Livet i all dess prakt

Så är det gjort! Steget är taget! Det var så mycket lättare än jag någonsin föreställt mig!! Där fick jag bekräftat igen att mycket utav tankarna som far runt i huvudet innan man ska göra något jobbigt är hjärnspöken. I och för sig är detta bara början och det är mycket jobbigt kvar…men allt måste ha en början för att få ett avslut eller en annan fortsättning. Det blir vad man gör det till däremellan som betämmer hur jobbigt det blir. Jag har bestämt mig för att det ska gå så smidigt som möjligt och inte skapa onödiga konflikter som inte behövs!!!!

Jag har ju en drömsyn hur mitt liv ska fortsätta ! En drömsyn som jag hoppas på ska bli sann!! Men framförallt så ska jag ta tillvara på att jag vågade lita på min intuition och fortsätta lita på att den leder mig rätt! När allt är klart här och jag kan börja på nytt så ska jag växa på alla vis. Inte för att jag inte kunde det innan utan på andra vis….som ska berika mitt liv.

Just nu känns det lite omtumlande och en aning overkligt! Det är inte enkelt att förändra allt på en gång efter så lång tid och samtidigt så känns det så enkelt!!!! Det svåra är ju redan gjort!!!!! Att ta första steget !! Som att stå vid vattenkanten och titta ner i mörkret…länge länge. Sen helt plötsligt tar man ett djupt andetag och hoppar ner…och det är inte farligt utan man flyter upp igen för att sakta förflytta sig framåt!

Första steget är taget!!!!!

Så är det då ett nytt år igen och nya tillfällen för tankar och funderingar . Året innan försvann ju så fort så man knappt hann med! Inte har jag varit särskilt aktiv här den senaste månader med mina funderingar och inte har jag saknat det heller, men nu faller lusten att skriva ett litet inlägg på igen!

Jag kom att tänka på det här med smeknamn. Små namn som man blir kallad av andra människor i sitt liv. De namn jag tänker på är de som man får av kärlek och som är något speciellt just från den person man får dem av. En del namn glömmer man fort och en del stannar kvar hela livet tillsammans med minnen av just den eller de personer som har kallat mig för det! En del namn låter säkert jättelöjliga i andras öron men betyder väldigt mycket i mina egen. De är som en egen liten skatt som man kan le åt efteråt och gotta sig åt minnen som är förknippade med dem.

Det första jag kommer ihåg är ”Mäuschen” som min morfar sa. Min morfar som tog med mig till marknaden när jag var ca 4 år, höll mig i handen och köpte varm korv till mig. Vi gick där, han och jag, och det var ett jättestort äventyr!
Ett annat som jag kom ihåg är ”Pussi”. I mellanstadiet av killen jag var lite kär i och jag tror nog att han var det i mig också, men alldeles för blyga, det var vi båda två .
”Gullunge” min första killes namn på mig. ”Smulan” finns förevigad på ett kort från ett av mina arbetsplatser, där jag fick heta så. ”Partydrottning” på nästa arbetsplats . ”Dancingqueen” på nästa (måste varit bra på att ha kul!!!) . Snuttan, Sussilull och Penntroll som jag tycker är jättegulligt !
Men det allra finaste som någon har kallat mig är ”solkysst smörblomma”!!!! Det är så otroligt fint sagt och det får mig att känna mig lika lysande som en smörblomma som vänder sig mot solen!

Jag tycker om mina namn jag har fått heta genom mitt liv. De är en del av mig. De finns med en tid och sen försvinner de. Men vissa stannar kvar som en liten påminnelse av de som kallat mig så .

Idag har jag varit på något som jag inte varit på i flera år.  En Tupperwaredemonstration!! Konstigt att något sådant inte har förändrats genom tiden . Det var precis som det alltid har varit!

Det tog mig ett tag att hitta ut till stället där den skulle vara. Det var mörkt, jag hade aldrig varit där tidigare och naturligtvis så körde jag vilse och fick ringa för att komma rätt igen. När jag äntligen kom fram fick jag en jättedust av barndomsminnen. Det var doften som slog emot mig. För det här var ute på landet och jag parkerade framför en stor ladugård full med kor. Det såg så mysigt ut! Kossorna som gick därinne i den upplysta ladugården, den varma doften från dom och doften av mjölk. Jag var tvungen att stå och blunda en liten stund och fick fram bilden av den lilla ladugården där jag tillbringade så många kvällar i min barndom.

