Livet i all dess prakt

Har alltid undrat över hur det kan komma sig att man kan ha en känsla av sorg mitt i när man är glad eller lycklig.

Jag är i grund och botten en glad, positiv och rätt trygg kvinna med den lyckliga förmågan att se något bra i det mesta. Men ibland så kommer den där känslan av sorg i mig…vid de mest oväntade tillfällen. Den kan komma när jag är tillsammans med goda vänner, när vi har jättekul och trevligt. Rätt som det är får jag den där känslan att jag står vid sidan om, nästan så jag ser mig själv och jag får en oförklarlig känsla av längtan, uppgivenhet och sorg. Den går över rätt snabbt och jag kan egentligen aldrig säga eller förklara den. Om den bara hade funnits nu, när jag är vuxen så hade jag nog kunnat förstå den, det jag saknar. Men den har funnits ända sen jag var barn och den blir varken mer eller mindre. Kanske därför jag är en sökare…och vissa svar har jag fått.

Ibland har jag trott att jag har funnit det som jag saknar…i en annan människa. Trott att jag funnit den där yttre tryggheten som kan balansera upp den där känslan och i det ögonblicket la jag nog rätt höga förväntningar på den personen, vilket inte alls är rätt att göra. Nu har jag lärt mig att det bara är i mig själv jag ska finna den tryggheten och det har börjat föra mig i rätt riktning.

Det är lång väg kvar…mycket jag ska förstå och lära mig. Först och främst att ha tillit till sig själv och sen till någon annan. Tilliten och tryggheten i sig själv där jag kan säga det jag innerst inne känner till någon annan utan att förvänta mig samma ord tillbaka. Där jag  kan ge det jag har att ge utan att behöva få bekräftelse i retur. Där jag inte blir ledsen, tvivlande, känner mig dum, bortstött eller osäker när jag inte får samma respons. Det har hänt alldeles för ofta…att jag har sagt saker som jag har känt djupt inom mig och sen tagit jätteilla vid mig när visat sig att det inte alls är så för den andra personen. Den personen kan inte hjälpa att den inte känner likadant och är då ärlig när den inte besvarar det just för att vara snäll! Jag i min tur är ärlig när jag säger det, menar det och vill förmedla det…annars skulle jag inte säga olika saker. I det ögonblicket är det djupt menat och sant! Jag har inte lärt mig att släppa in någon till 100% utan att inta en visst försvar mot att bli sårad, jag vågar inte tro riktigt, är beredd på besvikselser. Men nu har jag i alla fall insett varför jag är så och det är första steget till att få tillit.

Det är del av förklaringen till känslan av sorg…att inte ha riktig tillit . Jag önskar djupt inne att jag ska få chansen att känna tilliten, att dela med mig och vara tacksam om jag får samma tillbaka utan att känna krav att det måste vara så. Att få känna tillit till någon annan och veta att det är menat från hjärtat, att få slappna av med en egen stor inre trygghet.

Ibland kan jag nästan nudda vid det…så det kanske inte är så långt bort…det kanske går att rasera försvarsmuren och ge sig utan förbehåll…även den där sista biten….och DÅ…då försvinner en del av sorgen och sen kanske även resten försvinner efter hand!!!

Att tappa fotfästet på några få sekunder! När det händer något som man inte överhuvudtaget inte har tänkt på. Något som vänder upp och ner på allt och gör att man ser saker i ett nytt ljus eller upplever saker som man inte var beredd på.

Nu menar jag detta i positiv mening! Livet har många överraskningar i beredskap. En del otroligt svåra som man måste ta sig igenom, som t.ex sorg, sjukdom och livskriser. De hör till livet och alla får vi känna av dessa på ett eller annat vis. Men jag vill just nu ta upp de som i grund och botten visar sig vara positiva.

Händelser som sker, av egen fri vilja eller som en blixt ur klar himmel. Jag har tappat fotfästet några gånger. Några gånger av egen fri vilja genom att ta beslut som har varit som att hoppa ut från ett plan utan fallskärm. Just i den stunden när jag tog de där stegen, när jag redan flög, snurrade 1000-tals tankar i huvudet. Ibland har det blivit rätt direkt och ibland har man gjort en buklandning som först efter ett litet tag visade sig var det bästa som kunde hända.

