Livet i all dess prakt

Ibland blir jag bara så trött!!! Trött på att jag inte gör något åt saker jag inte mår bra av! Trött på att ta hänsyn, trött på att inte kunna vara helt egoistiskt och tänka på mig själv, trött på att vänta, trött på all slöseri med tid…och trött på min egen feghet!!!!!!!

Jag lever med så många kontraster…från likgiltighet till lycka! Dessa kontraster som kan pendla från den ena dagen till den andra. Jag vet jag vill och ändå så GÖR jag inget! Hur påverkar det mig? Både fysiskt och psykiskt: Magen mår inte bra, huvudvärk och svårt med sömnen. Irritation, sorgsenhet och många många tankar! Där finns också många stunder av otrolig glädje och de ger mig kraft att orka med dessa nedgångsperioder.

Men när jag är nere i svackorna då blir allt tungt. Då tvivlar jag även på sånt som jag egentligen vet är rätt och bra! Hur skulle jag kunna få det så bra…som jag önskar??? När allt går ut på att vänta, när osäkerheten lurar i tankarna? När jag gör våld på mig själv genom att låta bli att agera? När jag vill något men låter yttre omständigheter styra mig? När jag skjuter saker framför mig?? När jag slösar bort min tid????????

Som tur är så är svackorna relativt sällsynta och jag är positiv…för det mesta! Jag vet ju att allt löser sig…även för mig och mitt bästa! Just nu är jag i en svacka….och det känns tungt…så tungt! Jag vet vad jag vill och ändå…ändå så väntar jag. Just nu så är jag ledsen och tiden känns evighetslång!!!

Kontraster som sker från den ena dagen till den andra…och skapar längtan, behov och önskningar om uppfyllda drömmar.

”Jag ber om styrka att hålla kvar min tilltro.
Jag ber om kraft att kunna vänta tills tiden är redo.
Jag ber om hjälp att klara av det som måste ske.
Jag ber om tillit till den eviga kärleken.”

Ibland blir jag så trött…..men min kärna är stark och positiv!!!

Att vara totalt närvarande i nuet…det är en konst som är svår. För det mesta när man försöker att verkligen vara det svävar tankarna iväg åt alla håll. Jag tränade på att se på ett tänt ljus i tio minuter, verkligen SE ljuset och hålla kvar känslan av det..nästan omöjligt. Helt plötsligt kom jag på mig själv med att tänka på nåt helt annat. Jag tränar på det! När jag är ute och går så låter jag en liten stund gå till att känna rörelserna och hur det känns i kroppen och sinnet. Då kan jag lyckas med detta en stund..att vara totalt närvarande i nuet!

När jag födde mina barn, då fanns det också känslan av att vara totalt närvarande. Inte hela tiden…för jag minns att jag mitt i smärtan av värkarna tänkte att jag inte ville vara där …att det fick vara nog!!! Men mitt i allt så var jag totalt närvarande och kände alla sinnesintryck.

Den sista tiden så har jag upplevt stunder av totalt närvarande i nuet. När allt annat försvinner, när det varken finns det förflutna eller framtid, när endast nuet existera. När kropp och sinne är uppfyllda av det som sker just nu. Varje sekund, minut är fyllda av känslor, intryck, beröring, dofter, smaker och sinnesrörelser. När allt detta blandas blir det en otroligt underbar upplevelse, när inget annat betyder något, utan bara detta fantastiska ögonblicket! Dessa stunder varar allt från några minuter till flera timmar.

En av de mest fantastiska nu-upplevelser hade jag häromdagen. Då sinnet nästan blev överbelastad av allt som jag fick vara med om . Inget annat betydde något utom just det jag upplevde precis då!! Nu så är det kvar i mitt minne, i sinne och kropp, och får mig att stråla och le.

Jag vet att jag kommer att uppleva fler sådana stunder, när nuet är närvarade helt och totalt i mig och jag behöver inte anstränga mig för att uppleva dessa…de kommer lättsamt vid vissa tillfällen.
Jag behöver inte sitta och titta på ett ljus en lång stund för att uppleva känslan.

När ljuset tänds inom mig…då behövs ingen träning…då är nuet här, närvarande, levande och allt uppslukande!

