Livet i all dess prakt

Den lilla smörblomman stod i blomsterlandet med slokande huvud och suckade djupt och bedrövad. De andra blommorna njöt av solen som flödade ner över dem och viskade till varandra i den svaga vinden. Viskade om sommar, om ljuva drömmar och glädje i sin blommande tillvaro. Smörblomman tittade lite avundsjuk på dem och önskade att hon var lika bekymmerslös som de. Hon tittade ner på sina blad och suckade igen. Ibland var livet verkligen inte så enkelt som hon ville att det skulle vara.

Trädgårdsmästaren gick sin vanliga runda och såg stolt ner på sina blomsterrabatter. Han tyckte om att se dessa vackra blommor som skänkte glädje åt så många. Till och med ogräset som växte upp och blommade hade sin tjusning och sin del i hans omsorg. Han rättade till en liten blomsterknopp här och var, band upp någon som behövde stöd och strök med mjuk hand över mjuka blomblad.
Till slut kom han fram till landet där den lilla smörblomman stod i sin bedrövelse. Han stannade till och tittade ner på henne med lite förvånad och öm blick.
-Vad du ser ledsen ut då min lilla vän.
Han satte sig försiktigt ner bredvid henne och strök lite lätt över hennes huvud. Smörblomman lyfte lite på blombladen och sa med smått darrande röst:
-Jag saknar min humla så otroligt mycket!!!
Trädgårdsmästaren titta på henne och log ett litet mjukt leende.
-Men han var ju hos dig idag. Jag såg hur han svärmade runt dig tidigare och smekte dina blomblad. Inte kan du sakna honom så mycket redan nu igen! Säg mig vad som är så speciellt med honom som gör att de andra humlorna inte har en chans att komma nära dig.
Smörblomman tittade upp och för ett ögonblick lyste hon alldeles klart i solskenet. Hennes gula färg fångade solstrålarna och speglade av sig på omgivningen. Hon sa med andlös röst:
-Han är den vackraste jag vet. Jag hör hans surrande över alla andra och ser honom på långt håll. När han kommer nära mig fylls jag av en känsla som inte går att beskriva. Den får mig att blomma fullt ut och får mig att lysa. Jag öppnar mina blomblad åt honom och när han landar på mig så känner jag hans mjukhet. Han viskar med sitt surrande fina vackra saker till mig och hans vingar smeker mina blad. Han kysser mig med ömhet och bedyrar att jag är den vackraste bland blommorna. Han stryker sin mjuka kropp mot mig och jag öppnar mig för att ge honom min nektar som bara han får ta. När han är i min famn är jag helt trygg och jag vill ge honom allt det han behöver. Jag behöver inga andra humlor när han finns!
Smörblomman lyste så trädgårdsmästaren blev bländad av hennes strålglans och han såg den starka kärlek hon har för humlan i sitt blomhjärta. Så suckade hon igen och strålglansen mattades av. Hennes lilla huvud sänktes och en liten snyftning hördes svagt i vinden.
Trädgårdsmästaren såg fundersam ut och strök sig över hakan. Han ville att alla hans skyddslingar skulle vara lyckliga. Han älskade att se blommorna stråla och lysa i alla sina vackra färger och se samspelet mellan alla varelser som fanns i hans vård. Han lyfte försiktigt hennes huvud med ett finger, tittade på henne och sa med mjuk röst:
-Berätta för mig varför du är så ledsen idag. Jag är här för att lyssna på dig!
Smörblomman var tyst en stund och sa till slut:
-Jag vet inte om jag kan förklara det så att det blir rätt! Det är så lätt att saker missförstås och det vill jag inte! Jag vet inte ens om jag kan förklara det för mig själv!!!
Hon tittade lite hjälplös på trädgårdsmästaren och log ett tveksamt leende. Trädgårdsmästaren log tillbaka och sa uppmuntrande:
-Gör ett försök! Vem vet…det kanske känns lättare när du sätter ord på dina tankar och du får ett annat perspektiv på saker och ting. Jag lyssnar och kommer inte att avbryta dig.
Smörblomman såg på honom och i hans ansikte såg hon kärleken han kände till henne och till alla andra på jorden! Hon såg att hon kunde anförtro honom allt hon hade på hjärtat, att han skulle bry sig om varenda ord hon sa och aldrig sluta att dela med sig av sin kärlek till någon. Hon tog ett djupt andetag och började prata.
-I början, när jag lärde känna humlan, så var det med vänskap. Efter ett tag så växte vänskapen till något mycket större. Jag upptäckte att det inte fanns några andra humlor som kunde ge mig så mycket som just denna speciella humla. Han fick mig att inse vad jag saknat i hela mitt liv! Som alltid i början när man upptäcker kärlekens under blir det helt överväldigande. Det här var ännu mer!! Det här var så rätt som det bara kunde bli! Det här var helt fantastiskt underbart härligt!!! Han fick mig att blomma som jag aldrig blommat förr! Hur mycket det än var omkring oss, hur mycket annat som pockade på vår uppmärksamhet, hur många andra som än var i vår närhet, så drogs vi till varandra och rörde vid varandra hela tiden. Det vi båda saknat och upptäckt nu tog vi igen som uttorkade efter en lång vandring i en öken, lyckan när man hittar ett vattenhål. Det växte, växte och växer fortfarande. Vi var och är ett. Vi tar fram de bästa sidorna hos oss varandra, för vi tar fram kärleken!!
Vi visste ju båda att just den här första berusande känsla inte varar för evigt, utan att det till slut skulle bli en starkare, mer hållbar kärlek. En kärlek som binder oss samman och ger oss styrka att hålla samman, växa ihop och låta kärleken blomma med all sin kraft. Vi visste vad vi saknat och vi skulle inte göra samma misstag igen, inte låta kärleken torka ut, utan vattna den hela tiden så att den växer sig starkare och starkare. Vi skulle kämpa för att få det som vi visste var helt rätt för oss båda.
Sakta så började det förändras, bli mer äkta och varaktigt och det började bli en framtid att se fram emot, att längta till. De praktiska detaljerna började falla på plats!!
Idag så upptäckte jag helt plötsligt hur mycket vi har slutat med redan! Var tog de där smygande kyssarna vägen, de där smygande smekningarna, när alla andra är i närheten? Var tog de där långa samtalen på avstånd vägen som vi hade under arbetstid? Besöken hos varandra och pussarna i smyg? Jodå…det finns kvar till en viss del och det är väl naturligt att det mattas av efter ett tag, blir annat istället. Men jag saknar det så!!!! För jag har ingen vardag att ta till istället!!!
Idag upptäckte jag att jag saknade ett spontant litet meddelande om att jag är älskad!! En litet meddelande som kom fast det är mycket att göra, som tar 10 sekunder att skicka! Ett meddelande som inte var ett svar på något JAG skickat, utan som kommer så där helt apropå!!! Idag upptäckte jag hur lätt det är att glömma bort att det är just de där små detaljerna som är en stor del av vattnet som behövs för kärlekens blomma. Och det är just det som gör att jag känner mig lite ledsen!