Att tappa fotfästet på grund av en sekunds ingivelse, känsla, intuition! Det har jag också gjort…flera gånger! Rådet jag har fått av mina mentorer har ALLTID varit ”Sluta grubbla så mycket, lyssna på din intuition som är så kraftig, följ ditt hjärta”. Har jag lyssnat? Inte alltid! De gånger jag har gjort det har nästan alltid visat sig vara det rätta…men kanske inte förrän efter ett tag! Jag har svävat handlöst i ett virrvarr av händelser, känslor, utan kompass, utan att veta vad som kommer att ske! Ibland har det verkat som om jag verkligen har gjort något som är helt galet, helt utan kontroll! Till slut har det visat sig att det var det bästa jag kunde gjort även om det verkade helt åt motsatt håll från början.

När jag ser tillbaka, ser jag den röda tråden som visar att jag gjort rätt. Men ibland så är den dold ett tag och då försöker jag med förnuft, logik och analyserande hitta den igen. Den visar sig aldrig då och kroppen och sinnet blir lite kaotiskt, grubblandet gör sitt lilla intrång och ibland så ligger paniken på lur! ”Himmel….varför gjorde jag så?????!!!!!! Borde jag inte tänkt till innan???? Vad är det jag har ställt till med nu???? Vad ska det bli av det här????”. Det enda de här tankarna ställer till med är att jag oroar mig i onödan. Det har ju redan hänt…det där hoppet!!!! Vad som kommer att ske kanske är jättejobbigt…men till slut ordnar det sig till det bästa, precis som det alltid gör. Ibland har det varit otroligt bra från början, blivit tufft efter ett tag och jag kanske har ångrat vad jag gett mig in på, då visar det sig, helt överraskande, att det var precis så det skulle bli. Jag behövde den lärdomen för att uppskatta resultatet som blev av det hela.

Egentligen har jag aldrig ångrat mina ingivelser i det långa loppet. De har gett mig mycket lärdom, kunskap, glädje och fantastiska upplevelser! Jag kommer nog att tappa fotfästet fler gånger, låta mig svepas med, sväva där ute utan logiska riktlinjer för att till slut landa mjukt på fötterna och njuta av det som sker och har skett!!

Vad är synd och syndigt?? Enligt uppslagverk är det detta:

Synd = Betecknar handlingar som inte är acceptabla utifrån ett visst normsystem.
               Handling som innebär ett brott mot den gudomliga viljan.
               Handling som anses vara orätt.

Som så mycket annat ligger betydelsen av synd i betraktarens ögon. Det är vi människor som skapar normer, inom samhället, religion och olika kulturer. Den största betydelsen av just synd skapas inom olika religioner och skillnaden på vad som anses som synd är stora mellan de olika religionerna. I kristendomen är alla födda i synd, genom arvssynden. Det är hårt att leva med en synd som man inte ens har begått . I den muslimska tron lever många kvinnor täckta, för att inte lurar männen till synd. Är män verkligen så lätt att förleda till synd? I alla religioner och i samhället finns det synder som har kommit till genom människors sätt att tolka och förvränga skrifter, tankesätt och att sprida detta tills det blivit vedertaget.

Synden i vardagen då? Även den ligger i betraktarens ögon. Det som är synd för den ena kan vara något upplyftande för någon annan. Det finns lika många sätt att tolka betydelsen i ordet synd som det finns människor.

Kan kärlek vara synd? Det beror också på den enskildes sätt att se på saken. Kärlek i sig kan aldrig vara synd! Kärlek är vacker, gudomligt och det som varje människa kan få till sig på olika sätt och vis. Det spelar egentligen ingen roll hur, när och var den visar sig….man måste ta emot den, för den ger livskraft och ljus.
Det är när man känner sig sårad, sviken och bedragen som man säger att kärlek är synd. Men det är inte kärleken i sig som är synden..utan i det läget är det självkänslan, stoltheten, som får smällen som tolkar det så. När kärleken förändras till olika människor, tolkas det som synd om flera berörs av det. Men kärlek är villkorslös, den bryr sig inte om vad vi tycker och tänker, den bara drabbar oss. Den struntar i synd, normer, religioner, samhälle…den bara ÄR!! Visst är det svårt att bli sviken, bedragen och sårad…men det är inte kärleken som är synden. De sårade känslorna läker efter ett tag medan kärlek alltid finns nära i en eller annan skepnad. Att se på kärlek som en synd är skapad av samhället, normer och religion..alltså av oss människor och det finns otroligt många olika sätt att se det syndiga i det hela, beroende på var man lever och uppfostran!