Inget är som väntans tider! När killet i magen känns och förväntningar inför en resa, händelse eller högtid finns i kroppen. Ideligen tittar man i almackan eller klockan för att tiden ska gå fortare. Fast tiden rusar iväg så känns det som om den står stilla, allra helst de sista timmarna innan känns sekunder och minuter evighetslånga!

När man var liten var det födelsedagen och julafton som det kändes mest. På födelsedagsmorgonen vaknade jag jättetidigt. Försiktigt smög jag ner i köket där jag visste att presenterna alltid stod på en viss plats den dagen. Ofta hade någon av mina älskade dockor försvunnit några dagar innan och nu stod hon där, i nya kläder. Sen smög jag tillbaka till sängen och bara låg där och väntade, i evigheter kändes det som, med det där spännande killet i magen, på att bli ”väckt” av resterande familjemedlemmar.

Julafton…åååååå…denna dag som kändes hur lång som helst!!!! När det äntligen var dags hade jag nästan ont i magen! Pappa tände granen, som på den tiden hade levande ljus och det var såååå vackert! Tomten, som naturligtvis var den riktiga tomten , kom äntligen och jag minns den där otroliga förväntan när han öppnade säcken! Eftersom jag var ett väldigt framåt barn så trillade jag nästan ner i säcken av ren nyfikenhet! Julen innan jag fyllde 4 år fick jag en negerdocka…det var väldigt exotiskt…och jag glömmer aldrig kärlekskänslan jag fick till henne på en gång .
Jag hoppas att jag har lyckats förmedla denna känsla till mina barn…julförväntan och födelsedagsspänningen .

Förväntan innan man ska iväg på en resa, den finns fortfarande där. Att planera, boka datum och sen pricka av veckor och dagar. Packa väskan och äntligen åka iväg. Den spänningen är så härlig…allt man ser fram emot.

Alla dessa andra händelser som skapar förväntan. En fest att se fram emot, en danskväll, träff med vänner och kärleksträffarna !! Träffar man hade med killar som man var kär i, från de där oskyldiga i unga år till de lite mer händelserika vid högre ålder. Alla precis lika allvarliga och alla skapade precis samma förväntan, kill i magen och nästan illamående , plus att tiden verkligen kändes som om den stod still!!!!

Jag får fortfarande den där otroliga känslan av förväntan när det är saker jag ser fram emot. Samma barnsliga, glädjerusande, otåliga känsla i kroppen! Klockan går fortfarande lika sakta, dagar och veckor känns fortfarande lika långa! Samtidigt som det känns jobbigt är det ändå så häftigt att få känna hur man lever med denna glädje !

Att sen förväntningarna inte alltid slår in spelar ingen roll…inte just då…innan själva händelsen! För den där pirriga, ivriga, lysande känslan den har man ju innan ändå!!!….och för det mesta…ja…då blir det faktiskt precis så som man tänkt sig och ibland till och med bättre!!! Jag älskar den där känslan!!! Att ha något att se fram emot och veta att det finns en stor chans att det blir så…precis så som jag har förväntat mig!!!!!

Väntans tider…jag känner att jag lever!!!

Note: Ibland överträffar verkligheten förväntningarna med miljoner, miljoner steg!!!! Detta har varit en sådan dag!!!! Förväntningar som uppfylldes med sååååååå mycket mer än jag någonsin trodde!! En underbar, fantastisk dag!!!!!!!

I alla böcker jag läst de sista åren har det stått att jag kan forma min egen framtid…om jag bara har tillit till universum! Att jag ska leva som om jag redan är där! Det är inte lätt men jag försöker verkligen!! Universum som uppfyller allt jag sänder ut, men det gäller att tänka på rätt sätt. Konstigt nog vet jag att det stämmer. Alla gånger när det jag tänkt mig slagit in, både negativa och positiva saker, är det mina tankar som har styrt det.