Smörblomman slutade och tittade på trädgårdsmästaren som hela tiden har suttit tyst och lyssnat. Han funderade en stund och sa:
-Men visst visar väl humlan att han älskar dig? På många sätt och vis? Du känner dig väl trygg med hans kärlek!
Smörblomman nickade och log:
-Jaaaa…jag känner hans kärlek! Mycket!!! och jag hoppas han känner min!! Jag är bara rädd för att vi trillar in i fällan av slentrian och glömmer bort de där små detaljerna som är så otroligt viktiga!!!!
Trädgårdsmästaren såg på Smörblomman och sa med mild röst_
-Varför inte tala om detta för Humlan?? Jag är säker på att han förstår hur du menar och ni båda kan se till att det inte blir fel där. Ni har alla möjligheter i världen att se till att det blir bra!!! Det gäller att prata med varandra och se till att hålla öppenhet och omsorg vid liv!Det farligaste man kan göra är att tiga och lida!! Ni älskar varandra…och det är det viktigaste i livet!! Det gäller att kämpa för kärleken…att alltid se till att hålla lågan vid liv! Ni två är ju överens om att ni hör ihop!
Trädgårdsmästaren log och blåste en puss mot Smörblomman. Hon log tillbaka och kände sig mycket bättre. Så bra det är att prata med honom, han som sköter om dem med hela sitt hjärta.
Trädgårdsmästaren reste på sig och och sa till den lilla smörblomman:
-Tala om det och gå vidare! Jag ser att allt blir bra! Humlan och du…det perfekta paret! Ha förtröstan!
Han gav henne en sista smekning över blombladen och gick sin väg. Smörblomman lyfte sitt huvud och lyste. Hon fångade upp solstrålarna och log. Hon skulle säga det till humlan och de skulle se till att de inte trillar i den fällan! De skulle hålla sin kärlek vid liv!! Hon vände sig mot de andra blommorna och väntade på att höra det speciella surrande bland humlorna. Hon väntade på SIN humla!

