Du fyller mitt sinne, min själ, min kropp,
tar över mina tankar, mina drömmar, mina önskningar.
Jag blundar och svävar i stjärnljus, viktlös, andlöst,
som pånyttfödd, renad och fylld av kärlek.
Jag badar i värme och är fylld av glädje och hopp.

Tiden står stilla, av kärlek tänjs den ut.
Din famn är som universums oändlighet, sammetsmjuk.
Jag låter mig förtrollas av dina ögons stjärnor,
dina mjuka händers ljuvliga beröring, smekande,
fyllda av gnistrande känslor utan början och slut.

Skymningens sista ljusstrålar smyger in i vårt rum,
rummet vi gjort till vårt egen universum av lycka.
Där tiden stannat utanför när vi stängde dess dörr.
Där vi lät solstrålarna lysa in och fylla oss med ljus.
De starka känslorna som väcktes till liv i detta ögonblick,
där ord inte räcker till, för lyckan blir alldeles stum.

 Jag lägger mig på sidan och sträcker långsamt ut min hand.
Ser på dig där du stilla svävar bort i hemliga drömmar.
Dina andetag är djupa och din kropp är varm i avslappning.
På dina lätt särade läppar syns ett litet mjukt leende.
Jag insuper din anblick och stryker sakta över din kind
och hissnar av lycka över det som finns mellan oss, detta band.

 Mörkret sänker sig med sitt sammetsmjuka ljus
och skuggorna flyter över oss där vi badar i månens sken.
Du vänder dig mot mig och dina ögon låter mig drunkna.
Din doft fyller mig och din andedräkt smeker över mitt ansikte.
Jag är förundrad, lycklig att du är hos mig, i min famn,
att du har valt att dela detta med mig, dela kärlekens rus.

I DON’T WANT TO MISS A THING

EG SER

Var tar all ogråtna tårar vägen?
De som bränner bakom ögonlocken,
som lockas fram av en stämning.
De som kommer av sorg och av lycka,
som aldrig visas för dig.
Om jag tillät dem falla, skulle du torka bort dom?
Skulle du trösta mig, både för de sorgsna och de lyckliga?

Var tar alla osagda ord vägen?
De som bränner på tungan,
som lockas fram av en händelse.
De som skapas av sorg och av lycka,
som aldrig sägs till dig.
Om jag vågade prata, skulle du lyssna på mig då?
Skulle du ta till dig dom, med respekt och omtanke?

Var tar alla funderingar vägen?
De som dyker upp i tankarna,
som skapas av min egen osäkerhet.
De som skapas av sorg och lycka,
som aldrig nämns till dig,
Om jag vågade säga dom, skull du stötta mig då?
Skulle du svara på dom, ge mig respons och se mig?

Var tar värken i hjärtat vägen?
Den som tar andan ur mig,
som känns som en brinnande känsla.
Den som skapas av både sorg och lycka,
som aldrig visas fullt ut till dig.
Om jag vågade ha full tillit, skulle du ta emot den?
Skulle du öppna din famn, ge mig den tryggheten?

Jag skulle torka dina ogråtna tårar
om du lät dem falla och ge dig tröst.
Jag skulle lyssna på din osagda ord
om du vågade prata, med respekt och omtanke
Jag skulle svara på dina funderingar
om du nämnde dom, med respons och se dig
Jag skulle öppna min famn och ta emot
om du gav mig din tillit, ge dig trygghet.

Att få och att ge, med omtanke och kärlek,
är värt att kämpa sig igenom hinder och rädslor.
Att våga lämna ut sig och få samma tillbaka
är att acceptera varandra fullt ut!
Varför är det så svårt?

Ibland händer oförutsedda saker, sånt som man inte tänkt sig ska hända. Sånt som man trodde man hade skyddat sig mot, sånt som egentligen inte får hända, sånt som man var bergsäker på aldrig skulle kunna hända!!

När det är positiva händelser blir man glatt överraskad och man talar om det för hela världen. Alla gläds med en och gratulera. Man lyser av glädje och kan inte fatta sin tur! Egentligen behöver det inte vara några stora händelser, även små kan ge samma glädje. Man delar med sig och hoppas att andra kan känna samma glädje som man själv känner.