Kärlek är vacker, underbar, otrolig, värmande, förlåtande….den är livet! Och livet är ingen synd…det är en gåva!
Att älska och att bli älskad, att dela med sig av kärlek och få ta emot kärlek, det kan aldrig vara syndigt!

Synden ligger i betraktarens ögon, i samhället, i normer, i religion, i människors sätt att tolka…och tyvärr har vi långt kvar innan vi kan ge och ta emot kärlek villkorslöst och bortse från våra personliga uppfattningar som är mycket präglade av samhället och uppfostran.

Jag önskar att jag kan….kan ge och ta emot kärlek, utan att dömma, utan att känna synd, utan skuldkänslor, utan hämndkänslor…bara att känna värmen och ljuset och glädja mig åt att den finns!

Att släppa taget om något -något som man burit med sig länge, en vana eller ovana, ett beteende, en åsikt, ett förhållande- är något av det svåraste som finns. Hjärnan vägrar in i det längsta att släppa taget! Den där dialogen som finns  inne i huvudet med de två inneboende där som har helt motsatta åsikter om allting, som argumenterar för olika lösningar. Det finns faktiskt också en vetenskaplig förklaring till det hela….hjärnan tycker inte om förändringar!!!!! Den vill att allt ska vara som den, en gång, blivit programerat till, på ont och gott!! Därför blir det konflikter när man försöker göra en omprogramering, där allt engageras som känslor, kropp, förnuft, psyket och förnuftet. Hur många gånger har man inte vetat att det är dags att bryta en vana….DÅ kommer den där lille bakåtsträvaren fram som väldigt övertalande säger ”Är du helt säker på detta??? Egenligen så är det ju faktiskt rätt gott att bara flyta med…eller hur??” och så känner man det där suget att bara låta det vara. Men DÅ…då kommer näste som säger ”Men hallå…du mår ju inte särskilt bra av det här…seså…sätt igång nu..ta tag i det du behöver göra!!!” jaha..och då är det då dags igen!!! Dialogen som förs inne i huvudet och som man lyssnar på medan den påverkar en på den ena eller andra viset.

En vana eller ett beteende bryts när man lyssnar och känner innerst inne vad som är bra för en själv…men det krävs insikt!! Just den insikten kan vara tuff att ta till sig. Ofta känner man då att man egentligen redan intuitivt visste hur läget är men man vägrade att lyssna på den rösten! Man vägrar att inse att det inte alls är som man trodde eller önskade, kanske för att det gör ont, kanske för att det är jobbigt, kanske för att man blir ledsen men mest för att man inte är ärlig mot sig själv!!!!! När insikten träffar en så ser man helt plötsligt klart, att alla de små tecken som man skjutit ifrån sig nog var precis som man intuitivt kände…att det är dags att erkänna för sig själv att man nog ska ta sig i kragen, släppa taget och gå vidare! En ovana bryts och man blir fri från den. Ett dåligt beteende ändras och man blir fri från dess destruktiva handlingar. Ett förhållande ändras och man går vidare. Sen behöver det inte betyda att allt är dåligt…man kanske bara ändra om något till det bättre. Men just att man gör en förändring, att man orkar kämpa emot vanan, gör att saker kan förbättras!

Ibland så kommer något fint ur det hela, ur förändringar . Man kanske skaffar sig en annan vana och förhoppningsvis så är den bättre, man mår bättre av den och den ger mer! Då kan det vara värt all dialog i hjärnan, kampen om ordet mellan de där 2 inneboende, ledsenheten, det jobbiga, ilskan. När insikten infinner sig…så har man oftast kommit en bra bit på väg…mot nya härliga vanor och beteenden!!!

En virvelstorm av känslor. Något som inte går att paketera eller lägga in i olika fack. De finns där. Man kan fösöka att trycka bort dom..känslorna men de ligger där på lur, redo att poppa upp när man minst anar det!