Till slut så gick jag in i huset. Där var varmt och mysigt. Bordet med många Tupperwareprodukter stod framme och sen trillade den ena kvinnan efter den andra in. Ja….det var precis som vanligt…bara kvinnor ! Stolar var uppsatta runt ett bord och alla slog sig ner. Så satt vi då där…i olika åldrar och log mot varandra. Den unga tjejen som hade hand om själva demonstrationen steg fram och presenterade sig. Sen började hon att berätta om det olika boxarna, bunkarna, slevarna och vispar och en massa annat. DÅ slog det mig…..DET HÄR ÄR PRECIS LIKADANT SOM PÅ 50-TALET!!!! Här satt vi kvinnor och lyssnade på en demonstration hur man använder allt för att sköta bakning, matlagning, förvaring och hur allt detta underlättar hushållsarbetet!!! Vi satt där och nickade medhållande och många hade små kommentarer om vad de redan hade hemma och hur bra dessa saker är!!

När jag satt där och tittade mig omkring fick jag bilderna från 50-talet framför mig. Hemmafruarna med nylagt hår, fina klänningar som träffades en eftermiddag eller kväll för att se de nya produkterna som underlättar hushållarbetet. Diskussioner om hur lätt det är att ta hand om allt när det finns så fantastiska produkter. Dessa kvinnor som nästan alla var hemma, tog hand om familjen och sin man. Alla dessa bilder från den tiden dök upp. Leende kvinnor som stod vid diskbänken, vid spisen, vid bakbordet, vid middagsbordet och vid just sådana här sammankomster. Bilder som visade hur alla trivdes och hur lycklig man kunde bli över en burk som går att stapla lätt och smidigt i ett skafferi….och hur välklädda, sminkade, fräscha kvinnorna var när de tog hand om hushållet!

Jag såg mig omkring på kvinnorna som satt där jag var och tänkte att det nästan inte förändrats mycket alls. Om man bortser från kläderna och att vi var lite mer frispråkiga så var skillnaden inte så stor. Fortfarande var pratet om hur mycket lättare det är att att använda vissa saker för att förenkla vissa saker och alla små tips hur man kan göra det. Fortfarande finns det bilder om, nu på reklamen på TV:n, hur mycket lättare det är att sköta hushållet med vissa produkter…och fortfarande så är det leende kvinnor som oftast dyker upp i dessa sammanhang. Men…..nu, precis som på det ljuva 50-talet, är det en bild som inte stämmer riktigt överens med verkligheten. Bakom leendena finns det mycket annat som inte kommer fram!

Men…det går inte att låta bli att le…just för att förändringar egentligen inte är så stora…och även det har sin charm!!! Någon gång i framtiden kommer våra bilder att väcka nostalgiminnen också ….och jämföras med den tiden som är då!!!

Innan idag så satt jag och lät tankarna vandra genom huvudet. När man inte alls försöker kontrollera tankarna så kan man bli glatt överraskad över alla som trillar in och som man trodde att man inte alls har kvar i hjärnan. Det blir lite av en minnesattack och jag kom på saker som ligger långt tillbaka i tiden. Saker som inte var särskilt djupa men som i det läget ändå lämnade kvar spår.
En liten tanke som dök var en händelse som just då inte var såååå särskilt kul men som nu får mig att skratta.

Efter att jag hade fått mina 2 pojkar visade det sig att jag inte tålde P-piller och med samråd av min gynekolog kom vi fram till att det bästa var att använda spiral. Det hade kommit en ny sort som jag skulle få prova. Naturligtvis så läste jag om det jag kunde få tag på i läsväg (detta var innan internets upplysande tillvaro). Iväg till gyn och in med spiralen. Detta gick relativt smärtfritt och efteråt så fick jag instruktioner hur jag skulle bära mig åt för att kolla så den satt rätt. Efter ett par dagar skulle jag känna efter så att jag kände de små tunna trådarna vid livmoderhalsen.

