra…utan att behöva tänka på att man blir ”förvisad” sen. Det är en trygghet att veta att det finns någon som älskar en…även när man inte är på topp!!!!!…och som acceptera det och hjälper till att få bort dessa känslor av ilska och otillräcklighet!!!! För det är ju det det är i grund och botten…en känsla av osäkerhet, otillräcklighet och dålig självkänsla!! Att veta att man man duger även då, det är något som tar bort ilskan och gör så allt kommer i balans till slut!!!

Mina vingar bär mig till landet Någonstans
genom svepande, smekande dimmor
till landet jag aldrig i min drömmar trodde fanns.

Mina vingar bär mig till landet utan några kval
där tunga bördor blir flyktiga, sveper bort
i landet där jag finner lättnaden i mina val.

Mina vingar bär mig till landet med nya perspektiv
för att släppa trasiga tankar, tärande oro
i landet som ger mig styrka att följa meningen i mitt liv.

Mina vingar bär mig till landet där jag gör rätt
där inget tvivel finns i besluten jag tar
i landet där vissheten kommer till mig så lätt.

Mina vingar bär mig till landet utan illusioner
för att upptäcka att allt är vackert, äkta
i landet som uppfyller gyllene längtan och visioner.

Mina vingar bär mig till landet för uppfyllelse av varje dröm
som finns inom mig fylld av silvriga toner
i landet där jag befinner mig i djupaste sömn.

Mina vingar för mig till landet av lycka och frid
där kärleken är villkorslös, allomfattande, oändlig
i landet som är för evigt, utan gräns och tid.

Mina vingar för mig till landet inom min själ
som finns i mitt sinne, i min kropp, alltid och evigt
landet som helar, älskar, tröstar, som bara vill väl.

 Jag famnar dig i salighetens hissnade dröm
bland svävande slöjor av gnistrande stjärnljus.
Universums sammetsmjuka mörka oändlighet
smeker oss i trygghet på kärleksfulla stråk,
låter mig ej ana att jag är i djupaste sömn.

Den smakar som nektar, din kärleksfulla kyss.
Jag låter mig sjunka djupare i din varma famn.
I dina ögon speglas stjärnornas glittrande glans
när de ser in i mig, fyllda av djup kärlek,
ger mig svaret på allt som jag undrat över nyss.

Jag blundar i sällhet och jag vet, jag är ej vaken,
i drömmen jag smeker din kind, smakar din hud.
Som tunnaste spindelnät, vacker som skiraste spets
förs drömslöjorna bort, du finns kvar hos mig,
vår kärlek är vacker, stark och sårbart naken.

Din kärlek, som lyser stark, som ger mig frid,
som gör mig vacker, ger mig styrka och lycka.
Våra andetag är samma såsom våra hjärtas slag,
vi ser varandra och all kärlek jag ska ge till dig,
ta emot av dig, tillsammans, i evigheters tid.

Så är det då ett nytt år igen och nya tillfällen för tankar och funderingar . Året innan försvann ju så fort så man knappt hann med! Inte har jag varit särskilt aktiv här den senaste månader med mina funderingar och inte har jag saknat det heller, men nu faller lusten att skriva ett litet inlägg på igen!

Jag kom att tänka på det här med smeknamn. Små namn som man blir kallad av andra människor i sitt liv. De namn jag tänker på är de som man får av kärlek och som är något speciellt just från den person man får dem av. En del namn glömmer man fort och en del stannar kvar hela livet tillsammans med minnen av just den eller de personer som har kallat mig för det! En del namn låter säkert jättelöjliga i andras öron men betyder väldigt mycket i mina egen. De är som en egen liten skatt som man kan le åt efteråt och gotta sig åt minnen som är förknippade med dem.

Det första jag kommer ihåg är ”Mäuschen” som min morfar sa. Min morfar som tog med mig till marknaden när jag var ca 4 år, höll mig i handen och köpte varm korv till mig. Vi gick där, han och jag, och det var ett jättestort äventyr!
Ett annat som jag kom ihåg är ”Pussi”. I mellanstadiet av killen jag var lite kär i och jag tror nog att han var det i mig också, men alldeles för blyga, det var vi båda två .
”Gullunge” min första killes namn på mig. ”Smulan” finns förevigad på ett kort från ett av mina arbetsplatser, där jag fick heta så. ”Partydrottning” på nästa arbetsplats . ”Dancingqueen” på nästa (måste varit bra på att ha kul!!!) . Snuttan, Sussilull och Penntroll som jag tycker är jättegulligt !
Men det allra finaste som någon har kallat mig är ”solkysst smörblomma”!!!! Det är så otroligt fint sagt och det får mig att känna mig lika lysande som en smörblomma som vänder sig mot solen!

Jag tycker om mina namn jag har fått heta genom mitt liv. De är en del av mig. De finns med en tid och sen försvinner de. Men vissa stannar kvar som en liten påminnelse av de som kallat mig så .