De där förvirrade känslorna som man inte ens kan förklara. Där hjärnan kör med kortslutning för att man inte ska bli helt tokig av försöken att hitta en förklaring och där man till slut helt enkelt får gå på….känn!
De där otroliga känslorna som flyger på en och man får ett fånigt leende på läpparna…i tid och otid. När andra börjar snegla lite misstänksamt på en för att man i ett ösregn går och ler för sig själv.
De där glada känslorna som gör att man har lust att sjunga. Som gör att andra ler tillbaka när de ser glädjen i ens ansikte.
De där lyckliga känslorna när magen gör en volt och det känns som man svävar. Där knäna blir svaga och det enda ljudet man kan få fram är en djup suck..av lycka!
De där outsägligt ljusa känslorna som driver fram tårar i ögonen och fyller varendra vrå i kropp och sinne. De som man önskar att man kan hålla kvar för evigt och dela med sig.

Sen finns ju även de känslor som är åt andra hållet…motsatsen till allt de andra..och de går ju inte heller att dölja helt och hållet.

Men just nu…så är det de lyckliga känslorna som ska gälla, de glada och de positiva! För hur det än är…så är det de som gör att man kan dela med sig till andra med med kärlek, glädje, tacksamhet och så mycket annat…..

Kvinna – jag älskar att vara kvinna!!! Jag älskar att uttrycka min kvinnlighet och jag njuter av det . Det har varit så så långt jag kan minnas tillbaka! Jag klättrade i träd, hittade på en massa saker men jag har alltid varit ”flicka” utan att jag upplevde nån rosa period, avskydde och avskyr fortfarande volanger, rysch och pysch. Blev tidigt förälskad i 40- och 50-talsmodet med dess kläder och skor med stilettklackar. Mina första sådana skor köpte jag på 70-talet…vilken dröm!! I tidig tonårstid lärde min moster mig hur man ska sminka sig och då blev jag fast. Sminkning…så jättekul det är!!!! Att ta fram det bästa i någons ansikte…det blev många som fick sitta framför mig medan jag experimenterade med dem….och mig själv! Kläder, smink, skor, allt det där är ”utanpå saker”…sånt man kan ta på och se, som man utåt visar sin kvinnlighet med, lite fåfänga, lite självbekräftelse!

För mig kommer kvinnlighet inifrån…från själva kärnan av jaget! Att känna sin styrka i att vara kvinna och känna sig tillfreds, säker och trygg i sin kvinnlighet! Att våga släppa fram den och låter den utrycka sig på det viset som känns bäst! Ibland känns det som om jag har otaliga års erfarenhet inom mig av kvinnlig kraft som bara väntar på att plockas fram, all nedärvt kunskap från många kvinnor. Jag kan känna en stolthet över att vara kvinna, att vara fylld av vetskap att jag är den jag är och hela tiden lära mig att ta tillvara på allt som det innebär. Med åren så kommer självacceptansen, att acceptera sina egenheter, sin kropp och sitt sinne. Det krävs mycket lärdom och självinsikt och man blir aldrig fullärd. Jag är tacksam för min kropp, som är den där min själ bor just nu. Den är inte perfekt men stark, den har burit och fött barn, den har givit och ger mig glädje och njutning och jag gillar den faktiskt rätt bra ). Mitt sinne är mycket mer öppet än för några år sedan och jag känner mycket mer tillit till att allt ordnar sig…som jag vill och önskar ).  Jag har kommit en bit på väg och nu går utvecklingen fram mycket fortare än tidigare! Jag tar mer tillvara det som kommer i min väg och har precis börjat lära mig att släppa det som hindrar mig eller inte ger mig något! Jag är en människa under utveckling och jag älskar varje lärdom även om det ibland känns svårt att gå igenom den. Jag är KVINNA!!!!…stolt, stark och tacksam…och detta gör mig ödmjuk!!!

Alla människor skulle behöva känna sig stolta över sig själva…med ödmjukhet. Män och kvinnor, som är bundna till varandra, ingen kan existera utan den andra för då skulle mänskligheten dö ut! Jag önskar att män och kvinnor respekterar varandra på alla vis. Vi är olika..men har lika värde och behövs precis lika mycket! Förtryck och orättvisor av alla dess slag skulle försvinna om vi såg varandras värde och uppskattade den. Tyvärr är det en lång bit kvar innan alla har förstått det!! Men för varje människa som förstår sammanhanget i livets väv…så blir det bättre )

Jag är glad att jag blev född till kvinna !!!!!!…och hedrar styrkan, kraften och glädjen i kvinnligheten!!

Komplimanger…detta enkla sätt att göra någon annan glad.