Inget är som väntans tider! När killet i magen känns och förväntningar inför en resa, händelse eller högtid finns i kroppen. Ideligen tittar man i almackan eller klockan för att tiden ska gå fortare. Fast tiden rusar iväg så känns det som om den står stilla, allra helst de sista timmarna innan känns sekunder och minuter evighetslånga!

När man var liten var det födelsedagen och julafton som det kändes mest. På födelsedagsmorgonen vaknade jag jättetidigt. Försiktigt smög jag ner i köket där jag visste att presenterna alltid stod på en viss plats den dagen. Ofta hade någon av mina älskade dockor försvunnit några dagar innan och nu stod hon där, i nya kläder. Sen smög jag tillbaka till sängen och bara låg där och väntade, i evigheter kändes det som, med det där spännande killet i magen, på att bli ”väckt” av resterande familjemedlemmar.

Julafton…åååååå…denna dag som kändes hur lång som helst!!!! När det äntligen var dags hade jag nästan ont i magen! Pappa tände granen, som på den tiden hade levande ljus och det var såååå vackert! Tomten, som naturligtvis var den riktiga tomten , kom äntligen och jag minns den där otroliga förväntan när han öppnade säcken! Eftersom jag var ett väldigt framåt barn så trillade jag nästan ner i säcken av ren nyfikenhet! Julen innan jag fyllde 4 år fick jag en negerdocka…det var väldigt exotiskt…och jag glömmer aldrig kärlekskänslan jag fick till henne på en gång .
Jag hoppas att jag har lyckats förmedla denna känsla till mina barn…julförväntan och födelsedagsspänningen .

Förväntan innan man ska iväg på en resa, den finns fortfarande där. Att planera, boka datum och sen pricka av veckor och dagar. Packa väskan och äntligen åka iväg. Den spänningen är så härlig…allt man ser fram emot.

Alla dessa andra händelser som skapar förväntan. En fest att se fram emot, en danskväll, träff med vänner och kärleksträffarna !! Träffar man hade med killar som man var kär i, från de där oskyldiga i unga år till de lite mer händelserika vid högre ålder. Alla precis lika allvarliga och alla skapade precis samma förväntan, kill i magen och nästan illamående , plus att tiden verkligen kändes som om den stod still!!!!

Jag får fortfarande den där otroliga känslan av förväntan när det är saker jag ser fram emot. Samma barnsliga, glädjerusande, otåliga känsla i kroppen! Klockan går fortfarande lika sakta, dagar och veckor känns fortfarande lika långa! Samtidigt som det känns jobbigt är det ändå så häftigt att få känna hur man lever med denna glädje !

Att sen förväntningarna inte alltid slår in spelar ingen roll…inte just då…innan själva händelsen! För den där pirriga, ivriga, lysande känslan den har man ju innan ändå!!!….och för det mesta…ja…då blir det faktiskt precis så som man tänkt sig och ibland till och med bättre!!! Jag älskar den där känslan!!! Att ha något att se fram emot och veta att det finns en stor chans att det blir så…precis så som jag har förväntat mig!!!!!

Väntans tider…jag känner att jag lever!!!

Note: Ibland överträffar verkligheten förväntningarna med miljoner, miljoner steg!!!! Detta har varit en sådan dag!!!! Förväntningar som uppfylldes med sååååååå mycket mer än jag någonsin trodde!! En underbar, fantastisk dag!!!!!!!

Ibland får man sig en tankeställare, man ser saker man har gjort ur en annan synvinkel. Hur det kan uppfattas av andra och inte den egna bilden man har. Vid sådana tillfällen försöker jag sätta mig in i det och vända och vrida i den situationen det gäller! Jag kan inte förändra det som skett och att grubbla över något som är gjort hjälper inte så mycket heller! Visst kan jag känna ånger men oftast har jag lärt mig viktiga saker genom händelser som inte alltid är de mest lyckade! Utan dessa hade jag inte varit den jag är idag, hade jag inte fått insikt och erfarenhet som jag kan ta tillvara på nu…och i kommande händelser!