Så gick det några dagar och en eftermiddag låste jag in mig på toa och stack upp fingrarna för att känna om de små trådarna fanns där! Javisst fanns det där……och jag kände även ca 1 cm av spiralskaftet som stack ut!!!!!! Min första tanke var ju att…..ajajajaj…vilken himla tur att det inte blivit något efter jag satt in spiralen!!!!! Annars hade det nog varit nån som fått väldigt ont!!!  Ut från toan och rusa fram till telefonen för att ringa till gyn! Det blev ett litet hysteriskt samtal när jag försökte förklara situationen. Sköterskan i andra änden lyssnade vänligt och frågade om jag kunde komma in om ca 10 min….då hade hon en läkare som hade en lucka. Nu var det så att jag hade 3 mil till lasarettet och det var liksom lite omöjligt att komma dit så snabbt. ”Du tror inte att du kan försöka dra ute den själv???” frågade hon med lika vänlig röst ”…och så får du en ny tid för att sätta in en ny spiral istället??” Vad skulle jag göra???? Jag sa att jag skulle göra ett försök och tog en ny tid till några dagar senare.

Jag satte mig i köket en stund, lugnade mig och gick sen in på toan igen, låste dörren och tog ett djupt andetag….det var bara att sätta igång. Snacka om att man var vig!!!!!! Jag tror aldrig att jag lyckats med såna akrobatiska övningar varken innan eller efter!!! Att få tag på ca 1 cm inuti sig själv, på ett ställe som liksom sitter i fel i en sån situation och där det är halt, är inget man gör sådär enkelt!!!! Genomsvett, svärande och dubbelvikt lyckades jag till slut få ett tvåfingersgrepp om den lilla pinnen och dra till!!! En liten stunds motstånd och till slut så knirrade det till (obehagligt ljud) och så ryckte jag ut den. Det kändes som en seger !!!!…och träningsvärk dagen efter!!!

Några dagar senare var jag och fick en ny spiral insatt! Läkaren tittade på mig och sa ”Nu ska det mycket till för att den ska åka ut” och så blinkade han åt mig!! Jag kunde ju inte låta bli att skratta….såhär efteråt

Att vara totalt närvarande i nuet…det är en konst som är svår. För det mesta när man försöker att verkligen vara det svävar tankarna iväg åt alla håll. Jag tränade på att se på ett tänt ljus i tio minuter, verkligen SE ljuset och hålla kvar känslan av det..nästan omöjligt. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att tänka på nåt helt annat. Jag tränar på det! När jag är ute och går så låter jag en liten stund gå till att känna rörelserna och hur det känns i kroppen och sinnet. Då kan jag lyckas med detta en stund..att vara totalt närvarande i nuet!

När jag födde mina barn, då fanns det också känslan av att vara totalt närvarande. Inte hela tiden…för jag minns att jag mitt i smärtan av värkarna tänkte att jag inte ville vara där …att det fick vara nog!!! Men mitt i allt så var jag totalt närvarande och kände alla sinnesintryck.

Den sista tiden så har jag upplevt stunder av totalt närvarande i nuet. När allt annat försvinner, när det varken finns det förflutna eller framtid, när endast nuet existera. När kropp och sinne är uppfyllda av det som sker just nu. Varje sekund, minut är fyllda av känslor, intryck, beröring, dofter, smaker och sinnesrörelser. När allt detta blandas blir det en otroligt underbar upplevelse, när inget annat betyder något, utan bara detta fantastiska ögonblicket! Dessa stunder varar allt från några minuter till flera timmar.

En av de mest fantastiska nu-upplevelser hade jag häromdagen. Då sinnet nästan blev överbelastad av allt som jag fick vara med om . Inget annat betydde något utom just det jag upplevde precis då!! Nu så är det kvar i mitt minne, i sinne och kropp, och får mig att stråla och le.

Jag vet att jag kommer att uppleva fler sådana stunder, när nuet är närvarade helt och totalt i mig och jag behöver inte anstränga mig för att uppleva dessa…de kommer lättsamt vid vissa tillfällen.
Jag behöver inte sitta och titta på ett ljus en lång stund för att uppleva känslan.

När ljuset tänds inom mig…då behövs ingen träning…då är nuet här, närvarande, levande och allt uppslukande!

Jag är ett äkta sommarbarn ! När min mamma gick med mig så dröjde jag 3 veckor över beräknad datum. Troligtvis hade jag bestämt mig: Jag skulle födas mitt i högsommaren när den värsta värmeböljan härjade. Redan då visste jag att just den årstiden var min! Jag föddes på ett litet privat sjukhem mitt på landet och i min egen fantasi (tyvärr räcker ju inte minnet så långt tillbaka) kan jag känna doften av sommarblommor, nyslaget gräs och sommarvärme som kom in genom fönstret. Sen blev det stadsdofterna som tog över i några år .

