Livet i all dess prakt

Idag är ingen bra dag alls!! Egentligen så har jag nog skapat den själv…och samtidigt så är det nog något som funnits i bakgrunden ett tag men trycks ner hela tiden! För jag är ju den där positiva, glada….eller?????? Nääääää…precis som alla andra så har jag mycket att bära på. Jag försöker att inte visa det….för vem i hela världen ska jag vända mig till när jag känner så som jag gör idag??? Även om jag visar en del så blir det just bara….en del! Det andra blir kvar inne i mig. Jag kan inte lasta på andra vad jag känner…inte helt och fullt!! En del kan inte ta det, en del orkar inte med det, en del kan inte hantera det och en del litar inte jag på!! Så jag visar en del…och stoppar tillbaka det andra i små fickor och knäpper igen. Och där ligger det…och bara väntar på att krypa fram igen.

Hur känner jag mig idag då??:  Vaknade med huvudvärk och en lätt deppighet på morgonen. Körde till jobbet…ja…och sen blev liksom allt så som det inte ska bli en morgon!!!!!…och hittills har dagen fortsatt i samma stil.  Under dagen har på något vis deppigheten bytts ut mot en ilska som bränner inne i mig….som en ångkokare som är överfull och ångan börjar sippra ut i små sprickor! Det känns som om jag nu fått nog…att det inte går att stoppa undan allt i fickor…för till slut blir de fulla och brister. Jag är liksom så jäkla arg på allt och alla och på mig själv!!!!!!!!!!!!

Varför är jag så arg då???:  För att jag inte gör som JAG vill!! Jag kommer med så himla många goda råd till andra och själv lever jag inte alls efter det. Jag tar fortfarande hänsyn till de flesta i min närhet och backar undan!! Jag är för feg för att stå upp för mig själv och mina tankar och det jag vill. Jag är för rädd för att andra inte ska acceptera eller tycka om mig om jag inte anpassar mig till det de tycker! Det är nog det värsta av allt, att jag är så himla rädd för att mista människor om jag visar och verkligen gör som jag känner är rätt för mig!! Därför går jag hellre och skjuter saker framför mig….just för att anpassa mig till andras behov först och främst!! Ibland är det bra att kunna göra det….men inte alltid och inte för ofta!!!!
Rätt som det är så kommer ilskan över mig själv fram….och det är ett tecken på att allt inte är som det ska!!!!!

Ändå så har jag blivit mycket bättre på att inte låta andra styra mig…men inte tillräckligt bra. Jag inser ju att det är mitt eget fel och just i dessa situationer blir jag som en jäkla mespotta och reaktionen blir att jag, i ren frustration, blir ett påhäng och så splittrat!!!…och så blir jag ännu jobbigare och min självkänsla och självrespekt sjunker ännu mer.
Om jag inte kan leva upp till någon annans syn på mig, hur ska jag då våga visa vad jag känner??? Även detta som jag känner nu. Om jag känner att jag aldrig kan visa även den sidan av mig utan att det skapar problem för andra, hur ska jag då kunna lita på någon fullt ut??? Det gör ju att jag bara visar en sida av mig just för att andra ska må bra medan jag själv går omkring med en mask över de känslor som också finns!
Jag ÄR egentligen en positiv människa som litar på att allt ordnar sig…men även jag behöver någon gång släppa fram mina innersta känslor när jag inte är på topp. Även jag behöver ha någon som tar sig tid att lyssna…bara lyssna, kanske hålla om och krama och trösta… För då släpper det..om någon lyssnar utan att dömma och som ändå tycker om och älskar mig! Som kan lyfta mig när jag känner mig nere och som orkar ta även den biten av mig och då ge mig stöd..när jag som mest behöver det!! Då går det över snabbt….om jag bara får ur mig det hela och om jag inte behöver oroa mig för att jag inte blir lämnat i sticket när jag känner så.
Jag kan göra det…jag kan lyssna och stötta och älska…och jag gör det med glädje!! För mig är det viktigt att kunna öppna sig för någon och även kunna ta till sig andra…utan att behöva tänka på att man blir ”förvisad” sen. Det är en trygghet att veta att det finns någon som älskar en…även när man inte är på topp!!!!!…och som acceptera det och hjälper till att få bort dessa känslor av ilska och otillräcklighet!!!! För det är ju det det är i grund och botten…en känsla av osäkerhet, otillräcklighet och dålig självkänsla!! Att veta att man man duger även då, det är något som tar bort ilskan och gör så allt kommer i balans till slut!!!