Jag hade en dröm om en viss framtid tidigare och undrade varför det aldrig blev så!!!  Tills jag insåg att jag samtidigt hade ett starkt tvivel till den specifika framtiden, att jag innerst inne inte trodde på hela den utan bara till en viss del. Naturligtvis så var det min magkänsla som lirkade sig in i det hela och styrde mig i rätt riktning och universum såg till att det blev precis så som jag innerst inne trodde. Universum som tolkar allt bokstavligen och inte lägger in några känslor alls i det hela, utan bara skickar tillbaka det som man sänder ut! Kanske hade jag kunnat fått den framtiden om jag inte hade haft de där inre tvivlen…men magkänslan…ja…den leder en rätt till slut. Jag har släppt den framtiden…och med den tvivlen, jag inser att jag vetat hela tiden att den inte var rätt för mig även om det var en önskedröm!

Helt överraskande, nej inte helt överraskande , hände något som jag inte räknat med! Men när jag tänker tillbaka så har tanken nog funnits där emellanåt, som en liten förbisvepande viskning, knappt märkbar och snabbt undanstoppad. Universum måste ha fångat upp den (som allt annat) och uppfyllt även denna lilla flyktiga tanken. Så varför blev jag egentligen så överraskad?? För att jag helt enkelt inte var medveten om vad min magkänsla hela tiden talade om för mig!!! Fast tecknen fanns där, fast vibrationerna fanns där. Tills den dagen när jag fick ett svar…som jag inte var beredd på, försökte stå emot och förlorade kampen…till min glädje !!

Den framtiden jag ser nu…den är jag säker på. Min intuition, magkänsla, säger mig ”Lilla vän, fattar du nu vad som är meningen??? Du skapar din framtid när du med säkerhet vet vad som är bäst för dig. Vissa saker är förutbestämda. Varför ska du krångla till det hela? Känner du det minsta tvivel, strunta i det hela. Du vet innerst inne när du är på rätt väg och då…då styr dina tankar dig i rätt riktning och universum ger dig precis det du önskar!!” Så är det ju!!!!!!! Om jag känner tvivel, ja då blir även de uppfyllda!! När jag känner att det är rätt, ja då blir det så…precis som jag tänker och önskar!!!

Min framtid…jag ser den!! Den är ljus och lycklig!!! Den ligger en bit framåt i tiden…men inte helt avlägsen. Den får mig att växa!! Vägen dit bekymrar jag mig inte så mycket om….det kommer att lösa sig på det bästa sättet som går. Jag tänker inte skicka ut en massa tankar till universum med jobbiga grubblerier eller fantasier! Jag visuallisera min framtid och låter mig ledas dit…och i tankarna är jag redan där, lever där och njuter!!! Allt fram till dess…överlåter jag till de högre makterna . I nuet njuter jag av det som sker just NU…den underbara känslan av att ha hittat rätt…min magkänsla säger mig det!!!!

Jag ser och formar min framtid…med tillit!!!!

Jag är ett äkta sommarbarn ! När min mamma gick med mig så dröjde jag 3 veckor över beräknad datum. Troligtvis hade jag bestämt mig: Jag skulle födas mitt i högsommaren när den värsta värmeböljan härjade. Redan då visste jag att just den årstiden var min! Jag föddes på ett litet privat sjukhem mitt på landet och i min egen fantasi (tyvärr räcker ju inte minnet så långt tillbaka) kan jag känna doften av sommarblommor, nyslaget gräs och sommarvärme som kom in genom fönstret. Sen blev det stadsdofterna som tog över i några år .

De flesta av mina tidigaste minnen är förknippade med sommaren och jag kommer ihåg långt tillbaka . Som pytteliten när jag står i ett hav av solrosor, så höga att jag inte räcker upp halvvägs. Jag står och tittar uppåt och en farbror plockar solrosfrön och ger mig. När jag går till kiosken och köper glass, där jag står på tå och ändå inte räcker upp utan tanten får luta sig ut och titta ner på mig. När jag leker i sandlådan och borrar ner fötterna i den varma sanden. Hos mormor i kolonistugan där jag badar i den lilla poolen. Hos farmor i trädgården där jag äter körsbär och är kladdig hela jag!
När jag är lite äldre är det fortfarande sommarminnen dom dominerar. Lukten av varm asfalt när vattenposten öppnas för oss barn. Besöken på utomhusbaden och doften av Delial solkräm. Rullskridskoturer och skrapade knä. Ännu äldre, och tillbaka till landet, där höskörd, sommarängar, bäckar, cykelturer och bad i sjön tar över. Visst har jag många fina minnen från de andra årstiderna…men sommaren…den är min!!!