De flesta av mina tidigaste minnen är förknippade med sommaren och jag kommer ihåg långt tillbaka . Som pytteliten när jag står i ett hav av solrosor, så höga att jag inte räcker upp halvvägs. Jag står och tittar uppåt och en farbror plockar solrosfrön och ger mig. När jag går till kiosken och köper glass, där jag står på tå och ändå inte räcker upp utan tanten får luta sig ut och titta ner på mig. När jag leker i sandlådan och borrar ner fötterna i den varma sanden. Hos mormor i kolonistugan där jag badar i den lilla poolen. Hos farmor i trädgården där jag äter körsbär och är kladdig hela jag!
När jag är lite äldre är det fortfarande sommarminnen dom dominerar. Lukten av varm asfalt när vattenposten öppnas för oss barn. Besöken på utomhusbaden och doften av Delial solkräm. Rullskridskoturer och skrapade knä. Ännu äldre, och tillbaka till landet, där höskörd, sommarängar, bäckar, cykelturer och bad i sjön tar över. Visst har jag många fina minnen från de andra årstiderna…men sommaren…den är min!!!

Forfarande älskar jag sommaren. Visst är våren fin…med sitt vaknande som för mig betyder att sommaren närmar sig! Hösten har sin tjusning…och vintern kan vara otrolig vacker! Men sommaren..med sina dofter, frodiga grönska, blommor och när den är som bäst….sol och värme! Mmmmmm…det finns ingen annan årstid som får mig att må så bra!!! När solen börjar värma är jag som en blomma…jag sträcker mig efter den. Jag kan lägga mig på golvet i en solstråle som kommer in genom fönstret och sträcka på mig som en katt, lättjefull och långsamt…blunda och njuta av en föraning av sommar. Sen väntar jag…tills det är så varmt så jag inte fryser (vilket jag tyvärr gör rätt lätt). Då lägger jag mig ute i solen, inte så mycket för att sola, utan för att känna värmen ta sig in i kroppen och fylla hela mig! Hur den sprider sig från magen och vidare till alla delar. Blir det för varmt flyttar jag in i skuggan av ett träd och njuter av solens spel bland löven eller så tar jag ett dopp i havet eller sjö. Att ligga på en filt, med en bok, lite musik…eller bara lyssna på sommarljuden, kluckande vatten, insekters surr, fåglarnas kvitter…underbart!!

En sommarkväll när det är riktigt varmt: En kall öl och sen duscha och smörja in sig. Gå ut på stan, sätta sig på en uteservering och ta en sommardrink och kanske nåt lätt att äta. Åka till en sjö och ta ett kvällsdopp. Sitta och dricka vin på altanen tillsammans med vänner till långt in på natten. Det finns så mycket att göra en sommarkväll….

Jag är sommarbarn! Född under högsommaren…då jag laddar mina batterier med sol, värme, dofter och ljud….för att ta fram när de andra årstiderna infinner sig.

Jag skyndar mig genom skogen. Buskar och träd rispar mig på benen och insekter dras till mig av svettlukten. Luften är het, kvav, tung och solen är stickande. Stigen är nästan osynlig och jag snubblar till över rötter och stenar. Nästan framme. Jag känner lockelsen, känner hur något osynligt kallar och driver på mig.

Jag har lämnat de andra vilande vid stugan i den kvava hettan. Detta är min stund, denna rastlöshet som väntar på att få sin lindring. Kallelsen som jag känt hela dagen….kom, kom, kom!