När det är negativa saker kan det vara otroligt jobbigt! Det kan bli pinsamt, omstörtande, förödande, sorgligt och kanske påverka andra också. I ett sånt läge känns det som en återkommande kramp i kroppen och man funderar hur det kunde ske. Man bygger upp händelsen mer och mer, lägger till känslor som inte fanns från början, förstorar upp den, fantiserar om följder, plågar sig med frågor som ; hur?, varför?.

Men varför inte ta det med samma självklarhet som med det positiva? Det har hänt…det är inget att göra åt och hur det än påverka är det bara att ta sig igenom det hela! Det finns två alternativ: Antingen gräver man ner sig med grubblerier eller så försöker man se det positiva i det negativa! Även om det känns som om livet går under, som om allt går åt helvete och man bara vill lägga sig ner och dö…så finns det positivitet där ändå!!!! Det finns inget som inte går att lösa, även om man får det tufft fram till det!! Det gäller bara att hålla ut, plocka fram de där små ljusa sakerna som ändå finns och suga på dom. Framförallt så gäller det att ha tro!!!!!! Tro på att allt blir bra! Tro på nuet och framtiden!!!

Det som är så fantastiskt är upptäckten, när det har gått ett tag, så märker man att det blev något så otroligt positivt av det hela, hela den där negativa händelsen var en väg till den där otroligt positiva händelsen! När man följer tråden bakåt så märker man att utan det där negativa så hade ju aldrig det positiva hänt!!!!! Visst har man fått sina smällar, kanske fått sin stolthet sårad, kanske fått fälla tårar, kanske velat gömma sig och inte visa sig på ett tag, kanske fått försvara sig och kanske verkligen lidit. Utan detta hade man ju stangerad i sitt liv…nu har gammalt rensats bort och livet visar nya vägar….en ny start, en ny början..med lärdom från det som har varit och lyckan att känna det positiva!!!

Det finns så många olika kvinnor inom mig i mitt liv och alla trängs om utrymmet. Inte så att jag lider av personlighetsklyvning men olika sinnestämningar skapar olika sorters sätt att vara på. Alla är mitt ”jag” och alla är samma person i grund och botten. Vi är komplicerade varelser, vi människor och är inte alltid lätta att förstå sig på.

Ibland är jag den lilla flickan som med nyfikna ögon betraktar världen och dess invånare. Med ett stort självförtroende, medveten om sitt värde.
Ibland är jag den osäkra kvinnan som med kritiska ögon betraktar mig själv i spegeln. Där självförtroendet sjunker och längtan efter något ovisst stort finns.
Ibland är jag den ledsna kvinnan som vill rulla ihop sig till en liten boll och gömma sig under täcket. Där tankar och funderingar tumlar runt i huvudet.
Ibland är jag den sårade kvinnan som med tårar och ilska vill ge igen. Men som istället visar en kall sida.
Ibland är jag den förlåtande, förstående kvinnan som bara tänker på andra och mår gott av att bara ge.
Ibland är jag den starka kvinnan som bär ansvar och tyngd som det lättaste i världen.
Ibland är jag den svaga kvinnan som vill bli omhändertagen, ompysslad, uppmuntrad, upplyft och bortskämd.
Ibland är jag den syndiga kvinnan, förförerskan, älskarinnan. Den självsäkra, hungriga som inte tvekar att ta för sig.
Ibland är jag den älskande kvinnan som skulle ge allt för sin kärlek. Som slösar med ömhet, omtanke och vill ge lycka.
Ibland är jag den moderliga kvinnan som tar hand om allt praktiskt med glädje. Även de saker som är tuffa och svåra att hantera.
Ibland är jag den orädda kvinnan som skulle gå genom eld och vatten för den hon älskar.
Ibland är jag den rädda kvinnan som söker beskydd hos den starka mannen vid sin sida.
Jag är en kvinna under uppvaknande, som håller på att lära känna sig själv, som älskar, som vill dela med sig, som växer och som håller på att lära sig att ta för sig.