Forfarande älskar jag sommaren. Visst är våren fin…med sitt vaknande som för mig betyder att sommaren närmar sig! Hösten har sin tjusning…och vintern kan vara otrolig vacker! Men sommaren..med sina dofter, frodiga grönska, blommor och när den är som bäst….sol och värme! Mmmmmm…det finns ingen annan årstid som får mig att må så bra!!! När solen börjar värma är jag som en blomma…jag sträcker mig efter den. Jag kan lägga mig på golvet i en solstråle som kommer in genom fönstret och sträcka på mig som en katt, lättjefull och långsamt…blunda och njuta av en föraning av sommar. Sen väntar jag…tills det är så varmt så jag inte fryser (vilket jag tyvärr gör rätt lätt). Då lägger jag mig ute i solen, inte så mycket för att sola, utan för att känna värmen ta sig in i kroppen och fylla hela mig! Hur den sprider sig från magen och vidare till alla delar. Blir det för varmt flyttar jag in i skuggan av ett träd och njuter av solens spel bland löven eller så tar jag ett dopp i havet eller sjö. Att ligga på en filt, med en bok, lite musik…eller bara lyssna på sommarljuden, kluckande vatten, insekters surr, fåglarnas kvitter…underbart!!

En sommarkväll när det är riktigt varmt: En kall öl och sen duscha och smörja in sig. Gå ut på stan, sätta sig på en uteservering och ta en sommardrink och kanske nåt lätt att äta. Åka till en sjö och ta ett kvällsdopp. Sitta och dricka vin på altanen tillsammans med vänner till långt in på natten. Det finns så mycket att göra en sommarkväll….

Jag är sommarbarn! Född under högsommaren…då jag laddar mina batterier med sol, värme, dofter och ljud….för att ta fram när de andra årstiderna infinner sig.

Jag är en grubblare! I min sinnesvärld har jag grubblat mig igenom 1000-tals händelser. Vad jag kommer ihåg så har jag alltid gjort så, alltid bearbetat allt genom att föra en dialog med mig själv. Tur att ingen kan titta in i huvudet på mig…det kan nog förvirra den bäste . Ibland så undrar jag om jag inte har fått en del svar från någon annan än mig men inte fattat det riktigt! En del svar har liksom förvånat mig själv!!
Sen har jag oroat mig för det mesta! Byggt upp scenarier om sånt jag ska göra, hur jag ska göra, vad som kan hända, massor med olika alternativ OM det eller det inträffar. Att det sen aldrig blir något av alternativen som händer är en annan femma! Så mycket energi jag har lagt på sånt!!!

Första gången jag träffade en man som var medial (som aldrig hade träffat mig tidigare) sa han att jag grubblar för mycket, analysera sönder mycket! ”Lyssna på ditt hjärta, följ din intuition”. Häpen undrade jag hur i hela friden han kunde veta det…efter 30 sekunder!!!!! Efter den gången träffade jag den ena efter den andra inom detta område. Det var som ringar på vattnet…jag upptäckte mer och mer, fick svar på mycket jag inte förstått tidigare och utvecklades enormt mycket och fortsätter att utvecklas! Det evigt återkommande, av alla olika personer som inte alls har känt mig, är just detta ”Sluta grubbla, lyssna på ditt hjärta, följ din intuition”. Ibland blev det nästan lite tjatigt men till slut så satt det där!! Helt plötsligt upptäckte jag att jag inte alls oroar mig så mycket längre….himmel vilken lättnad!!! Jag har lärt mig att meditera, jag har lärt mig att lyssna inåt, jag har lärt mig att svaren kommer (varifrån är jag fortfarande lite osäker på men jag är tacksam), jag lyssnar mer på mitt hjärta och på min intuition…och helt plötsligt har det blivit mycket lättare!!!

Grubblet finns där fortfarande till en viss del! Det dyker upp som gubben ur lådan när jag bli osäker och inte kan tro att något så bra kan hända MIG!!! Fast min intuition säger att jag är på rätt väg och mitt hjärta håller med helt och fullt, fast jag får bevis på bevis att det är rätt om jag lyssnar och följer. Jag har gjort misstaget tidigare att jag inte har lyssnat på magkänslan, trängt undan den för att den inte sa vad jag ville höra…..och vad blev det av det????….jo pannkaka…och till slut fick den rätt i alla fall!!! Tji fick jag…+ en massa onödiga sorger och bekymmer!!