När någon talar om sin syn på saken kan det kännas som om jag blir anklagad, jag kan känna mig sårad och bortgjord. Jag vill försvara mitt beteende. Men…..just den reaktionen visar att jag egentligen varit medveten själv om att jag har gjort något som jag innerst inne inte mådde så bra av. Att det blir framlyft av någon annan gör att jag måste ta tag i det, tänka till och försöka att förstå själv, varför jag har gjort så. Det gör ont…det gör ont att se mig själv i det ljuset och erkänna att det inte var helt rätt, inte i mina egna ögon. Att se saker som de är, bearbeta det hela och sen släppa taget, att förlåta mig själv och gå vidare med den lärdomen jag har fått och skapa något bra utifrån den…det är svårt…men det går.

Att förklara för någon annan varför…utan att ta till försvarsinställningen och bara berätta sakligt, är inte lätt. Det krävs väldigt mycket tillit till en annan människa för att lämna ut sig så och det krävs styrka att lämna det bakom sig, gå vidare och inse att jag vid det tillfället var i ett skede och nu är jag i ett nytt skede som ska föra mig framåt.

Jag har funnits några år på vår jord, upplevt mycket, gjort mycket, lärt mig mycket och har säkert mycket framför mig! Jag har upplevt djup förtvivlan, rädsla och sorg. Jag har upplevt otrolig glädje, kärlek och vänskap, hissnande känslor. Jag har gjort dumma, oförklarliga, tokiga, roliga, givande, tråkiga, sorgsna och fantastiska ljuvliga saker i mitt liv! Samma som de flesta människor gör i sina liv! Utan dessa hade jag stagnerad, inte utvecklats och det är inte meningen med livet!

I mitt fortsatta liv vill jag fortsätta att utvecklas. Av alla saker jag har lärt mig fram tills nu bygger jag ett liv som jag delar med mig till de som vill dela det med mig. Som tar mig för den jag är, som hjälper mig att utvecklas och lära, som räcker fram sin hand och binder samman livets trådar med mig…. i kärlek, i vänskap, i tilltro och i livets skiftande skeden. Jag hoppas och tror att de finns…i mitt liv !!!! Jag ska göra mitt bästa för att ge samma tillbaka!!

Även ur eftertankens klara blekhet kan det komma något gott……självkännedom!!!!!

Ibland händer oförutsedda saker, sånt som man inte tänkt sig ska hända. Sånt som man trodde man hade skyddat sig mot, sånt som egentligen inte får hända, sånt som man var bergsäker på aldrig skulle kunna hända!!

När det är positiva händelser blir man glatt överraskad och man talar om det för hela världen. Alla gläds med en och gratulera. Man lyser av glädje och kan inte fatta sin tur! Egentligen behöver det inte vara några stora händelser, även små kan ge samma glädje. Man delar med sig och hoppas att andra kan känna samma glädje som man själv känner.

När det är negativa saker kan det vara otroligt jobbigt! Det kan bli pinsamt, omstörtande, förödande, sorgligt och kanske påverka andra också. I ett sånt läge känns det som en återkommande kramp i kroppen och man funderar hur det kunde ske. Man bygger upp händelsen mer och mer, lägger till känslor som inte fanns från början, förstorar upp den, fantiserar om följder, plågar sig med frågor som ; hur?, varför?.

Men varför inte ta det med samma självklarhet som med det positiva? Det har hänt…det är inget att göra åt och hur det än påverka är det bara att ta sig igenom det hela! Det finns två alternativ: Antingen gräver man ner sig med grubblerier eller så försöker man se det positiva i det negativa! Även om det känns som om livet går under, som om allt går åt helvete och man bara vill lägga sig ner och dö…så finns det positivitet där ändå!!!! Det finns inget som inte går att lösa, även om man får det tufft fram till det!! Det gäller bara att hålla ut, plocka fram de där små ljusa sakerna som ändå finns och suga på dom. Framförallt så gäller det att ha tro!!!!!! Tro på att allt blir bra! Tro på nuet och framtiden!!!

Det som är så fantastiskt är upptäckten, när det har gått ett tag, så märker man att det blev något så otroligt positivt av det hela, hela den där negativa händelsen var en väg till den där otroligt positiva händelsen! När man följer tråden bakåt så märker man att utan det där negativa så hade ju aldrig det positiva hänt!!!!! Visst har man fått sina smällar, kanske fått sin stolthet sårad, kanske fått fälla tårar, kanske velat gömma sig och inte visa sig på ett tag, kanske fått försvara sig och kanske verkligen lidit. Utan detta hade man ju stangerad i sitt liv…nu har gammalt rensats bort och livet visar nya vägar….en ny start, en ny början..med lärdom från det som har varit och lyckan att känna det positiva!!!