Nu är luften alldeles stilla, inte ett löv rör sig, inga ljud hörs. Svetten klibbar på kroppen och det är tungt att andas. Nu är jag framme. Vid den lilla strandremsan vid sjön, den som är så svår att upptäcka. De svarta tunga molnen kommer allt närmare och åskans muller hörs i naturens tystnad.
Nu är det snart dags! I den stillastående luften tar jag av mig kläderna, lägger dem i skydd och ställer mig naken på strandremsan…avvaktande…håller nästan andan. NU…nu drar molnen över solen, luften fylls av silverljus med gulaktiga strimmor, en svag doft av svavel och vattnet på sjön mörknar i grått och silver. Jaaaa…NU…regnstormen kommer blixtsnabb, träden viker sig, vattnet kokar, blixtarna far över himlen och urladdningen kommer som dova, mörka toner över mig.
Jag står på stranden, regnet piskar min kropp och stormen försöker vräka omkull mig. Jag lyfter upp ansiktet, tar ett djupt andetag, spänner kroppen, sträcker upp armarna mot skyn, släpper taget. Släpper fram skriket, släpper fram det viltsinta, primitiva, urkraften. Jag är lejonet som vrålar, vargen som ylar, jag är örnen som flyger, fisken som följer vattnets rörelse, jag är allt! Jag ett litet sandkorn i universum, jag är gudinna, jag är sammankopplad med allt och alla som finns, varenda del hör samman med allt som existera, allt samverkar, allt…alla är lika gudomliga!
Jag sträcker mig mot universum, skriker ut min kraft och fylls med insikt, ljus och kärlek mitt i naturens urladdning.

Lika snabbt som det började, slutar det hela. Solen kommer fram igen, luften ångar i värmen som nu är klar och ren. Fåglarna börjar åter med sitt drillande och vattnet droppar från träden. Jag står på stranden, med upplyft ansikte mot solen och känner en djupt inre glädje, en ro, ett uppvaknande, en otrolig insikt! Detta var kallelsen, detta var vad jag skulle få veta!! Där jag står känner jag nästan hur jag blir omfamnad av dessa osynliga, svävande, kärleksfulla…de som kallade mig! Jag ler…ett barnsligt lyckligt leende.

Solen har torkat min hud och jag tar långsamt på mig mina kläder. Sakta går jag tillbaka genom skogen, uppfylld av det jag upplevt. Tillbaka till mina älskade vänner, med en känsla av ro, frid och lycka som finns djupt inne i mig!

Ljus och kärlek…..jag älskar…..

När köplusten drabbar en är det svårt att stå emot! Händer detta när det är i slutet på en löneperiod så kan det kännas krisigt och är det i början är det inte heller bra, för då är risken stor att man förköper sig ! Men ibland så dämpas den av naturliga saker…som att man inte hittar det man är sugen på att köpa..eller man ser sig själv i ett provrum!!

Där står man med en hel hög med kläder som ser jättesnygga ut på galgen i butiken. In i provrummet, av med alla kläder och sen börjar det! Varför är det så taskig belysning i ett provrum??? När man står där i BH och trosor och ser sig själv i de dubbla speglarna, lite gulblek och alla skavanker förstorade och avslöjade. Först så står man och vänder sig om, kollar in sig själv från alla håll…det är inte så ofta man har speglar så man kan se hela sig runt om. Efter en liten nedgång i självförtroendet så rycker man på axlarna och repar ny tillförsikt! Ljuset är faktiskt ofördelaktigt!!!! Sen börjar provningen! Hm..storlekarna är ju lite skumma med den där standarden som finns nu. Den där snygga klänningen fastnar halvägs över axlarna…skiiiit…hur ska jag nu få av mig den igen??? Det blir ett lirkande och försiktig dragande i klänningen…man kan ju inte ropa på hjälp!!! Ny storlek…den gick på..men sitter som en säck!! Av med den..och på med nästa plagg. Högen med plagg som INTE var bra, växer!!! Till sist är det bara jeansen kvar…de med stretch! Dra på mig ett par, hålla in magen och de sitter rätt ok. Då kommer det en expedit ”Nej…de kan du inte ha” säger hon bestämd ”De töjer sig mycket, så en storlek mindre MÅSTE du ta!!” Tittar lite tveksam på henne men snäll som man är går jag med på att prova. Ok…börjar med att åla in benen, genomsvett, drar upp jeansen så jag lyckas få dom över rumpan, sen så….nu tror jag att det är kört!!! Men inte…ett djupt andetag, hålla in magen i en statisk rörelse och tvingar ihop knappen med knapphålet, andas lite försiktigt, nytt djupt andetag och lirkar upp dragkedjan. Sen släpper jag ut luften och vips, så sitter jag i ett skruvstäd. Allt ovanför jeansen hänger upptryckt ÖVER jeanskanten och allt innanför sammanpressat. Tyvärr så vet jag ju att expediten har rätt..de töjer sig och kommer att bli bra! Det är bara att fram till dess så kommer jag inte att kunna andas, röra mig eller sitta!! När de väl är uttöjda är jag jättenöjd…fram till de ska tvättas, för då börjar det om igen .