Jag är alla dessa kvinnor. Jag är kvinnan som har alla dessa i mig. Jag är kvinnan som fångar upp universums ljus och låter det fylla mig, som låter detta ljus bekämpa mörkret, som låter ljuset sprida sig vidare.

Men framför allt är jag kvinnan som vill dela med sig av kärlek…jag är kvinnan som älskar!!!

Min drömvärld, mina drömmar, mina önskningar….det finns då många och de förändras emellanåt…utom vissa som alltid finns kvar
Om jag tänker tillbaka så har faktiskt många av mina drömmar och önskningar slagit in,  kanske inte alltid så som jag tänkt mig och ibland med en himla krånglig väg dit men många har blivit som jag hoppades på.

Som liten hade jag en jättedröm och den har inte slagit in och det hör nog till de där barndrömmarna. Min högsta dröm var att bli balettdansös, stå på scenen som ballerina och utrycka känslor genom denna vackra dans. Tyvärr fick jag aldrig chansen och nu har åren liksom satt stopp för att det ska bli verklighet . Men i min drömvärld…där dansar jag! Jag står på tåspets och rör mig i de eleganta turerna, svävar till musiken jag lyssnar på. Där är jag prima ballerina och försvinner in i framförandet.

Som tonåring var det romantiska drömmar. Där satt man och läste Harlequinpocket och drömde om den stora passionen…suckade sig igenom varenda bok (tur att man utvecklas   ). Jag följde den vackra och starka Angelique genom hennes äventyr och drömde in mig i hennes person. I verkligheten lät passionen vänta på sig. Visst var man kär men det var nog mest i kärleken…föremålen kunde växla från den ena veckan till den andra…och vilken stackars tonårskille kunde komma upp i den nivån som man drömde om!!!! Dessa osäkra, finniga, klumpiga, hormonstinna killarna hade ju inget gemensamt med de där drömmännen i böckerna !

Så kom man över den perioden i sitt liv och upptäckte att killarna nog inte var så dumma i alla fall. Ååååå…denna ljuvliga ungdomskärlek..där pendlandet mellan hopp och förtvivlan kunde ske på sekunder. En blick…och dagen var räddad…det behövdes så lite. Drömmarna om alla olika situationer som kunde uppstå var fantastiska. De drömmar finns faktiskt fortfarande kvar …i min drömvärld!

I min drömvärld klarar jag allt och jag drömmer så gärna…och önskar…och njuter . Jag drömmer om framtiden, om mina önskningar, om kärlek och passion…jag drömmar om alla möjliga saker…sådana som KAN bli verkliga och sådana som bara är just….drömmar!

Jag har upplevt passion, jag har upplevt kärlek och är helt säker på att jag fortsätter att uppleva detta! Jag har sett drömmar bli till verklighet och är helt säker på att det kommer att hända igen. Jag har sett önskningar slå in och är helt säker på att mina kommer att slå in igen. På ett finurligt vis så kommer man rätt i livet..även om det kan ta tid.

Jag har drömmar och önskningar i mitt liv just nu…fantastiska sådana och på ett eller annat vis kommer dessa att uppfyllas och lyfta mig högre upp än jag någonsin har varit!!

Tidig eftermiddag, mitt i högsommaren. Luften är alldeles stilla och dallrar i fjärran, solen bränner från en blå himmel som är täckt med en aning av soldis. Svaga vindpustar gör att löven i träden rör sig lite emellanåt. Enstaka fågelkvitter bryter tystnaden där annars endast syrsornas spel blandat med ljudet av andra insekter hörs. Det är som om tiden har stannat.

Jag går utmed vattenkanten vid ån som sakta och trögt rinner i sommarvärmen. Det kluckar stillsamt när vattnet glider över stenar och solen glittrar på vattenytan. Svetten pärlar sig i pannan och klänningen klibbar fast vid ryggen. Jag drar med handryggen över pannan och känner att hårfästet är alldeles fuktigt. Luften är varm att andas in och de svaga vindpustarna ger ingen svalka. Allt rör sig sakta, sakta…naturen håller andan i hettan i väntan på kvällens svalka.