Så bra jag har mått sen jag accepterade att det bästa är att följa flödet i mitt liv!!!…och än är det inte klart! Visst säger min inuition att tuffa tider inte går att undvika…MEN…den säger även att allt blir till det bästa….om jag lyssnar, följer, lär och acceptera skeendet, flödet! Mitt i allt detta glittrar det lyckokänslor, dessa känslor som kommer av många olika saker, av insikt, förståelse, upptäckter, drömmar och visioner…..och av människor jag älskar och som älskar mig !!!! Kan man bli annat än lycklig????

Jag ska lära mig att inte grubbla…bara lite ibland . Jag ska tro på det jag känner!…och tro att gott kan hända även mig!!!!

Lyssna på mitt hjärta, följa min intuition….ett bra sätt att gå vidare i livet med!!

Ibland får man sig en tankeställare, man ser saker man har gjort ur en annan synvinkel. Hur det kan uppfattas av andra och inte den egna bilden man har. Vid sådana tillfällen försöker jag sätta mig in i det och vända och vrida i den situationen det gäller! Jag kan inte förändra det som skett och att grubbla över något som är gjort hjälper inte så mycket heller! Visst kan jag känna ånger men oftast har jag lärt mig viktiga saker genom händelser som inte alltid är de mest lyckade! Utan dessa hade jag inte varit den jag är idag, hade jag inte fått insikt och erfarenhet som jag kan ta tillvara på nu…och i kommande händelser!

När någon talar om sin syn på saken kan det kännas som om jag blir anklagad, jag kan känna mig sårad och bortgjord. Jag vill försvara mitt beteende. Men…..just den reaktionen visar att jag egentligen varit medveten själv om att jag har gjort något som jag innerst inne inte mådde så bra av. Att det blir framlyft av någon annan gör att jag måste ta tag i det, tänka till och försöka att förstå själv, varför jag har gjort så. Det gör ont…det gör ont att se mig själv i det ljuset och erkänna att det inte var helt rätt, inte i mina egna ögon. Att se saker som de är, bearbeta det hela och sen släppa taget, att förlåta mig själv och gå vidare med den lärdomen jag har fått och skapa något bra utifrån den…det är svårt…men det går.

Att förklara för någon annan varför…utan att ta till försvarsinställningen och bara berätta sakligt, är inte lätt. Det krävs väldigt mycket tillit till en annan människa för att lämna ut sig så och det krävs styrka att lämna det bakom sig, gå vidare och inse att jag vid det tillfället var i ett skede och nu är jag i ett nytt skede som ska föra mig framåt.

Jag har funnits några år på vår jord, upplevt mycket, gjort mycket, lärt mig mycket och har säkert mycket framför mig! Jag har upplevt djup förtvivlan, rädsla och sorg. Jag har upplevt otrolig glädje, kärlek och vänskap, hissnande känslor. Jag har gjort dumma, oförklarliga, tokiga, roliga, givande, tråkiga, sorgsna och fantastiska ljuvliga saker i mitt liv! Samma som de flesta människor gör i sina liv! Utan dessa hade jag stagnerad, inte utvecklats och det är inte meningen med livet!

I mitt fortsatta liv vill jag fortsätta att utvecklas. Av alla saker jag har lärt mig fram tills nu bygger jag ett liv som jag delar med mig till de som vill dela det med mig. Som tar mig för den jag är, som hjälper mig att utvecklas och lära, som räcker fram sin hand och binder samman livets trådar med mig…. i kärlek, i vänskap, i tilltro och i livets skiftande skeden. Jag hoppas och tror att de finns…i mitt liv !!!! Jag ska göra mitt bästa för att ge samma tillbaka!!

Även ur eftertankens klara blekhet kan det komma något gott……självkännedom!!!!!

Herren välsigne oss och bevare oss
Herren låter sitt ansikte lysa över oss
och vare oss nådig.
Herren vände sitt ansikte till oss
och give oss frid.
I Faderns, Sonens och den heliga Andes namn.
Amen.