Till slut är allt provat och det blev 2 plagg av 12 som blev bra. På med de egna kläderna igen, en sista koll i det gulaktiga ljuset och sen ut. Väl ute i butiken stannar jag till för att kolla i speglarna där. Jag är väl inte så gul som jag var i provhytten???? Lite orolig! Puhhh…här ute har jag normal färg och livet känns helt plötsligt riktigt trevligt igen. 2 plagg rikare, några 100-lappar fattigare men nöjd och glad! Kanske till och med ett fynd??? Då känns det ännu bättre !!!

Så är då köplusten tillfredställd för den här gången…till nästa anfall kommer och allt börjar om igen !

Vinden viner runt huset och regnet slår mot fönstren. Inne är det varmt och ombonad och håller mörkret utanför. Hon går sakta runt och släcker alla lampor tills det bara är ljuset från stearinljusen som kastar fladdrande skuggor mot väggarna. Hennes speciella plats i soffan är färdig med kuddar och en varm, mjuk filt. Rökelsen sprider en behaglig doft i rummet, avslappnande och drömmande. I bakgrunden hörs de dova tonerna av trummor i samma takt som hjärtslag.

Hon sätter sig i soffan och lägger filten runt sig, lutar sig bekvämt mot kuddarna och kastar en sista blick runt rummet. Nu…äntligen…ska hon få ge sig iväg, alldeles ensam och ändå inte. Hon sluter ögonen och full av förväntan tar hon några djupa andetag, koncentrerar sig ett ögonblick på doften och ljudet i rummet, sen släpper hon taget.

Hon känner hur sinnet frigörs, hur kroppen försvinner och det gyllene ljuset fyller henne. Hon stiger in i det och lyfter…högre och högre. Till slut så ser hon hur ljuset delar sig och där står han…hennes guide, vägvisare och evige ledsagare. Gammal, vis och med all kunskap och all vägledning som går att uppnå. Visserligen får hon aldrig några raka svar, utan alltid bara den vägledningen hon behöver för att själv komma underfund med det hon behöver veta. Det ständiga budskapet han ger henne är alltid ”följ ditt hjärta, det visar dig vägen”.

Hon möter honom och han tar henne i handen. Inga ord behövs, de förstår varandra ändå. Han leder henne in i ett hav av glittrande stjärnor och mitt bland dessa sätter de sig på en bänk. När stjärnorna lyfter står bänken helt plötsligt bland prunkande blommor i alla färger som sprider en vidunderlig doft i luften som är alldeles klar. Hon ser på honom och vet att hon får en ledtråd till svaret på sin fråga som hon ska ställa. ”Allt detta som händer i mitt liv…hur ska jag veta vad som är rätt, att jag gör det rätta valet?”
Han vänder sig mot henne och ger henne några otroligt vackra blommor ”Titta på de här, dra in deras doft och känn efter”. Hon tar den första, ser på dess underbara färg och håller den mot sig, drar in doften. Den doftar underbart och hon kan inte sluta. Till slut så klingar doften av och hon känner att den fortfarande är vacker men inte som den var från början. En efter en gör hon samma sak med. En del behåller doften längre, en del är vackra men doftar inte alls, en del har en doft som inte tilltalar henne, en del har en doft som förändras. Alla är underbart vackra, tilltalande från början men förändras på något vis efter ett tag. Kvar blir en enda blomma som doftar  underbart hela tiden, som hela tiden förändras till det bättre så länge hon håller i den, som blir vackrare och vackrare att se på. Den fyller henne med lycka, sällhet och outsäglig kärlek.

”Om du nu följer ditt hjärta, ditt sinne…vilken blomma väljer du?” frågar han efter en stund. ”Den här såklart” säger hon med ett innerligt leende ”Hur ska jag kunna välja något annat när jag har känt den här doften som inte försvinner, när jag ser den vackra färgen, när jag känner de känslor som den väcker inom mig?” Han ler och smeker henne ömt över kinden ”Gör då likadant med ditt liv. Se och dra in doften, njut av allt som livet har att ge men välj det som stannar kvar i ditt sinne och hjärta. Allt förändras men vissa saker bara till det bättre…och då ska du ta tillvara på det och inte vara rädd för det valet”.