Långsamt går jag fram till den plats som jag vet finns under ett stort träd som skänker skugga. Där är den stora stenen som jag kan sitta på, lagom hög för att mina fötter kan ta stöd på stenarna under vattenytan. Jag lägger handen på den solvarma stenen och sätter mig. Med en suck doppar jag fötterna i vattnet och känner svalkan smyga sig upp i kroppen. Solen spelar som små ljusglimtar över mig i skuggan av trädets löv.  Bland näckrosorna flyger trollsländorna från blomma till blomma och doften av varm, fuktig jord och vatten fyller mig. Ser på vattnet som sakta flyter förbi i lungnande fridfull oändlighet. Jag tar ett djupt andetag och sluter ögonen. Låter ljudet av porlande vatten, insekterna och det svaga rasslet av löv vagga mig till fullkomlig avslappning, släpper taget och låter mig föras bort till min drömvärld….denna heta, fuktiga, ljuvliga sommardag…

Hur ska man kunna förklara en känsla? Känslan av förälskelse, lust och kärlek. Många är det som har försökt. Det finns massor med berättelser, dikter, sonater, sånger och böcker om just denna känsla. Alla har sin uppfattning om den, sin egen tolkning, sina egna upplevelser. Den är inte lätt att förklara, den kan vara flyktig, sorglig, grym, ensam och så otrolig storslagen, full av glädje och lycka.
Det bästa sättet att fånga en aning av denna storslagna känsla och förmedla den vidare är att sätta sig ner, blunda och sjunka tillbaka in i de gånger man upplevt den. Öppna slussarna till minnen, upplevelser och låta dem skölja över sig utan att tänka, bara låta känslan komma och inte låta andra känslor ställa sig i vägen. Inte låta besvikelser, sorg eller ilska ta sig förbi, för nu gäller att ta fram den STORSLAGNA känslan.

Om jag nu skulle vara så förmäten att jag vågar sälla mig till alla de stora som genom alla tider har försökt att lämna sina bidrag till kärlekens lov, hur skulle jag göra då?? Jo.. jag skulle göra just så; spela fin stämningsfull musik, sätta mig ner, blunda och ta fram minnen och upplevelser, öppna slussarna och låta det komma…
…och för att kunna skriva ner det får det bli som ett brev…ett kärleksbrev till en älskade…

 ”Du!

 När jag möter din blick fylls jag av ljus och miljoner stjärnor tänds inom mig. Jag blir tung och varm och tappar andan. Yrseln griper mig och benen vägrar nästan att bära mig. Jag måste hålla mig fast i dig för att stå kvar som jag gör. I dina ögon ser jag kärlek och samma lust som jag känner, min blick fastnar i din och allt runt omkring försvinner. Jag lyfter min hand för att smeka dig över kinden, för att förmedla den varma glädjen jag känner inom mig. Hjärtat slår hårt och inga tankar finns, bara en känsla av lycka. Det suger till i magen och jag måste ta några djupa andetag för att överleva denna mäktiga känsla. Du förför mig med ord och handlig och jag släpper taget om förnuftet.
Jag ser på din mun som är lite halvöppen och inbjudande, den bjuder in mig till kyssar som tänder tusen eldar. Dessa kyssar som börjar som små vindpustar över mitt ansikte och växer i styrka, som tar mig i besittning och för mig till andra världar. Din doft fyller mig med salighet och din hud bränner mot min när jag med slutna ögon tar tillvara på ögonblicket. Jag låter mina fingrar fånga upp en bild av dig när jag för dem över dig, för att ha bilden kvar när du inte är nära.
När du lägger dina händer runt mitt ansikte och ser på mig med så mycket kärlek i dina ögon känner jag ibland hur nära tårarna jag är, av lycka att du känner så för mig och jag på inget annat vis kan uttrycka hur du fyller mig med denna kärlek och hur stor min kärlek till dig är. När du tar mig i dina armar och håller om mig känner jag mig trygg. Jag vågar känna mig liten, svag och omhändertagen. Din ömsinthet låter mig våga släppa behovet att vara stark i alla lägen. Din ödmjukhet är stor och föder känslan av tacksamhet hos mig, för att du finns och vågar visa och uttrycka dina känslor. Den stora kraften som också finns hos dig och dina mjuka sidor gör dig till den underbara människa du är.
Hur ska jag förklara den stora känslan du väcker inom mig? Glädjen att få ha dig nära, när kropp, själ och sinne är i samklang och gnistrar av miljoner lyckostjärnor? Saknaden när du inte är här men jag ändå har känslan kvar att du tänker på mig? Det finns inga ord, hur jag än försöker så kan jag inte förmedla hur det känns inom mig….denna ljuvliga känsla…av förälskelse, lust och kärlek som finns för dig!