Denna bön som grep mig första gången jag hörde den. I småskolan, när jag flyttade från storstan till det lilla samhället. Min fröken läste denna bön över oss varje dag när vi slutade för dagen och på något vis kändes det tryggt!

Jag har min tro, inte kyrkans tro, utan min egen som jag har haft sen jag var barn. Inte en tro på en straffande gud, utan om en god kraft, universums storhet. I brist på annat namn kallar jag denna kraft för Gud. Som barn kunde jag inte förklara min tro…den har bara funnits där så länge jag minns! Jag ber, och pratar med Gud och visst har jag blivit ”bönhörd”, många gånger, på det mest fantastiska vis! Universum svarar alltid, det gäller bara att få till det hela så det blir rätt !

Hur tolkar jag då denna bön? Rent känslomässigt, utan att lägga in kyrkans tolkning på den? Vad är det den ger mig?

”Herren välsigne oss och bevare oss”
Dessa ord ger mig mod, kraft att vara mig själv. Universums kraft finns inom oss, bevarar oss som de gudomliga varelser vi är. Välsignelsen är när vi inser att vi styr våra liv själva, vårt nu och vår framtid genom våra tankar, önskningar och drömmar, när vi inser att VI är kraften i oss själva!

”Herren låter sitt ansikte lysa över oss
och vare oss nådig.”
Kraften lyser inom oss, ibland utan att vi är medvetna om det. När vi blir medvetna om detta kan vi förlåta oss själv och genom det förlåta andra. Vi växer som andliga varelser, ljusvarelser och sprider ljus och kärlek vidare.

”Herren vände sitt ansikte till oss
och give oss frid.”
Frid…i själen…att uppleva ”gudsmedvetandet”…det är målet! Alla har vi det inom oss, men det är svårt att nå dit. Svårt…men inte omöjligt!!! Vid vissa ögonblick i livet, när man tappar andan av en lycksalighetskänsla, då får man en glimt av gudsmedvetandet!   

”I Faderns, Sonens och den heliga Andes namn.”
Fadern är för mig universums kraft som finns med mig alltid. Sonen är min fysiska kropp, den som jag har nu, i detta liv. Den helige Anden…är min själ, mitt Jag som är begränsad just nu, en källa för andlig utveckling och växande. Mitt sinne som ska ta till sig lärdomar som inte kan uttryckas i ord!

Ja…detta är MIN tolkning, som jag ser och känner ! Jag känner mig upplyft av denna bön, den talar till mitt hjärta, från första gången jag hörde den. Den kan få mig att känna en glimt av gudsmedvetandet, ge mig ögonblick av total tilltro till universums och min egen kraft.

Det jag får skapar jag

Jag ligger på rygg, på en äng mitt ute i det fria. Ligger på det tjocka gräset bland ängsblommor som sprider din doft över mig, doften av klöver, sötma och honung. En bit bort står några stora lummiga träd som kastar sin skugga i solljuset. En liten bäck rinner under träden, vattnet porlar över stenarna och ljudet för med sig en avslappnade melodi. Jag ligger där, drar med händerna över grässtråna, låter fingrarna känna varje strå. Sträcker på mig och slappnar av i solvärmen. Himlen är ljusblå med några enstaka stackmoln och jag ser på dom, ser dom sakta segla förbi och skapa bilder på himlen. Insekter surrar i luften och bland ängsblommorna, små lurviga humlor som flyger från klöverblomma till klöverblomma, bin som har bråttom syns bland blommorna. Jag känner solvärmen sprida sig i magen, sprida sig vidare i kroppen som blir tyngre och tyngre. Jag suckar djupt, ett djupt andetag som tar in alla dofter som finns i luften. Värmen, ljuden, dofterna…avslappningen blir djupare. Ögonlocken känns så tunga, svåra att hålla öppna….jag blinkar lite…och släpper taget om vakenheten.