En uppriktigt menad komplimang kan lyfta någon en hel dag, vända på en annan människas sinnestämning och göra att man känner sig sedd.
Finns det något härligare än att få höra vackra ord som är menade från hjärtat? Det behöver inte vara stora saker, några ord om en vacker tröja eller att någon säger något om ditt leende…bara det där att någon lägger märke till saker och inte är rädd för att berömma.

En komplimang eller beröm kan dröja sig kvar länge i hjärtat och lyfta sinnet. Det är lika mysigt att ge detta till någon annan och se ögonen lysa upp som att få!

Jag är tacksam för varenda en jag får, de får mig att gå och le vid de mest oväntade tillfällen. Det märks så väl när de är uppriktigt menade och de blir som skatter man gömmer i sitt hjärta.

Sen kan man väl uppskatta smickret man får på krogen, men där får man ta det hela med en stor nypa salt . Men tacka och ta emot, det ska man alltid göra…och njuta lite även av smickret!!!

Dofter….jag är nog lite beroende av dofter ! De sätter igång olika tankar, minnen, upplevelser och ger mig ibland en kick!

Vissa dofter tilltalar de flesta men vissa dofter uppfattar man individuellt!
Doften när man tar in tvätt som har torkat ute. Att borra ner näsan i nytvättade lakan som är solvarma…där kan jag stå och bli helt salig .
Doften av syrén eller kapriofol och jasmin en sommarkväll i skymningen. Vem vill gå in då??? Nyklippt gräs och nyslaget hö! När man kör in höet och man sitter där på vagnen mitt i denna doft…underbart! Doften av våt asfalt en riktig varm sommardag…barndomsminne från heta dagar i en storstad när vaktmästaren öppnade vattenposten för att vi barn skulle få svalka oss. Doften av en insjö sent en kväll när man är och badar och den salta doften av hav. Den söta honungsdoften av blommor när man cyklar på landet och doften av stad tidigt en morgon. De flesta av dessa dofter är sommardofter. På våren är det doften av jord som gör att man stannar till och tar djupa andetag. Om man tar sig tid till att stanna upp, blunda och verkligen tar till sig dofterna, sköljer de genom kroppen.

Sen är det doften av människor, dessa dofter som oftast är så subtila, som mer anas än känns! Kroppsdofter, inte alla är tilltalande och ibland så håller man andan av ren självbevarelsedrift . Men det är inte de dofterna jag menar, utan de där som man inte känner utan blir påverkad av ändå! Parfym…många har underbara dofter i sig..men kroppsdofterna påverkar dessa mycket mer än vad man tro. En parfym kan dofta underbart gott på en person, medan den inte alls har den effekten hos någon annan. Hur många gånger har man inte känt parfymen hos en annan kvinna, gått och köpt den och tänkt ”Hur konstigt luktar den då??? Den kan jag ju inte ha!!”

Likadant med männens rakvatten. Ibland kan man möta en man och man stannar till och drar in den doft som omger honom. Helt fantastiskt!!! Så köper man den och ger bort i present…men inte luktar den lika gott inte!!

Kroppsdofter…de känns mest på vissa punkter på kroppen, de kommer fram mer vid fysisk ansträngning och doftar olika i olika situationer.
Vid vissa tillfällen (hmmm…:-) ) kan man komma så nära att man kan lägga näsan mot någon av dessa punkter och känna hur doften fyller en och man vill aldrig sluta att dra in andan! Den väcker känslor och välbehag! Då menar jag inte bara rent sexuellt, utan överhuvudtaget…denna doft som passar ihop med en själv vid just det tillfället!! Man mår väl och njuter!!

Ibland kan jag få den doftuppfattningen när man möter en människa. Då skulle jag vilja gå fram och stå där och dra in doften. Men risken är väl att man blir inburad om man gör så )). Det känns inte riktigt rätt att gå fram till någon och säga ”Ursäkta mig…men skulle jag kunna få sniffa lite på dig???” ! Antingen tas det som en raggningsreplik eller så får man ett ögonkast som säger mer än tusen ord )). Så jag tar några andetag i smyg och är alldeles nöjd med det… Doften av människa som berör. En del mer än andra och underbart härligt!!!