 Du ger mig nyckeln till kärleken…”

 Ja :-) detta är ett försök att få fram känslan…den storslagna känslan som kan komma fram vid kärlek. Inte lätt att förmedla och det är väl därför det finns så många olika människor som har gjort sina försök. Alla med SIN uppfattning om det och alla har lika rätt! En del gånger tar den slut och andra gånger varar den för livet! Ingen vet detta innan men hoppet finns alltid med i denna känsla…att den ska vara…för evigt .

Njut!!!!!….för den är så vacker!!!!

 Måste få avsluta med ett kärleksbrev till:

 ”Skriv bara till mig en gång i veckan så att jag får dina brev på söndagarna – ty jag kan inte uthärda dina dagliga brev. Jag kan verkligen inte uthärda dem. Om jag till exempel svarar på ett av dina brev, kan jag ligga i sängen efteråt, synbarligen lugn, men mitt hjärta slår så att det känns i hela kroppen och är uppfylld endast av dig. Jag tillhör dig; jag kan inte uttrycka det på annat sätt, och det är inte starkt nog. Men av detta skäl vill jag inte veta hur du är klädd; det bringar mig ur fattningen så att jag inte klarar av mitt liv…”

 Franz Kafka (1883-1924)
Till Felicia Bauer

När köplusten drabbar en är det svårt att stå emot! Händer detta när det är i slutet på en löneperiod så kan det kännas krisigt och är det i början är det inte heller bra, för då är risken stor att man förköper sig ! Men ibland så dämpas den av naturliga saker…som att man inte hittar det man är sugen på att köpa..eller man ser sig själv i ett provrum!!

Där står man med en hel hög med kläder som ser jättesnygga ut på galgen i butiken. In i provrummet, av med alla kläder och sen börjar det! Varför är det så taskig belysning i ett provrum??? När man står där i BH och trosor och ser sig själv i de dubbla speglarna, lite gulblek och alla skavanker förstorade och avslöjade. Först så står man och vänder sig om, kollar in sig själv från alla håll…det är inte så ofta man har speglar så man kan se hela sig runt om. Efter en liten nedgång i självförtroendet så rycker man på axlarna och repar ny tillförsikt! Ljuset är faktiskt ofördelaktigt!!!! Sen börjar provningen! Hm..storlekarna är ju lite skumma med den där standarden som finns nu. Den där snygga klänningen fastnar halvägs över axlarna…skiiiit…hur ska jag nu få av mig den igen??? Det blir ett lirkande och försiktig dragande i klänningen…man kan ju inte ropa på hjälp!!! Ny storlek…den gick på..men sitter som en säck!! Av med den..och på med nästa plagg. Högen med plagg som INTE var bra, växer!!! Till sist är det bara jeansen kvar…de med stretch! Dra på mig ett par, hålla in magen och de sitter rätt ok. Då kommer det en expedit ”Nej…de kan du inte ha” säger hon bestämd ”De töjer sig mycket, så en storlek mindre MÅSTE du ta!!” Tittar lite tveksam på henne men snäll som man är går jag med på att prova. Ok…börjar med att åla in benen, genomsvett, drar upp jeansen så jag lyckas få dom över rumpan, sen så….nu tror jag att det är kört!!! Men inte…ett djupt andetag, hålla in magen i en statisk rörelse och tvingar ihop knappen med knapphålet, andas lite försiktigt, nytt djupt andetag och lirkar upp dragkedjan. Sen släpper jag ut luften och vips, så sitter jag i ett skruvstäd. Allt ovanför jeansen hänger upptryckt ÖVER jeanskanten och allt innanför sammanpressat. Tyvärr så vet jag ju att expediten har rätt..de töjer sig och kommer att bli bra! Det är bara att fram till dess så kommer jag inte att kunna andas, röra mig eller sitta!! När de väl är uttöjda är jag jättenöjd…fram till de ska tvättas, för då börjar det om igen .