Jag somnar inte….jag glider bort. Ljuden försvinner inte…de bara lägger sig i bakgrunden. Tankarna kommer av sig själv…flyter som slöjor genom mig…utan kontroll. Frågor som får svar utan att jag vet om att jag ställt dom…ibland i symboler, ibland i klartext…och känslor. Känslor som flyter upp i sinnet, som ger mig bilder, som väcker min klarsyn. Dessa känslor som får mig att flämta av förståelse, som ger mig insikt, visar mig rätt och drar bort det som varit skymt tidigare. Jag flyter med…..i detta tillstånd…i dvala med intuitionen på topp, tar till mig det jag får. Jag tolkar inget nu..utan ser med förundran på det som kommer till mig. Accepterar svaren precis som de är. Någon ger mig fingervisningar, visar vägen, visar det som varit dolt och jag känner trygghet…allt ordnar sig. Det som jag önskar, drömmer om, kommer att ske….jag sträcker ut armarna mot framtiden…just nu har jag tillit och förströstan. På den här ängen, bland blommorna, i solvärmen har jag fått svaren….och om tvivlen återkommer ber jag om kraft, kraft att ha tilltro!

Sakta kommer jag tillbaka till ängen, öppnar ögonen, ser på himlen. Tillbaka till denna värld…med nya svar. Jag ska försöka att inte analysera dessa utan låta dem finnas inom mig på den nivå där det undermedvetna förstår och leder mig.

Denna äng…med sina dofter, en underbar plats..fridfull…dit ska jag återkomma..när jag behöver

Jag skyndar mig genom skogen. Buskar och träd rispar mig på benen och insekter dras till mig av svettlukten. Luften är het, kvav, tung och solen är stickande. Stigen är nästan osynlig och jag snubblar till över rötter och stenar. Nästan framme. Jag känner lockelsen, känner hur något osynligt kallar och driver på mig.

Jag har lämnat de andra vilande vid stugan i den kvava hettan. Detta är min stund, denna rastlöshet som väntar på att få sin lindring. Kallelsen som jag känt hela dagen….kom, kom, kom!

Nu är luften alldeles stilla, inte ett löv rör sig, inga ljud hörs. Svetten klibbar på kroppen och det är tungt att andas. Nu är jag framme. Vid den lilla strandremsan vid sjön, den som är så svår att upptäcka. De svarta tunga molnen kommer allt närmare och åskans muller hörs i naturens tystnad.
Nu är det snart dags! I den stillastående luften tar jag av mig kläderna, lägger dem i skydd och ställer mig naken på strandremsan…avvaktande…håller nästan andan. NU…nu drar molnen över solen, luften fylls av silverljus med gulaktiga strimmor, en svag doft av svavel och vattnet på sjön mörknar i grått och silver. Jaaaa…NU…regnstormen kommer blixtsnabb, träden viker sig, vattnet kokar, blixtarna far över himlen och urladdningen kommer som dova, mörka toner över mig.
Jag står på stranden, regnet piskar min kropp och stormen försöker vräka omkull mig. Jag lyfter upp ansiktet, tar ett djupt andetag, spänner kroppen, sträcker upp armarna mot skyn, släpper taget. Släpper fram skriket, släpper fram det viltsinta, primitiva, urkraften. Jag är lejonet som vrålar, vargen som ylar, jag är örnen som flyger, fisken som följer vattnets rörelse, jag är allt! Jag ett litet sandkorn i universum, jag är gudinna, jag är sammankopplad med allt och alla som finns, varenda del hör samman med allt som existera, allt samverkar, allt…alla är lika gudomliga!
Jag sträcker mig mot universum, skriker ut min kraft och fylls med insikt, ljus och kärlek mitt i naturens urladdning.

Lika snabbt som det började, slutar det hela. Solen kommer fram igen, luften ångar i värmen som nu är klar och ren. Fåglarna börjar åter med sitt drillande och vattnet droppar från träden. Jag står på stranden, med upplyft ansikte mot solen och känner en djupt inre glädje, en ro, ett uppvaknande, en otrolig insikt! Detta var kallelsen, detta var vad jag skulle få veta!! Där jag står känner jag nästan hur jag blir omfamnad av dessa osynliga, svävande, kärleksfulla…de som kallade mig! Jag ler…ett barnsligt lyckligt leende.

Solen har torkat min hud och jag tar långsamt på mig mina kläder. Sakta går jag tillbaka genom skogen, uppfylld av det jag upplevt. Tillbaka till mina älskade vänner, med en känsla av ro, frid och lycka som finns djupt inne i mig!

Ljus och kärlek…..jag älskar…..