Man kan ju tro att jag är lite som huvudpersonen i romanen ”Parfymen”!! Men nej….jag njuter av de dofter som finns…och skapar inga nya )))). Är alldeles nöjd med de upplevelser de ger och när jag får tillfälle att verkligen känna en doft nära, med näsan intill källan, så är det en upplevelse som sveper iväg mig i dofternas värld som inte kan förklaras med ord!!! )

Ja…när blir jag vuxen…eller..är det något man inte blir????

Jag har den förmånen att jag har minnen från väldig tidig ålder…från ca 2 års-åldern. Med väldigt unga föräldrar (jag var ett ”olycksfall” ), uppväxt i en storstad, med en stor grundtrygghet inom mig och en stark självtillit och självkänsla! Mina första 5 år bodde vi i ett kvarter som jag aldrig skulle vilja bo i nu, gammalt, sliten och mina föräldrar var överlyckliga när de fick lägenhet i ett nybyggt hyreshusområde till slut! Under de första åren var jag en riktig ”rännstensunge”  i positiv bemärkelse. Rörde mig runt i kvarteret bland alla de andra många barn som bodde där…till min pappas förtvivlan som ALDRIG visste riktigt var jag var när jag skulle hem! Jag var snäll..men otrolig påhittig och testade de flesta av mina idéer jag hade där jag ofta fick med mig de andra entusiastiska barnen, måste ha varit väldigt påfrestande för mina föräldrar! Ett av mina starkaste minnen från späd ålder är att jag väldigt ofta fick utegångsförbud….vilket jag då protesterade mot genom att klättra ut genom fönstret!!! Jag kunde ju inte vara inne när det fanns så mycket att göra och upptäcka ute!!!!

Åren gick, vi flyttade hit och ut på landet och den omställningen tog jag också som ett äventyr och med stor nyfikenhet. I tonåren blev sorgligt nog självkänslan sämre för ett tag…men min grundtrygghet hade jag med mig…jag har ALLTID varit säker på att jag klarar mig i alla lägen och det har jag gjort! Det har varit tufft många gånger och mycket har man lärt sig på vägen, utvecklats och mognat! Kärlek, giftermål, barn,uppbrott, börja om på nytt, flytt, möten, upplevelser…allt har jag hunnit med och tagit till mig.

Men det där med att just känna sig…vuxen!!!…det vet jag inte!!! Jag har aldrig kunnat agera ”vuxen” som många redan gör i unga år…sticka, virka, baka,laga mat, prata och vara förståndigt och förnuftigt. Visst har jag gjort allt detta i viss mån (inte sticka o virka..är urkass på sånt!!!), tagit hand om och uppfostrad mina barn så gott jag kunnat och verkligen försökt i många år att passa in i mallen som vuxen….med upptäckt att den mallen inte passar mig ). Jag är fortfarande som när jag var liten, nyfiken, vill upptäcka och testa saker, blir förundrad över oförklarlika saker, kan fortfarande se under i saker som händer och har kvar tron på sagor. Älskar att fnittra, tramsa och göra tokiga saker emellanåt. Följer mitt hjärta, min intuition och tror på att någon skyddsängel ser till att jag hamnar rätt )). Människor i alla åldrar facinerar mig, deras berättelser och upplevelser. Ibland kan jag se mig själv stå där…som liten..på toppen av ett berg och med förundrade ögon titta ner på världen, full av förväntan, med längtan att kasta mig ut, fälla ut vingarna och följa med vinden för att se var jag landar ). Jag vet fortfarade inte riktigt vad jag vill bli…när jag blir stor …jag har mina drömmar .

Mitt i allt detta så sköter jag faktiskt allt det praktiska och är rätt så förnuftig…ibland )). I alla fall när jag träffar mina föräldrar…för då blir jag helt plötsligt 14 år igen!!! Vilken pina…att få höra samma kommentarer fortfarande!!!!,,,och att se sig själv på någon oförklarligt vis  bli som en lite halvtrotsig tonåring!!! Till sist måste jag påminna mig själv: – Du är faktiskt vuxen med 3 vuxna barn…så skärp dig nu!!!!- och då blir jag väldigt vuxen…en stund ). Visst är jag vuxen på ett sätt och det måste jag ju..med ansvar och jobb och allt sånt…men inuti så är jag ett barn , en tonåring, en ung kvinna, en mogen kvinna, en allvetande och ovetande kvinna, en gammal och vis kvinna, en älskande kvinna!