Till slut är allt provat och det blev 2 plagg av 12 som blev bra. På med de egna kläderna igen, en sista koll i det gulaktiga ljuset och sen ut. Väl ute i butiken stannar jag till för att kolla i speglarna där. Jag är väl inte så gul som jag var i provhytten???? Lite orolig! Puhhh…här ute har jag normal färg och livet känns helt plötsligt riktigt trevligt igen. 2 plagg rikare, några 100-lappar fattigare men nöjd och glad! Kanske till och med ett fynd??? Då känns det ännu bättre !!!

Så är då köplusten tillfredställd för den här gången…till nästa anfall kommer och allt börjar om igen !

Ibland så behövs lite självrannsakan…både av de bra och dåliga sidor man har. De bra har faktiskt fått lite mer tid den senaste tiden. Just för att bygga upp mig själv och lära mig att gilla den jag är. Det där med plus och minus . Det är ju så himla lätt att bara fastna för de som ligger på minussidan. Det är fortfarande svårt att tänka för sig själv hur mycket som är bra och ibland så blir jag förvånad när nån säger något positivt som de ser i mig….förvånad och glad.

Minussidan…den som man behöver jobba med….puhhhhh…det är tufft! Saker som jag vet att jag har som behöver bearbetas och accepteras av mig själv!
Tålamod….denna svåra sak. Jag vill ju att saker ska hända snabbt många gånger!!! När jag får en idé eller ska göra något…då vill jag inte vänta!! Det positiva i det är väl att jag tar tag i saken och kollar alla kanaler och försöker hitta en lösning! För det mesta blir det automatiskt att man får använda tålamodet då och får tid att lugna sig.
Impulsivitet…det har jag för mycket emellanåt. Inte alltid jag tänker mig för innan jag gör saker…innan jag skickar mail eller brev, eller säger något eller gör något. Det positiva med är att det ibland ger positiva effekter långt utöver vad jag har förväntat mig…även om jag sitter där med förskräckelsen i halsen!
Påstridighet….usch vad jobbig jag kan vara där! Ibland kan jag höra mig själv när jag försöker övertyga någon om något jag tror på. Är det något positivt i det…ja…ibland så lyckas jag engagera en annan person så den blir positivt inställd och det kan väl inte vara helt fel .
Konflikträdsla….ja den finns där. Jag går hellre undan och tänker mitt istället för att reda upp saker. Sen går man där och mår dåligt! Där finns väl egentligen inget direkt positvt…bättre att lära sig att våga ta tag i saker och ting.
Tror det räcker för ett tag..några minussaker åt gången…med även de positiva aspekterna på en del ;-).

Det finns ju en del att jobba med :-). Det värsta jag vet är…..tystnad! Att inte få respons på saker man säger eller gör. Att bli nonchalerad i olika situationer och att något ska tigas till döds…det är något som jag tycker är fruktansvärt. Då blir jag frustrerad och påstridig…just för att få en respons. Provocerar och blir otrolig påfrestande! Blir jag sårad så reagerar jag först med att bli ledsen, sen arg för att sen bli cynisk….och det är inte alltid jag visar något annat än den cyniska biten. Detta pågår tills jag inser att jag gör mig själv mest illa. Men det ÄR  jobbigt, det där med att känna sig sårad….man blir lite rädd för att hamna i de situationer igen där man har råkat ut för det.

Men…ibland så kan jag känna mig som en sån där leksak som inte går att välta. Man kan peta omkull den men den reser sig lika snabbt igen !! Jag försöker få över så många minus som möjligt på plusidan…det tar tid och kräver ansträngning. Jag kämpar på…och lär känna mig själv !