Det finns så många olika kvinnor inom mig i mitt liv och alla trängs om utrymmet. Inte så att jag lider av personlighetsklyvning men olika sinnestämningar skapar olika sorters sätt att vara på. Alla är mitt ”jag” och alla är samma person i grund och botten. Vi är komplicerade varelser, vi människor och är inte alltid lätta att förstå sig på.

Ibland är jag den lilla flickan som med nyfikna ögon betraktar världen och dess invånare. Med ett stort självförtroende, medveten om sitt värde.
Ibland är jag den osäkra kvinnan som med kritiska ögon betraktar mig själv i spegeln. Där självförtroendet sjunker och längtan efter något ovisst stort finns.
Ibland är jag den ledsna kvinnan som vill rulla ihop sig till en liten boll och gömma sig under täcket. Där tankar och funderingar tumlar runt i huvudet.
Ibland är jag den sårade kvinnan som med tårar och ilska vill ge igen. Men som istället visar en kall sida.
Ibland är jag den förlåtande, förstående kvinnan som bara tänker på andra och mår gott av att bara ge.
Ibland är jag den starka kvinnan som bär ansvar och tyngd som det lättaste i världen.
Ibland är jag den svaga kvinnan som vill bli omhändertagen, ompysslad, uppmuntrad, upplyft och bortskämd.
Ibland är jag den syndiga kvinnan, förförerskan, älskarinnan. Den självsäkra, hungriga som inte tvekar att ta för sig.
Ibland är jag den älskande kvinnan som skulle ge allt för sin kärlek. Som slösar med ömhet, omtanke och vill ge lycka.
Ibland är jag den moderliga kvinnan som tar hand om allt praktiskt med glädje. Även de saker som är tuffa och svåra att hantera.
Ibland är jag den orädda kvinnan som skulle gå genom eld och vatten för den hon älskar.
Ibland är jag den rädda kvinnan som söker beskydd hos den starka mannen vid sin sida.
Jag är en kvinna under uppvaknande, som håller på att lära känna sig själv, som älskar, som vill dela med sig, som växer och som håller på att lära sig att ta för sig.

Jag är alla dessa kvinnor. Jag är kvinnan som har alla dessa i mig. Jag är kvinnan som fångar upp universums ljus och låter det fylla mig, som låter detta ljus bekämpa mörkret, som låter ljuset sprida sig vidare.

Men framför allt är jag kvinnan som vill dela med sig av kärlek…jag är kvinnan som älskar!!!

Min drömvärld, mina drömmar, mina önskningar….det finns då många och de förändras emellanåt…utom vissa som alltid finns kvar
Om jag tänker tillbaka så har faktiskt många av mina drömmar och önskningar slagit in,  kanske inte alltid så som jag tänkt mig och ibland med en himla krånglig väg dit men många har blivit som jag hoppades på.

Som liten hade jag en jättedröm och den har inte slagit in och det hör nog till de där barndrömmarna. Min högsta dröm var att bli balettdansös, stå på scenen som ballerina och utrycka känslor genom denna vackra dans. Tyvärr fick jag aldrig chansen och nu har åren liksom satt stopp för att det ska bli verklighet . Men i min drömvärld…där dansar jag! Jag står på tåspets och rör mig i de eleganta turerna, svävar till musiken jag lyssnar på. Där är jag prima ballerina och försvinner in i framförandet.

Som tonåring var det romantiska drömmar. Där satt man och läste Harlequinpocket och drömde om den stora passionen…suckade sig igenom varenda bok (tur att man utvecklas   ). Jag följde den vackra och starka Angelique genom hennes äventyr och drömde in mig i hennes person. I verkligheten lät passionen vänta på sig. Visst var man kär men det var nog mest i kärleken…föremålen kunde växla från den ena veckan till den andra…och vilken stackars tonårskille kunde komma upp i den nivån som man drömde om!!!! Dessa osäkra, finniga, klumpiga, hormonstinna killarna hade ju inget gemensamt med de där drömmännen i böckerna !

Så kom man över den perioden i sitt liv och upptäckte att killarna nog inte var så dumma i alla fall. Ååååå…denna ljuvliga ungdomskärlek..där pendlandet mellan hopp och förtvivlan kunde ske på sekunder. En blick…och dagen var räddad…det behövdes så lite. Drömmarna om alla olika situationer som kunde uppstå var fantastiska. De drömmar finns faktiskt fortfarande kvar …i min drömvärld!