Är detta att vara vuxen och stor…så är jag det!!!!  Är det inte det…så blir jag aldrig vuxen eller stor….och har inget behov av det heller!!! Jag älskar det lilla barnet inuti mig…det får mig att må bra!!!! ))

Det finns några saker som de flesta kvinnor får gå igenom någon gång i sitt liv. Ett av dom är gynekologbesök. En sak som inte alltid är sådär jätteupplyftande. Alla har sina historier om detta!

Mitt första besök var när jag fick fast sällskap och kom på att det där med att bli med barn..det skulle inte bli av!! Så jag släpade med min bästa kompis som stöd och gick till ungdomsmottagningen…som befann sig på den vanliga gynavdelningen. Själva besöket var inte så farligt, men när vi kom ut vem mötte jag då???…om inte min mamma!!!!! Naturligtvis blev det utfrågning om vad JAG gjorde där!! Det var ju bara att förklara. Senare på kvällen när hela familjen satt vid bordet och åt kvällsmat säger min mor…lite sådär nonchalant till min far ”Vet du vad??? Din dotter har skaffat p-piller idag!!!” Pappa satte mackan i halsen och jag fick teet i vrångstrupen med resultat av att det sprutade över hela bordet! Mamma tittar på mig och säger ”Det var väl ingen hemlighet..eller???” I det ögonblicket låg hon väldigt risigt till!!!!

Ett av besöken var när jag fick lite problem och sökte för det. Eftersom jag inte hade koll på läkarna fick jag nån läkare som troligtvis fortfarande var under utbildning, annars har jag aldrig lyckats med att få en förklaring av det här. Där ligger man med benen i vädret , tittar i taket och försöker inte tänka alls medan undersökningen genomförs! Till slut tittar läkaren upp och säger…”Allt ser normalt ut, jag vet inte riktigt vad det är…men….du kanske har psykiska problem???” Först liksom tar det en stund innan orden tränger in, sen ska man bearbeta dom och allt detta sker på några sekunder! Reaktionen blev att jag hävde mig, stirrade på honom och sa ”Och hur i helvete kan du avgöra det genom att kolla där!!!!???, hoppade ner, tog mina kläder och kvickt som tusan ut därifrån. Helt vansinnig tills jag efteråt fick höra att fler hade fått mystiska diagnoser av honom och vi alla kunde skratta åt det hela. Men ryktet spreds och han hade nog inte så många patienter efter ett tag ).

Sen har man genom åren fått en hel del bra läkare. Det bästa är när de är kvinnliga , det känns lite bekvämare! Min läkare jag hade de gånger jag har varit gravid var manlig och han var toppenbra! Men just det där att det är manliga gynekologer (undra varför det finns så många manliga???). De försöker få en att slappna av genom att småprata, vilket har helt motsatt effekt! ”Vilken fin ring du har på dig” eller ”Fint väder idag” eller ”Jaha..visst är det tufft det där de sa på nyheterna”. Jag känner inte för småprat i det läget jag befinner mig i just då!!!! Ligga där och le precis som om man träffas på bussen eller nåt!!! Småprat om vädret……:-)

Eller som den där läkaren sa till mig när jag väl hade bestämt mig för att sterilisera mig ”Jaha…och var är din man då??? I mitt land hade han fått godkänna det här!!!” Jag brukar inte bli arg så lätt men då slank det ur mig med en väldig fart ”Då tycker jag att du ska ta och praktisera ditt yrke i DITT land då”, tog mina saker och gick ut och bad att få någon annan istället!!

Sista besöket var också en upplevelse!! Visserligen kvinnlig barnmorska, cellprovdags. Ett pyttelitet rum, där man fick klä av sig framför skrivbordet, stolen inklämd i ett hörn och jag fick kana så långt ner på den så jag höll på att trilla ner från den!!!! Några goda råd om att man nu kommit upp i en viss ålder och vad det medför…jaha…jag tycker nog att jag inte är i behov ännu för det hon föreslog ))…i alla fall inget jag har märkt än ). Sen klä på sig igen…framför skrivbordet + några goda råd till!! Men eftersom jag nu är så gammal ))))) behöver jag inte visa mig där förrän om flera år igen!!! Jiiiipiii…visste väl att det var en stor fördel att inte vara ”purung” längre!!!

Så har man klarat av många besök och fler lär det nog bli i framtiden. Det är tur att man kan skratta åt de mest bisarra besöken efteråt och att de flesta kvinnor har sina historier som man delar )