Blommorna bleknar och stjärnorna faller sakta tillbaka över bänken. Han tar hennes hand och leder henne tillbaka till det gyllene ljuset Efter en sista blick in i hans visa ögon stiger hon in i ljuset och känner hur hon sakta och mjukt sjunker tillbaka in i sin kropp.

Hon öppnar ögonen och ser sig lite förvirrad om i rummet, sträcker lite på sig och låter tankarna klarna. Ett leende sprider sig över hennes läppar..hon har fått svar igen, en ledtråd. Leendet blir större, hon vet precis vilken blomma hon väljer! Så många underbara, vackra blommor hon har känt, med dofter som lämnat efter sig fantastiska minnen. En del har berikat hennes liv för ett tag, olika länge och kommer alltid att finnas där som en ljuspunkt. Men det finns bara en som blivit bättre och bättre…och den blomman ska vårdas ömt!

Hon stiger upp, rättar till kuddarna och blåser ut ljusen efter att ha tänt några lampor. Sänder en tacksam tanke till den vise mannen som kommer till henne, hennes guide. Livet är vackert…och hon följer sitt hjärta.

Kvinna – jag älskar att vara kvinna!!! Jag älskar att uttrycka min kvinnlighet och jag njuter av det . Det har varit så så långt jag kan minnas tillbaka! Jag klättrade i träd, hittade på en massa saker men jag har alltid varit ”flicka” utan att jag upplevde nån rosa period, avskydde och avskyr fortfarande volanger, rysch och pysch. Blev tidigt förälskad i 40- och 50-talsmodet med dess kläder och skor med stilettklackar. Mina första sådana skor köpte jag på 70-talet…vilken dröm!! I tidig tonårstid lärde min moster mig hur man ska sminka sig och då blev jag fast. Sminkning…så jättekul det är!!!! Att ta fram det bästa i någons ansikte…det blev många som fick sitta framför mig medan jag experimenterade med dem….och mig själv! Kläder, smink, skor, allt det där är ”utanpå saker”…sånt man kan ta på och se, som man utåt visar sin kvinnlighet med, lite fåfänga, lite självbekräftelse!

För mig kommer kvinnlighet inifrån…från själva kärnan av jaget! Att känna sin styrka i att vara kvinna och känna sig tillfreds, säker och trygg i sin kvinnlighet! Att våga släppa fram den och låter den utrycka sig på det viset som känns bäst! Ibland känns det som om jag har otaliga års erfarenhet inom mig av kvinnlig kraft som bara väntar på att plockas fram, all nedärvt kunskap från många kvinnor. Jag kan känna en stolthet över att vara kvinna, att vara fylld av vetskap att jag är den jag är och hela tiden lära mig att ta tillvara på allt som det innebär. Med åren så kommer självacceptansen, att acceptera sina egenheter, sin kropp och sitt sinne. Det krävs mycket lärdom och självinsikt och man blir aldrig fullärd. Jag är tacksam för min kropp, som är den där min själ bor just nu. Den är inte perfekt men stark, den har burit och fött barn, den har givit och ger mig glädje och njutning och jag gillar den faktiskt rätt bra ). Mitt sinne är mycket mer öppet än för några år sedan och jag känner mycket mer tillit till att allt ordnar sig…som jag vill och önskar ).  Jag har kommit en bit på väg och nu går utvecklingen fram mycket fortare än tidigare! Jag tar mer tillvara det som kommer i min väg och har precis börjat lära mig att släppa det som hindrar mig eller inte ger mig något! Jag är en människa under utveckling och jag älskar varje lärdom även om det ibland känns svårt att gå igenom den. Jag är KVINNA!!!!…stolt, stark och tacksam…och detta gör mig ödmjuk!!!

Alla människor skulle behöva känna sig stolta över sig själva…med ödmjukhet. Män och kvinnor, som är bundna till varandra, ingen kan existera utan den andra för då skulle mänskligheten dö ut! Jag önskar att män och kvinnor respekterar varandra på alla vis. Vi är olika..men har lika värde och behövs precis lika mycket! Förtryck och orättvisor av alla dess slag skulle försvinna om vi såg varandras värde och uppskattade den. Tyvärr är det en lång bit kvar innan alla har förstått det!! Men för varje människa som förstår sammanhanget i livets väv…så blir det bättre )

Jag är glad att jag blev född till kvinna !!!!!!…och hedrar styrkan, kraften och glädjen i kvinnligheten!!