I min drömvärld klarar jag allt och jag drömmer så gärna…och önskar…och njuter . Jag drömmer om framtiden, om mina önskningar, om kärlek och passion…jag drömmar om alla möjliga saker…sådana som KAN bli verkliga och sådana som bara är just….drömmar!

Jag har upplevt passion, jag har upplevt kärlek och är helt säker på att jag fortsätter att uppleva detta! Jag har sett drömmar bli till verklighet och är helt säker på att det kommer att hända igen. Jag har sett önskningar slå in och är helt säker på att mina kommer att slå in igen. På ett finurligt vis så kommer man rätt i livet..även om det kan ta tid.

Jag har drömmar och önskningar i mitt liv just nu…fantastiska sådana och på ett eller annat vis kommer dessa att uppfyllas och lyfta mig högre upp än jag någonsin har varit!!

Har alltid undrat över hur det kan komma sig att man kan ha en känsla av sorg mitt i när man är glad eller lycklig.

Jag är i grund och botten en glad, positiv och rätt trygg kvinna med den lyckliga förmågan att se något bra i det mesta. Men ibland så kommer den där känslan av sorg i mig…vid de mest oväntade tillfällen. Den kan komma när jag är tillsammans med goda vänner, när vi har jättekul och trevligt. Rätt som det är får jag den där känslan att jag står vid sidan om, nästan så jag ser mig själv och jag får en oförklarlig känsla av längtan, uppgivenhet och sorg. Den går över rätt snabbt och jag kan egentligen aldrig säga eller förklara den. Om den bara hade funnits nu, när jag är vuxen så hade jag nog kunnat förstå den, det jag saknar. Men den har funnits ända sen jag var barn och den blir varken mer eller mindre. Kanske därför jag är en sökare…och vissa svar har jag fått.

Ibland har jag trott att jag har funnit det som jag saknar…i en annan människa. Trott att jag funnit den där yttre tryggheten som kan balansera upp den där känslan och i det ögonblicket la jag nog rätt höga förväntningar på den personen, vilket inte alls är rätt att göra. Nu har jag lärt mig att det bara är i mig själv jag ska finna den tryggheten och det har börjat föra mig i rätt riktning.

Det är lång väg kvar…mycket jag ska förstå och lära mig. Först och främst att ha tillit till sig själv och sen till någon annan. Tilliten och tryggheten i sig själv där jag kan säga det jag innerst inne känner till någon annan utan att förvänta mig samma ord tillbaka. Där jag  kan ge det jag har att ge utan att behöva få bekräftelse i retur. Där jag inte blir ledsen, tvivlande, känner mig dum, bortstött eller osäker när jag inte får samma respons. Det har hänt alldeles för ofta…att jag har sagt saker som jag har känt djupt inom mig och sen tagit jätteilla vid mig när visat sig att det inte alls är så för den andra personen. Den personen kan inte hjälpa att den inte känner likadant och är då ärlig när den inte besvarar det just för att vara snäll! Jag i min tur är ärlig när jag säger det, menar det och vill förmedla det…annars skulle jag inte säga olika saker. I det ögonblicket är det djupt menat och sant! Jag har inte lärt mig att släppa in någon till 100% utan att inta en visst försvar mot att bli sårad, jag vågar inte tro riktigt, är beredd på besvikselser. Men nu har jag i alla fall insett varför jag är så och det är första steget till att få tillit.

Det är del av förklaringen till känslan av sorg…att inte ha riktig tillit . Jag önskar djupt inne att jag ska få chansen att känna tilliten, att dela med mig och vara tacksam om jag får samma tillbaka utan att känna krav att det måste vara så. Att få känna tillit till någon annan och veta att det är menat från hjärtat, att få slappna av med en egen stor inre trygghet.

Ibland kan jag nästan nudda vid det…så det kanske inte är så långt bort…det kanske går att rasera försvarsmuren och ge sig utan förbehåll…även den där sista biten….och DÅ…då försvinner en del av sorgen och sen kanske även resten försvinner efter hand!!!

Att tappa fotfästet på några få sekunder! När det händer något som man inte överhuvudtaget inte har tänkt på. Något som vänder upp och ner på allt och gör att man ser saker i ett nytt ljus eller upplever saker som man inte var beredd på.

Nu menar jag detta i positiv mening! Livet har många överraskningar i beredskap. En del otroligt svåra som man måste ta sig igenom, som t.ex sorg, sjukdom och livskriser. De hör till livet och alla får vi känna av dessa på ett eller annat vis. Men jag vill just nu ta upp de som i grund och botten visar sig vara positiva.

Händelser som sker, av egen fri vilja eller som en blixt ur klar himmel. Jag har tappat fotfästet några gånger. Några gånger av egen fri vilja genom att ta beslut som har varit som att hoppa ut från ett plan utan fallskärm. Just i den stunden när jag tog de där stegen, när jag redan flög, snurrade 1000-tals tankar i huvudet. Ibland har det blivit rätt direkt och ibland har man gjort en buklandning som först efter ett litet tag visade sig var det bästa som kunde hända.

Att tappa fotfästet på grund av en sekunds ingivelse, känsla, intuition! Det har jag också gjort…flera gånger! Rådet jag har fått av mina mentorer har ALLTID varit ”Sluta grubbla så mycket, lyssna på din intuition som är så kraftig, följ ditt hjärta”. Har jag lyssnat? Inte alltid! De gånger jag har gjort det har nästan alltid visat sig vara det rätta…men kanske inte förrän efter ett tag! Jag har svävat handlöst i ett virrvarr av händelser, känslor, utan kompass, utan att veta vad som kommer att ske! Ibland har det verkat som om jag verkligen har gjort något som är helt galet, helt utan kontroll! Till slut har det visat sig att det var det bästa jag kunde gjort även om det verkade helt åt motsatt håll från början.

När jag ser tillbaka, ser jag den röda tråden som visar att jag gjort rätt. Men ibland så är den dold ett tag och då försöker jag med förnuft, logik och analyserande hitta den igen. Den visar sig aldrig då och kroppen och sinnet blir lite kaotiskt, grubblandet gör sitt lilla intrång och ibland så ligger paniken på lur! ”Himmel….varför gjorde jag så?????!!!!!! Borde jag inte tänkt till innan???? Vad är det jag har ställt till med nu???? Vad ska det bli av det här????”. Det enda de här tankarna ställer till med är att jag oroar mig i onödan. Det har ju redan hänt…det där hoppet!!!! Vad som kommer att ske kanske är jättejobbigt…men till slut ordnar det sig till det bästa, precis som det alltid gör. Ibland har det varit otroligt bra från början, blivit tufft efter ett tag och jag kanske har ångrat vad jag gett mig in på, då visar det sig, helt överraskande, att det var precis så det skulle bli. Jag behövde den lärdomen för att uppskatta resultatet som blev av det hela.

Egentligen har jag aldrig ångrat mina ingivelser i det långa loppet. De har gett mig mycket lärdom, kunskap, glädje och fantastiska upplevelser! Jag kommer nog att tappa fotfästet fler gånger, låta mig svepas med, sväva där ute utan logiska riktlinjer för att till slut landa mjukt på fötterna och njuta av det som sker och har skett!!

Vad är synd och syndigt?? Enligt uppslagverk är det detta:

Synd = Betecknar handlingar som inte är acceptabla utifrån ett visst normsystem.
               Handling som innebär ett brott mot den gudomliga viljan.
               Handling som anses vara orätt.

Som så mycket annat ligger betydelsen av synd i betraktarens ögon. Det är vi människor som skapar normer, inom samhället, religion och olika kulturer. Den största betydelsen av just synd skapas inom olika religioner och skillnaden på vad som anses som synd är stora mellan de olika religionerna. I kristendomen är alla födda i synd, genom arvssynden. Det är hårt att leva med en synd som man inte ens har begått . I den muslimska tron lever många kvinnor täckta, för att inte lurar männen till synd. Är män verkligen så lätt att förleda till synd? I alla religioner och i samhället finns det synder som har kommit till genom människors sätt att tolka och förvränga skrifter, tankesätt och att sprida detta tills det blivit vedertaget.

Synden i vardagen då? Även den ligger i betraktarens ögon. Det som är synd för den ena kan vara något upplyftande för någon annan. Det finns lika många sätt att tolka betydelsen i ordet synd som det finns människor.

Kan kärlek vara synd? Det beror också på den enskildes sätt att se på saken. Kärlek i sig kan aldrig vara synd! Kärlek är vacker, gudomligt och det som varje människa kan få till sig på olika sätt och vis. Det spelar egentligen ingen roll hur, när och var den visar sig….man måste ta emot den, för den ger livskraft och ljus.
Det är när man känner sig sårad, sviken och bedragen som man säger att kärlek är synd. Men det är inte kärleken i sig som är synden..utan i det läget är det självkänslan, stoltheten, som får smällen som tolkar det så. När kärleken förändras till olika människor, tolkas det som synd om flera berörs av det. Men kärlek är villkorslös, den bryr sig inte om vad vi tycker och tänker, den bara drabbar oss. Den struntar i synd, normer, religioner, samhälle…den bara ÄR!! Visst är det svårt att bli sviken, bedragen och sårad…men det är inte kärleken som är synden. De sårade känslorna läker efter ett tag medan kärlek alltid finns nära i en eller annan skepnad. Att se på kärlek som en synd är skapad av samhället, normer och religion..alltså av oss människor och det finns otroligt många olika sätt att se det syndiga i det hela, beroende på var man lever och uppfostran!

Kärlek är vacker, underbar, otrolig, värmande, förlåtande….den är livet! Och livet är ingen synd…det är en gåva!
Att älska och att bli älskad, att dela med sig av kärlek och få ta emot kärlek, det kan aldrig vara syndigt!

Synden ligger i betraktarens ögon, i samhället, i normer, i religion, i människors sätt att tolka…och tyvärr har vi långt kvar innan vi kan ge och ta emot kärlek villkorslöst och bortse från våra personliga uppfattningar som är mycket präglade av samhället och uppfostran.

Jag önskar att jag kan….kan ge och ta emot kärlek, utan att dömma, utan att känna synd, utan skuldkänslor, utan hämndkänslor…bara att känna värmen och ljuset och glädja mig åt att den finns!

Att släppa taget om något -något som man burit med sig länge, en vana eller ovana, ett beteende, en åsikt, ett förhållande- är något av det svåraste som finns. Hjärnan vägrar in i det längsta att släppa taget! Den där dialogen som finns  inne i huvudet med de två inneboende där som har helt motsatta åsikter om allting, som argumenterar för olika lösningar. Det finns faktiskt också en vetenskaplig förklaring till det hela….hjärnan tycker inte om förändringar!!!!! Den vill att allt ska vara som den, en gång, blivit programerat till, på ont och gott!! Därför blir det konflikter när man försöker göra en omprogramering, där allt engageras som känslor, kropp, förnuft, psyket och förnuftet. Hur många gånger har man inte vetat att det är dags att bryta en vana….DÅ kommer den där lille bakåtsträvaren fram som väldigt övertalande säger ”Är du helt säker på detta??? Egenligen så är det ju faktiskt rätt gott att bara flyta med…eller hur??” och så känner man det där suget att bara låta det vara. Men DÅ…då kommer näste som säger ”Men hallå…du mår ju inte särskilt bra av det här…seså…sätt igång nu..ta tag i det du behöver göra!!!” jaha..och då är det då dags igen!!! Dialogen som förs inne i huvudet och som man lyssnar på medan den påverkar en på den ena eller andra viset.

En vana eller ett beteende bryts när man lyssnar och känner innerst inne vad som är bra för en själv…men det krävs insikt!! Just den insikten kan vara tuff att ta till sig. Ofta känner man då att man egentligen redan intuitivt visste hur läget är men man vägrade att lyssna på den rösten! Man vägrar att inse att det inte alls är som man trodde eller önskade, kanske för att det gör ont, kanske för att det är jobbigt, kanske för att man blir ledsen men mest för att man inte är ärlig mot sig själv!!!!! När insikten träffar en så ser man helt plötsligt klart, att alla de små tecken som man skjutit ifrån sig nog var precis som man intuitivt kände…att det är dags att erkänna för sig själv att man nog ska ta sig i kragen, släppa taget och gå vidare! En ovana bryts och man blir fri från den. Ett dåligt beteende ändras och man blir fri från dess destruktiva handlingar. Ett förhållande ändras och man går vidare. Sen behöver det inte betyda att allt är dåligt…man kanske bara ändra om något till det bättre. Men just att man gör en förändring, att man orkar kämpa emot vanan, gör att saker kan förbättras!

Ibland så kommer något fint ur det hela, ur förändringar . Man kanske skaffar sig en annan vana och förhoppningsvis så är den bättre, man mår bättre av den och den ger mer! Då kan det vara värt all dialog i hjärnan, kampen om ordet mellan de där 2 inneboende, ledsenheten, det jobbiga, ilskan. När insikten infinner sig…så har man oftast kommit en bra bit på väg…mot nya härliga vanor och beteenden!!!